Popkommentar 29: Modern Times - Dylan again !

Det är bara att kapitulera och inse att munspelet är stämt Och att Dylan klarar sig från stämning för låtstöld av låtskrivare som är döda eller att vi helt enkelt bara skiter i att han knyckt Sven-Olof Sandbergs tolkning av Red Sails in the Sunset rakt av....Modern Times är skivan där Dylan med sitt never-ending -tour band med en blinkning tar oss med till svunna tiders radiounderhållning . Ljudet är som strax innan popen tar sin rättmätiga plats i populärkulturen och blir så där renodlat en generationsmusik. Han har sitt eget Hibbing Minnesotafilter och vandrar in i den horisont där Charlie Chaplins samhällssatir från 1936 slutar.....där Charlie C och Paulette Godard hand i hand vandrar förbi det mekaniserade farsartade helvete som industrisamhället och fordismen stod för. Med en klackspark och kärlek ..så känns det som Dylan också gör med ett svängigt,jazzigt och tonrikt eget universum. Inte ens kraxandet vi vant oss vid stör längre. Dyklanologer må tvista över vilket album som är hans bästa m e n faktum kvarstår det här är en sensationell kärleksförklaring till livet från den arge,buttre sure och inte alla gånger så välspelande kommande nobelpristagaren Robert Allen Zimmerman.
Förmodligen återtar jag min stående ansökan om att få bli bassist i hans band. Herregud vilket svänggäng han har...det låter modernt på nåt konstigt vis . Kanske sökandet efter musikaliska rötter, som han nämner flitigt i sin första (?) del av memoarerna bär frukt.