Popkommentar 26: Dixie Chicks: Taking the Long

Jag kan inte låta bli att skriva om dem.
Tre skönsjungande damer ifrån den amerikanska södern.
De sjunger stämsång som om livet hängde på det. Det är i grunden rätt så mjäkig countrypop som säljer miljontals skivor världen runt. Och då är detta med miljontals ingen överdrift alls. Deras senaste skiva ”Home” hade sålt mer än 10 miljoner exemplar bara i USA när sångerskan Natalie Maines på scen i London sade några ord angående USA:s inblandning i kriget i Irak & hur hon skämdes över att George W Bush var från Texas. Över en natt så bannlystes tjejerna från alla radiotid, försäljningen dog fullständigt och hatbrev & hotbrev & personliga påhopp följde under några år.

Nu är det dags för revanschen, och vilken revansch sedan.

Som vanligt när artister som är uträknade behöver hjälp upp på fötterna igen så kallar man in Rick Rubin. Rick Rubin är en fullständigt fenomenal producent som inte minst hjälpte Johnny Cash tillbaka till en ny storhetstid. Rick Rubin ger plattan ett stuns som är helt fantastiskt. Tjejerna spelar & sjunger med en sådan känsla att alla belackare måste sitta i något trångt hörn & skämmas.

Det är mest hela tiden så grymt vackert men med texter som visar att man minsann inte är beredda att backa ifrån det faktum att George W Bush är en pajas & att hemlandets inblandning i Irak är något att skämmas för. Men än mer är opinionens reaktioner skrämmande. Texterna handlar om att få hatbrev av främlingar för en åsikts skull & detta ifrån det mest kyrkliga & kristna området i världen, bibelbältet i södra USA.

I texterna så reflekterar man över vad en kristen livsstil egentligen är. När prästen på söndagen predikar att man inte skall döda för en överfull kyrka & när samma människor skickar landets pojkar att döda i ett helt annat land.
Man undrar om de själva skall komma till himmelen trots det de sagt.

Det här är en skiva väl värd din tid & dina pengar. Om inte för något annat så för Natalie Maines perfekta röst.

// Patric