Popkommentar 7 : Woven Hand med Consider the Birds

Här är anledningen till att jag ville starta den här bloggen. Allt annat jag skrivit på den här sidan har varit bländverk, det här är den egentliga anledningen. Att få hylla David Eugene Edwards. Är det någon som är värd att hyllas så är det han. Det finns ingen annan artist som så bokstavligen hållit mig vid liv.
Jag har ända sedan jag hörde 16 Horsepower för första gången vetat att detta är fantastiskt. Det är inget man bara upplever med sina öron utan med hela sin kropp. David Eugene Edwards, som var hjärnan bakom det numera nedlagda 16 Horsepower och det i allra högsta grad levande Woven Hand, drar utan tvekan in mig i sin värld. Det är en annan värld än vår. Det är en kärv drömvärld. Det är en värld där livet blir verkligt.
Hans egna röst skapar tillsammans med den suggestiva musiken ett tillstånd inom mig som ger harmoni. Det är ofta bara banjo och bas eller trummor och piano, lika ofta sjunger Edwards i en distad mikrofon som förvränger rösten.
Hans texter handlar om saker som jag inte förstår. Ibland begriper jag i alla fall att han bär på en kristen tro som han vill sprida. Det är ingen glättig amerikansk variant, det är en tro som de gammal testamentliga profeterna skulle kunna skriva under på. En tro där Jesaja känner sig hemma.
Han sjunger om en helig Gud som vi inte behandlar som vi själva vill
”Listen
Judgement is not avoided by your unbelief
Your lack of fear
Nor by your prayers to any little idol here
He owns all those cattle
He owns all these hills
Forever round the throne

Crow eye come see
Crow eye come see
The lord will not be mocked
Not by you or me”

Han sjunger om hur den allsmäktige Guden skall få alla makt överallt.
”go into the lords house
go in a mile
the lord will bow
the knees will be broken for those who don´t know how
he delights not in the strength of horses
he takes no pleasure not in the cleverness of men.”

Han sjunger lovsång till Gud men raderna direkt efter så blir tystnaden ifrån Gud påtaglig.
”Glory be to the father
To the son and the holy ghost
As it was in the beginning
Is now and ever shall be
His word without end
Amen
Amen

There´s a wolf in the piano
On the white keys
Teeth on the back
Dry Bones under animal skin am I
No tears from this eye

I feel nothing
I hear no voice”

Live går det inte att se en bättre och mer fängslande artist, tro mig. Varje konsert är en händelse snarare än bara en konsert. David Eugene Edwards lever sig in i musik till den grad att han nästan verkar sjuk. Hela kroppen rycker av spasmer och ofta vänds ögonen ut och in så att ögonvitorna skiner som spöklika spotlights. Det är fängslade. Det är underhållande och det får mig att fundera på vad jag gör i min gärning som predikant.

Under nyår var jag och min fru med i Kao Lakh och monstervågen. Under flera veckor orkade jag knappt ta mig upp ur sängen av egen maskin. Livet var svart och meningen med allt nästan förtvinade. Consider the Birds var en enda skiva jag lyssnade på om och om och om och om igen. Av allt Edwards gjort så är Consider the Birds det svartaste, det mest fängslande, det mest andliga. Att säga att han hjälpte mig tillbaka till livet är ingen överdrift.
Här är anledningen till att jag ville starta den här bloggen. Allt annat jag skrivit på den här sidan har varit bländverk, det här är den egentliga anledningen. Att få hylla David Eugene Edwards. Är det någon som är värd att hyllas så är det han. Det finns ingen annan artist som så bokstavligen hållit mig vid liv.
Jag har ända sedan jag hörde 16 Horsepower för första gången vetat att detta är fantastiskt. Det är inget man bara upplever med sina öron utan med hela sin kropp. David Eugene Edwards, som var hjärnan bakom det numera nedlagda 16 Horsepower och det i allra högsta grad levande Woven Hand, drar utan tvekan in mig i sin värld. Det är en annan värld än vår. Det är en kärv drömvärld. Det är en värld där livet blir verkligt.
Hans egna röst skapar tillsammans med den suggestiva musiken ett tillstånd inom mig som ger harmoni. Det är ofta bara banjo och bas eller trummor och piano, lika ofta sjunger Edwards i en distad mikrofon som förvränger rösten.
Hans texter handlar om saker som jag inte förstår. Ibland begriper jag i alla fall att han bär på en kristen tro som han vill sprida. Det är ingen glättig amerikansk variant, det är en tro som de gammal testamentliga profeterna skulle kunna skriva under på. En tro där Jesaja känner sig hemma.
Han sjunger om en helig Gud som vi inte behandlar som vi själva vill
”Listen
Judgement is not avoided by your unbelief
Your lack of fear
Nor by your prayers to any little idol here
He owns all those cattle
He owns all these hills
Forever round the throne

Crow eye come see
Crow eye come see
The lord will not be mocked
Not by you or me”

Han sjunger om hur den allsmäktige Guden skall få alla makt överallt.
”go into the lords house
go in a mile
the lord will bow
the knees will be broken for those who don´t know how
he delights not in the strength of horses
he takes no pleasure not in the cleverness of men.”

Han sjunger lovsång till Gud men raderna direkt efter så blir tystnaden ifrån Gud påtaglig.
”Glory be to the father
To the son and the holy ghost
As it was in the beginning
Is now and ever shall be
His word without end
Amen
Amen

There´s a wolf in the piano
On the white keys
Teeth on the back
Dry Bones under animal skin am I
No tears from this eye

I feel nothing
I hear no voice”

Live går det inte att se en bättre och mer fängslande artist, tro mig. Varje konsert är en händelse snarare än bara en konsert. David Eugene Edwards lever sig in i musik till den grad att han nästan verkar sjuk. Hela kroppen rycker av spasmer och ofta vänds ögonen ut och in så att ögonvitorna skiner som spöklika spotlights. Det är fängslade. Det är underhållande och det får mig att fundera på vad jag gör i min gärning som predikant.

Under nyår var jag och min fru med i Kao Lakh och monstervågen. Under flera veckor orkade jag knappt ta mig upp ur sängen av egen maskin. Livet var svart och meningen med allt nästan förtvinade. Consider the Birds var en enda skiva jag lyssnade på om och om och om och om igen. Av allt Edwards gjort så är Consider the Birds det svartaste, det mest fängslande, det mest andliga. Att säga att han hjälpte mig tillbaka till livet är ingen överdrift.