Popkommentar 20: Johnny Cash: American III: Solitary Man

1997 så fick vår hjälte diagnosen parkinson. Vill man så hör man det tydligt på den här skivan. Inte för att den skulle vara svagare än någon av de andra utan precis tvärtom, här är det en hjälte som vägrar att tappa gnistan. Talande så öppnar skivan med 2 minuter svärta som berättar för oss att här är en man som inte tänker ge upp. Han gör den i Tom Pettys I Won´t Back Down

Well I won't back down, no I won't back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won't back down

Gonna stand my ground, won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground and
I won't back down

Well I know what's right, I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down

Det här är den mest ojämna av de 4 skivorna, den är rasande vacker i U2:s One & stenhårt brutal i Nick Caves Mercy Seat (som för övrig är helt hypnotisk & där jag & min kollega fann en bättre värld i torpet som jag berättade om). Men den innhehåller också för fösta gången några låtar man lika gärna kunnat vara utan som Wayfaring Stranger eller Mary of the Wild Moor.

Återigen så gäör Rick Rubin storverk & Tom Petty fungerar med sitt band som en perfekt partner till Johnnys starka röst. En låt som tog tag i oss starkt där i torpet var Egbert Williams Nobody där Cash röst blir djupare än någonsin förr.

Det är bara att tacka Gud för en skiva till...som vi nog vid den tiden trodde var den sista.

// Patric