Popkommentar 15: Popsicle: Hey Princess

1993 för nu 13 år sedan så upptäckte jag vad popmusik egentligen kunde vara. Egentligen var det inte bara jag utan hela världen som upptäckte det 1993 för då släppte Popsicle sin Hey Princess.

4 skrivor hann det bli för bandet innan det lades ner på grund av bristande motivation direkt efter en japanturné tillsammans med Cardigans. Tillsammans så var Andreas Mattsson (sång, gitarr), Fredrik Norberg (gitarr, sång), P–A Wikander (trummor) och Arvid Lind (bas) något av pionärer i Sverige för den stora indievåg som härjade i Sverige i mitten av 1990-talet. Centrum för den här vågen var Hannas krog på Skånegatan i Stockholm. Posicle var helt klart inspirerade av brittiska, gitarrbaserade shoegazserband (efter det att banden mest stod och stirrade på sina egna skor utan att bjuda på någon direkt scenshow) som Ride. Riktigt stora i Sverige blev Popsicle med sin tredje skiva "Popsicle" med singeln "Not forever". Hela den skivan är smärta i kubik då såren efter brustna relationer skapat musiken. Själv har den hjälpt mig igenom tuffa passager av samma art.

"Cause I can change I'm not the same

Not forever

What can I say I'm not OK

I wish I was

I want you back I want a time

I can remember

It's as simple as I say

I can change I'm not the same

Not forever

So I got out at nights

Take walks down easy street

So talkative

No matter who I see I wake up shaking

Not alone but on my own

I need some other guide

To help Me get back home"

Allra mest kända för allmänheten blev antagligen gruppen då de som vinnare på Grammisgalan 1993, i ett desperat försök att vara coola, hoppade på dansbandet Arvingarna i direktsändning: ”Och så önskar vi att Arvingarna dör i en bussolycka.”

Förra året så släpptes den en samlingskiva som jag tycker att du bums skall skaffa in. Den är full av strålande, bländande, skimrande pop som gör ont.

Mest skimrande av alla låtar är dock "Hey Princess"

// Patric