Bush, Platon och Kent

Varför lyssnar jag, och så många andra, på musik? Varför är musik så viktigt för mig, liksom för så många andra? Kompositören Alan Bush lär under en föreläsning ha sagt: ”There exist in the world, societies in which there is not enough to eat, where the gathering of food is a daily, full time occupation. These societies still have music. The only possible conclusion one can draw is that music is as important as food.”

Kanske är det ändå att dra det väl långt. En människa dör inte rent kroppsligt utan musik, vilket man gör utan mat. Men det ligger något i det. Musiken verkar svara mot något basalt behov hos människan. Och det verkar vara universellt och tidlöst. Även om jag av gammal vana har lättare att ta till mig en poplåt av Kent, så kan jag med stor behållning också lyssna till traditionell afrikansk musik, kyrkomusik från medeltiden eller blues från södra USA.

Platon hävdade – grovt förenklat – att rytm, melodi och dans var själens barbariska uttrycksform. Nietzsche stod inte Platon långt efter i kritisk inställning till musik som han menade var förnuftets fiende. Allan Bloom – en amerikansk politisk filosof som lite felaktigt placerats i det konservativa facket – satt vid dessa lärares fötter när han kritiskt hävdade att ”rock music is the sound and rythm of sexual intercourse”.

Nåväl, vart kommer man med dessa svulstiga referenser. Tja, de lärda talar om musik med paralleller till andra universella och tidlösa företeelser som mat och sex… fast för själen. Kanske inte så konstigt då att musik är viktigt för så många av oss.

I cd-släden just nu: Kent ”Tillbaka till samtiden”. Jag kan inte komma på så många som konkurrerar med J Berg som textförfattare på svenska.

// joakim