Popkommentar 2: Rock, elektricitet och magkänsla

1955. "One two three clock four Clock rock". Jo det blev Bill Haley som fick magen att leva sitt eget liv med en känsla av att detta var tidens och livets melodi. Snarare en rytm som jag blev besatt av. Rock around the Clock, verkar vara hur banalt som helst som musikhistoria. Men så var det i mitten av femtiotalet i det lilla brukssamhället Slottsbron. Jag minns känslan av Elektricitet och det är nästan som att få stöd av Marshall McLuhans kommunikationsteoretiska utsvävningar för att ge ett halvsekels musikupplevelser rättvisa. 78 varvare i all ära men det var the amplifier of the music - fort, högt och snabbt som kommunicerade i den prepubertala kroppen.
Tiden har gått några varv sedan 1950-talet och jag har fortfarande inte vänt musiken ryggen. (Filmen "Vänd dem inte ryggen "blev den första film där rockmusik kom att vålla uppståndelse och extas...fast det i grund och botten "bara" var ett påklistrat ljudspår.)
I rebellernas år 1968 skulle jag så få chans att se Bill Haley live...men som bekant kan ju en inställd spelning också vara en spelning, även i Karlstad. Men det återkommer jag till ...
"There´s a room for rock in my heart -bomp- o-the bomp -bomp -bomp"
// Lasse