Hjältar som blir mänskliga

Vill man egentligen det?
Den frågan fick jag brottas med under Frizonsfestivalen.
Som en av de medverkande gick jag in på backstageområdet. Något som aldrig intresserat mig förut. Men nu skulle ju David Eugene Edwards inta området.

Jag ville höra så lite som möjligt om dem, deras manager & allt runtomkring dem. Samtidigt så sög jag åt mig all information jag kunde komma åt. Vid ett par tillfällen under dagen stod jag så nära David att jag kunde ha rört honom. Jag brottades med mig själv, skulle jag gå fram till honom och berätta om hur det enda jag lyssnade på under 3 månader som halvdöd efter tsunamin var hans Consider the Birds? Skulle jag berätta hur enormt mycket hans musik och texter betytt för mig? Skulle jag berätta om alla känslor hans scenpersonlighet sätter igång hos mig? Skulle jag det?

Känslan av att inte få hjältar att falla parat med en dos hederlig feghet gjorde att jag svarade nej för mig själv. Jag tog aldrig chansen, Eugene Edwards är precis lika oåtkomlig som han alltid varit. Chansen gick mig förbi, för när medverkar vi på samma festival igen?

Kanske ångrar jag mig?
Kanske inte!
Nu är det mesta av mystiken kvar och kanske att jag skriver ett mail och berättar om allt hans musik betytt för mig.

// Patric