Popkommentar 16: Johnny Cash: American Recordings

Rösten besitter ett djup som andra skulle döda för.
Produktionen är så skarp opch avskalad att man mest bara kan vara förundrad.

Jag sitter tillsammans med min vän och kollega i torpet och runt omkring oss har natten tagit sitt grepp. Vi sitter i värmen från vedspisen och spisar Johnny Cash. Det är det som är livet. Stillheten som bryts endast av mannens fantastiska röst och min kollegas grymtningar av uppskattningar med jämna mellanrum. Själv ler jag mest hela tiden i någon slags lycka över hur bra musik i allmänhet kan vara och Johnny Cash i synnerhet. Vi sitter i två timmar utan att göra annat än att byta skiva med jämna mellanrum. Vi spelar låtar ifrån alla fyra American Recordings-albumen, givetvis "My Mothers Hymn Book" och några gamla slagdängor. Det är livet när det är som bäst, det vill jag lova. Så sitter vi alla de tre kvällarna vi är där. Visst spelar vi lite soul, lite hårdrock, en hel del David Eugene Edwards men mest av allt blir det Johnny Cash, minst två timmar per kväll i tre kvällar i rad.

Först ut är den skiva som kanske är sämst av de fyra. Den heter kort och gott American Recordings. Men sämst i det här sammanhanget betyder likväl mästerlig. Rick Rubin tog sig an en passe gammal countryman och gav tillbaka honom hans forna glans med råge. Rubin föreslog en rad låtar man knappast annars skulle förknippa med Johnny Cash, satte en akustisk gittar i händerna på honom & så har vi 4 mästerverk.

American Recording innehåller i en skiva hela det spektrum som gjort Cash så känd. Skivans första låt Delia´s Gone handlar om ett mord och den femte låten Why me Lord är en desperat bön till Jesus.

"Lord help me Jesus,
I've wasted it so Help me Jesus
I know what I am Now that I know that I've need you so
Help me Jesus, my soul's in your hand."

Men den låt där det hettar till som allra mest är också den låt som pekar fram emot de andra tre skivorna, det är Thirteen av Danzig (sic!) Det låter brutalt när Johnny mässar om vilket tufft liv han haft.

"Bad luck wind been blowing at my back
I was born to bring trouble to wherever I'm at
Got the number thirteen tattooed on my neck
When the ink starts to itch, then the black will turn to red

I was born in the soul of misery
Never had me a name
They just gave me the number when I was young

Got a long line of heartache I carry it well
The list of lives I've broken reach from here to hell
Back luck wind been blowing at my back
I pray you don't look at me, I pray I don't look back."

Det vilar något hotfullt mitt i det vackra, just nu är det den bästa låt som finns.

Man kan utan tvekan säga att Rick Rubin gav oss i en ny generation en gammal hjälte. Det var en gammal hjälte som 90-talet så väl behövde och han behövs lika mycket på 2000-talet.

// Patric