Skivor jag inte vill leva utan. Townes Van Zandt ”Anthology”

Ett drygt tjugoårigt intensivt musikintresse har inneburit att man samlat på sig en och annan platta genom åren. Somligt är bra, annat är skräp. Ett och annat album är av den kalibern att man återkommer till det år efter år. Varje gång man hör det är det som att komma hem, eller snarare, som att kliva in i ett av alla de rum som är mitt hem. De här speciella plattorna som man återkommer till är som interiören i ett visst rum, soundtracket till en del av ens liv, om man så vill.

Att göra listor är kul och som bekant en populär sysselsättning bland alla oss med musikintresse. Listor kräver dock ett visst mått av överblick och fullständighet för rättvis urskiljning och urval. Jag saknar både överblick och fullständighet, därför gör jag ingen lista. Däremot tänker jag skapa en ny label där jag skriver några rader om de plattor som på ett eller annat sätt betytt allra mest för mig, de där som jag alltid återkommer till, som jag inte vill leva utan. Låt oss säga att jag tvingades välja ut 25 eller 50 plattor ur min samling och slänga resten, vilka skulle jag välja? Jag inbjuder gärna mina medbloggare att delta.

En cd skulle definitivt vara samlingen ”Anthology” med Townes Van Zandt. Jag blev så glad när jag slog upp svenskan i dag och såg en understreckare dedicerad Van Zandt. Han har ju hamnat lite i skuggan av storheter som Dylan, Young och Springsteen eller andra outlaws som Nelson, Cash och Haggard. Det är synd och skam, han förtjänar all uppmärksamhet.

På samlingen ”Anthology” sammanfattas hans verk mellan 1969 och 1978, hans mest kreativa period. Här finns bottenlös melankoli som i Kathleen:

Its plain to see, the sun wont shine today
But I aint in the mood for sunshine anyway
Maybe I´ll go insane
I got to stop the pain
Or maybe Ill go down to see Kathleen.

I Our Mother the Mountain gör han allt det som Nick Cave någonsin försökt göra men aldrig riktigt lyckats med. I Flyin Shoes anar man tankarna på självmord:

Days full of rain
Skys comin down again
I get so tired
Of these same old blues
Same old song
Baby, it wont be long
fore I be tyin on
My flyin shoes

I Two Hands, som visserligen inte är en av hans bästa låtar, vänds tvivlet till tro, sorgen till glädje, bluesen blir gospel:

I got two hands
I wanna clap my hands together
I got two legs
I wanna dance to heavens door
I got one heart
I gonna fill it up with up Jesus
And I aint gonna think about trouble anymore

Well now, this old world sometimes it does get lonesome
And it´s many a grown man has hung his head and cried
Down in your soul there´s one that wont desert you
Aint it fine to have the saviour by your side

Icke desto mindre, skulle inredningen i det rum i mitt liv i vilket Van Zandt spelar beskrivas skulle ord som tvivel, tomhet, sorg, ensamhet, saknad och längtan vara de bästa att använda. Men dörren står alltid på glänt mot något annat, ett rum av ljus, hopp, kärlek och tro. Det är det som gör hans musik så stor. I det mörka rummet anas nyanserna i skuggspelet från ljuset som kommer från dörröppningen.

// joakim