Popkommentar 60: Little Angels - Don´t prey for me

Ibland så mår musiken bra av att vara populär.

Några av de bästa skivorna har skapats utifrån det faktum att det finns pengar att tjäna.

När en viss stil börjar sälja massor så blir både skivbolag och musiker intresserade av att ta del av kakan. Man kan kanske inte beskylla de inblandade för att ha en genuin kärlek till det de gör, men det blir ändå ibland så bra.

Little Angels var ett brittiskt band som faller in i den kategorin. Talande är att hela bandet gick vidare till helt andra saker än den hård rocken. Jimmy Dickinson (keyboard) blev medlem av synthpopgruppen Younger Younger med lite framgång i Japan. Bruce John Dickinson (gitarr) blev lärare på en musikshögkola. Mark Richardson (trummor) ersatte orginaltrummisen i Skunk Anansie. Mark Plunkett (bas) blev manager för Boyzone & Ronan Keating. Mannen med den grymt sköna rösten Toby Jepson sjunger numera, efter en mindre lyckad solokarriär med det brittiska mjukrockbandet Gun.

Men hursom så gjorde bandet en rykare till skiva 1989 som ingen av de rättrogna hårdrockarna hade kunna åstadkomma. Kerrang och de andra brittiska hårdrockstidningarna utropade Little Angels som framtidshoppet. Bandet som skulle ta tillbaka initiativet från amerikanerna, men det blev det inte så mycket med det hela.
Uteblivet världsherravälde förtar dock inte skivans styrka. Det hela är en slags hårdrock med popmelodier i grunden & påklistrat finns en hel del synth-ljud som ingen av de "äkta" banden fått för sig att ha med, men som faktiskt bara förstärker skivans styrka. En del sköna texter om utanförskap & faktiskt en hel del religiösa grubblerier. Låtar som "Do You Wanna Riot", "Kicking Up Dust" & "Bitter And Twisted" förtjänas att nämnas.

Det här är en bra hårdpopskiva med rockiga inslag som aldrig hade kunnat skapas om inte hårdrocken sålde mängder i slutet av 80-talet.

// Patric