Popkommentar 5: Att brinna med Deep Purple

Egentligen är det omöjligt att svara på frågan om vilken som är världens bästa skiva genom tiderna. Det är en lika omöjlig som onödig sysselsättning. Ändå svarar jag slentrianmässigt "Burn" på den frågan, precis varje gång. Nu har det blivit mer av gammal vana än som en faktisk sanning. Skivan är visserligen helt fantastisk men vadå, världen bästa? Alla trodde att Deep Purple var slut som band när Ian Gillan slutade (eller snarare fick sparken). Istället så gjorde bandet sin bästa skiva av alla. En helt oprövad, bokstavligen finnig kille med namnet David Coverdale, fick chansen. För att visa sin nya arbetsgivare skrev han nära 10 texten till titellåten på skivan. Han sjunger som om detta var hans enda chans. Sången på hela skivan är helt fenomenal och Coverdale har inte toppat det någon gång under resten av sin karriär. Att sedan Glenn Hughes passade så bra röstmässigt tillsammans med David gör inte saken sämre. Som vanligt när det gäller Deep Purple håller musiken högsta klass. Men trots allt som är bra med skivan så är det sucken i slutet av låten Mistreated som man minns bäst. Ta nu och vrid upp musiken på högsta volym och lyssna på sucken om och om igen. Det skall i alla fall jag göra och jag kommer även fortsättningsvis slentrianmässigt svara "Burn" när frågan om vilken som är världens bästa skiva dyker upp.
// Patric