Popkommentar 13: Kings of Leon: Kings of Leon

Den här skivan är old news. Den kom för en evighet sedan i vårt flyktiga samhälle. Idag borde jag skriva om något nytt, något fräscht, det som är dagens fluga. Kings of Leon var ju gårdagens. Men det skiter jag högaktningsfullt i.

Jag bara menar.

Vilket förunderligt drag det är!
Vad makalöst coola de är!
Vad fantastiskt svängigt det låter!
Vad extremt bra den här skivan är!

Förutom allt detta sjunger Caleb Followill som om det var den sista möjligheten att sjunga någonsin. Detta belyses extremt bra 48 sekunder in på andra spåret Happy Alone där det låter som om det gäller att krama det sista ur kroppen på sista varvets upplopp. Det är bara det att den här upploppssången återkommer på varenda låt.

Sedan ser ju pojkarna ut som fotomodeller med alltför stora polisonger. Det är så rätt det bara kan bli och vara. Du har säkert den här skivan, ta fram den och lyssna igen på ”Holy Roller Novocain” och förundras över hur det kan vara så tillbakalutat och svängigt samtidigt. Skulle du mot förmodan ha missat den när den kom så är du bara att gratulera.
Att bandet sedan gjorde en skiva till som inte höll den här klassen spelar ingen som helst roll.

// Patric