Popkommentar 38: Ulf Stureson: I Overkligheten

Så fort jag fick reda på att Ulf Stureson var på väg att släppa en ny skiva så slängde jag mig på datorn & skickade iväg en beställning & så hade jag skivan på släppdatumet. (Tack för det CDON). Hur bra Beroende är i förhållande till andra släpp av Ulf kan jag i dagsläget inte säga speciellt mycket om.

Men jag vet att jag kastade mig på datorn & har så gjort (fast tidigare på skivaffärernas lås så länge sådana fanns) sedan 1996 då det svenska mästerverket I Overkligheten släpptes.

Ulf hade redan som liten grabb ett band tillsammans med sin bästa lekkamrat Traste Lindén. Snart nog gav de sig på punken under namnet Traste & Superstararna. En tid som för övrigt i dagarna sammanfattas på en samling & där pärlan "Pengar" skiner klarast.

Sedan fortsatte de att spela ihop och under namnet Traste Lindéns Kvintett skördade de stora framgångar under 90-talet. De turnerade mycket och var kända för att spela så fingrarna blödde. Jag såg Kvintetten säker 10 gånger och det var lika knäckande bra varenda gång. Det var ös och nästan extas. Alla giggen avslutades med en svensk översättning av "Ace of Spades."

Men så tröttnade Ulf & köpte sig en lite stuga i Hälsingeskogarna & satt & skrev låtar. De här låtarna tog en helt annan riktning & fick en annan karaktär än det sprudlande & glada.

Sorgen över att ha förlorat två syskon kröp fram & låtskrivandet blev en slags terapi. En slags nostalgi över en lycklig barndom som för alltid blivit en bestulen.

"Ett vägskäl mellan sjö och berg och varje varm augustikväll med gröna knän och cyklar, ville aldrig åka hem. Skulle alltid finnas för varann och medan sommarkvällen brann så sa vi livet väntar och imorrn ses vi igen.

En sjö, en ö, en solnedgång, på varma stenar natten lång där låg vi tysta tätt intill varandra. Och vilken känsla att va' fri och äldre ska vi aldrig bli, så svor vi på att alltid va' tillsammans.

Sånt man gör när man är barn och varje morgondag förblir en hemlighet, sån tur man inget vet. Sånt man gör när man är barn och ingen morgondag är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist."

Att det sedan är vackra melodier gör knappast saken sämre.

Att förlora syskon i tidiga år är antagligen bland det värsta som kan drabba en människa. Syskonen är de som är tänkta att finnas där hela livet. Det är den längsta relation man oftast har i livet. Sin livkamrat träffar man ofta efter åtmistone 20 levda år & de åren är svåra att komma ikapp. Ingen annan vet så mycket om en som sina syskon. Det gör sorgen än större.

Hela I Overkligheten präglas av en slags trotsig realism. "Jag frågar hur han mår och då ler han, han reser sej och går och jag vet hur det går. Med ett hjärta i trasor, ett hjärta i trasor."

När Ulf inför debuten som soloartist fick frågan om vilken platta ur musikhistorien som han själv gärna hade gjort svarade han "John Lennons första soloplatta. Världens modigaste skiva." Det säger en del om I Overkligheten tycker jag.

Sedan dess har det kommit två skivor till där "Allt jag ville säja" från 2003 antagligen är snäppet bättre än I Overkligheten men jag har inte på 11 år hunnit hinna hämta mig ifrån chocken.

Någon skrev om Stureson att han konsekvent rör sig i miljöer som går i höstgult, isblått och stålgrått. Det är bra skrivet. Köp alla hans skivor direkt på störten för jag förstår inte hur du klarar av att leva utan dem.

Att Stureson sedan är från Alfta, precis som jag, gör inte saken sämre.

Bara bättre.
Bara bättre.

// Patric