Jakten på den perfekta poplåten 3

På semestern så läste jag en rad gamla artiklar i den genom tiderna bästa tidskrift om musik som någonsin gjorts, Pop. Jag har alla mina nummer av den på torpet.
I en av dessa artiklar så intervjuades Brian Wilson från the Beach Boys. Brian har ju själv varit med och bidragit till en hel del utmanare till jakten på den perfekta poplåten. Här kan ju bland annat Would´nt it be nice konkurera. Men i denna intervju så erkände en mer eller mindre galen Brian hur han varje dag i 30 år vaknat med trumbeatet ifrån Be My Baby i huvudet. Varje dag i en ny förkrosselse över hur perfekt denna popskapelse är & hur han i hela sin gärning misslyckats med att skapa något lika perfekt. Stackare! Vad en poplåt kan göra med oss.

Sedan har jag under sensommaren läst en bok som handlar om Phil Spector & i denna så läggs enorm krut på just The Ronettes och Be My Baby.

Jag kan inte låta bli att facineras när jag hör denm här sången. Rösterna. Eller framförallt rösten på Ronnie är fullständigt ljuvlig. Handklappen, beatet och den enorma ljudvägg som Spector skapar. Det är en slags Jesus and the Mary Chain feeling över det hela så många år före skottarna.

Jag kan bara låta mig djupt imponeras över denna skapelse & vara så glad över att jag inte heter Brian Wilson och blir galen på kuppen utan bara glad.

// Patric