Jag har varit tyst ett tag...

...det har sina randiga och rutiga skäl. Just nu lyssnar jag nästan uteslutande på dessa fina alster:

1. Feist ”The Reminder”. Jag fick den av min bror och har mycket svårt att tro att den inte hamnar på topp 3 när jag summerar 2007. Vacker, ömsint pianojazz, stompig, soulig pop, melankolisk singer-songwriter och svängigt handklapp. Det här är det bästa jag hört på mycket länge.

2. Andrew Bird ”Armchair Apocrypha”. Kräver några genomlyssningar. Men blir bara bättre och bättre.

3. Loney, Dear ”Loney Noir”. Ytterligare en gåva från min bror. Har inte hunnit lyssna in mig helt men jag vågar ändå hävda att Emil Svanängen gjort ett fantastiskt bra album. Tydligen släppte han albumet redan för ett par år sedan som egen utgåva på CD-R. Nu är den utgiven ”på riktigt”. Det är bra.

4. The Book of Daniel ”Songs for the Locust King”. Ytterligare ett exempel på att Lennart Persson har rätt, det finns väldigt mycket bra svensk musik just nu. Göteborgsbandet – som rör sig i samma genre som de ovanstående – skulle av en cyniker säkert kunna avvisas som pretentiöst nonsens. Men eftersom en cyniker gått vilse i sitt tvivel väljer jag att inte lyssna. Istället lyssnar jag till textrader som:

Oh, my Lord,
can you hear this key
strike this string of disbelief
a cold tone inside of me
no, there´s nothing here
except flesh and fear

TBOD påminner i tonen ibland lite om The Bear Quartets lugna stunder på “Personality Crisis”.

5. Low “Drums and Guns”. Det gamla lo-fi bandet har gjort ett riktigt bra album. Inte heller detta är någon partyplatta, dock. Texten på första låten ”Pretty People” sätter tonen:

All the soldiers
They're all gonna die
All the little babies
They're all gonna die
All the poets
And all the liars
And all you pretty people
You're all gonna die

// joakim