Ett band av hästar för en av livets oansenliga dagar

Patric skrev nyligen om musiken vid livets stora tillfällen. Själv minns jag bara musik från livets obetydliga dagar. Jag minns ingen musik från de avgörande momenten i mitt liv. Bröllop, födslar, anhörigas sjukdom och död har passerat i mitt liv och jag minns bilder, ljus, dofter, väder och personer, men ingen musik … om man undantar min egen förfärliga sånginsats på min egen bröllopsfest. Men det var å andra sidan knappast att betrakta som musik.

Mina starkaste musikupplevelser är helt förknippade med livets oansenliga dagar. De där som egentligen bara passerar. Jag minns Steely Dans ”Aja” i lurarna på pendeltåget till Södertälje i tidiga tonåren. En helt vanlig fredag hösten 1987, men jag minns exakt. Jag hade svarta jeans, en brun ribbstickad tröja och en sliten mockajacka. Min walkman var blågrå av märket Sanyo inköpt av pappa i Japan. Jag skulle gå på kafé.

Jag har liknande minnen av starka musikupplevelser vid obetydliga tillfällen. Massive Attacks ”Blue lines” på perrongen en solig vårmorgon på väg till skolan. Lloyd Cole när jag går från min flickväns första lägenhet en regnig novemberkväll 1991. Wannadies första på en dimmig parkering. Midlake i bilen mot Växjö genom ett vintergrönt Småland i december 2006.

Eller som idag, en helt vanlig dag. Hade varit och talat på ett årsmöte och blivit lite vemodig av den höga medelåldern, samtidigt lite upprymd av det varma mottagandet och det ärliga engagemanget. I bilen hem genom ett mörkt södertörn lyssnar jag på Band of Horses ”Cease to begin”. De fångar känslan så exakt. En lite trasig skönhet inbäddad i en melankolisk känsla av lycka… typ. Det är så bra! Och omslaget är så snyggt.

Jag inser att min topp 10 lista från 2007 borde revideras.