Popkommentar 51: Shut up and sing

Som min bloggbroder skrev i sitt förra inlägg så är filmen Control väl värd sina hyrpengar. En snygg & skön film om ett popöde.

Samma helg så såg jag en annan film av stort intresse. Det var en dokumentär som följde Dixie Chicks under deras On Top Of The World Tour. På den tiden (2003) var flickorna historiens mest säljande band bestående av enbart tejer. Den skivan man turnerade runt hade till dags dato sålt mer än 10 miljoner exemplar & dessförinnan hade man haft sina största hits. Att kalla dem för giganter är ingen överdrift. Man var verkligen på toppen av världen & teamet som skulle följa dem ville antagligen vara med & hylla dem.

Men så händer det som inte fick hända. Den stora skandalen.

Jag har tidigare skrivit om det här på bloggen. På en scen i London så säger sångerskan Natalie Maines några ord angående USA:s inblandning i kriget i Irak & hur hon skämdes över att George W Bush var från Texas. Över en natt så bannlystes tjejerna från alla radiotid, försäljningen dog fullständigt och hatbrev & hotbrev & personliga påhopp följde under några år.

Allr detta skildras i filmen & också tjejernas enorma revanschlusta som leder till en fullständigt lysande skiva. Man kallade in Rick Rubin & lämnade countrypubiken bakom sig. Skivan visar att man inte ångrar sig trots att man nog ändå varje dag gör det. Skivan som blev ur detta trauma är, som du redan vet att jag tycker, lysande.

Slutet på filmen är dock sorgligt då biljettförsäljningen till deras turne gå mycket trögt & tjejerna gråter. Och i detta tillstånd lämnar vi dem.. och min stora undran är... hur gick det sedan?

// Patric