Årets skivor 2005 Plats 7: Sleazerocken tillbaka

a) Zan Clan: We Are Zan Clan – Who the Fuck Are You
b) Heartbreak Radio: Heartbreak Radio
c) Hardcore Superstar: Hardcore Superstar
d) Crashdiet: Rest in Sleaze
e) Gotthard: Lipservice

2005 var Sleazerockens år…igen. Väntans tid är förbi. Det var några år sedan nu men räkna med att alla trender kommer tillbaka förr eller senare. När Hammerfall 2000 fick en oväntad hit med Renegade så började jag att vänta. Jag tänkte att snart.
Iron Maiden började sälja skivor som smör igen. Jag tänkte…snart.
Grupper återförenades till höger och vänster och jag tänkte…snart.
Jag väntade tålmodigt på det som ofrånkomligen skulle hända. Jag förstod att när den klassiska NWOBHM fick ett uppsving så skulle snart sagt varenda subgenre utav hårdrocken återupplivas. Jag fick vänta länge på den mest levnadsglada av alla hårdrocksgenrer men 2005 så vaknade även den till liv, glammen eller sleazen eller pudelrocken eller vad du föredrar att kalla den.

Jag vårdar mina album med Poison, Van Halen, White Lion, Bon Jovi, Faster Pussycat, Bullet Boys, Lillian Axe, Mötley Crüe och alla de andra med stor ömhet. Det här är en genre som ofta blir utskrattad. Mången har tänkt att ingen seriös musiker eller för den delen musikintresserad skulle kunna bry sig om glamrock. Men jag gjorde det då och jag har väntat sedan dess. Som jag har väntat.

Det jag alltid gillat med glamrocken är att musiken bygger på glädje. När jag lyssnar på musik så är det något annat än den grå vardagen jag letar efter. Det kan vara alla möjliga olika ingredienser och känslor som bra musik kan väcka. Men när det gäller glamrocken så är det fester, tjejer, musik och party som är ingredienserna. Det är något pubertalt tonårsaktigt över det hela och just den förbjudna sidan tilltalar antagligen mig som är pastor och borde veta bättre.
En del av banden tog definitivt festen för långt.
En del missburkade tjejer och andra missbrukade ännu farligare dödliga substanser.
Några glömde dessvärre helt bort musiken i dimman.
Men vartenda band var ute efter partyt.
Och det gjordes onekligen en hel del bra musik.

Man kan väl inte säga ett de flesta var några virtuoser på sina instrument (vissa var direkt pinsamma som CC Deville, gitarrist i Poison) men samtliga trodde på rätten att ha roligt. Man stred för den. ”Fight for your right to party” som Beastie Boys sjöng. Sedan vet vi att Nirvana hände och Kurt Cobain tog tillsammans med grungen över. (Jag gillade grungen också men inte så förbehållslöst som sleazen.)

Visst har det i mellantiden funnits band som försökt parta på samma sätt som på det glada 80-talet men det har inte gått något vidare. Band som Hardcore Superstar har verkligen försökt. Men så kom ett band som hette The Darkness för ett par år sedan och fick en megasuccé och helt plötsligt fanns det plats för de unga hungriga banden att börja trissa upp kvalitén och få gamla rävar som Zinny Zan eller killarna i Hardcore Superstar att bli bättre än någonsin.

Bokstavsordningen ovan är en liten (inte alltför allvarlig rangordning utav den 5 bästa skivorna i den här genren).

Bästa låt: Zan Clan – Go go go

// Patric