Popkommentar 46: Benedictum - Seasons of Tragedy

Just när jag inte trodde att det faktiskt var möjligt.

Jag hade nog nära på gett upp hoppet.

Under en lång rad av år nu så har glamrocken haft ett rejält uppsving med riktigt, riktigt bra skivor, inte minst av svenska band. Detta har jag skrivit tidigare om på bloggen här. I retroperspektiv så borde Hardcore Superstar nog haft en plats på bästalistan för 2007 också men jag köpte den för sent.

Men nu har det äntligen hänt, det som jag inte riktigt tycker har hänt tidigare. Det har släppts en Heavy Metal platta som är i paritet med 80-talets bästa skivor. Jag vet att det tjatats om Hammerfall & andra uppstickare. Men alltid när jag hört dem så har jag tänkt att det var bättre förr. Som en gammal sur reaktionär gubbe.

Men jag tror nog att jag har haft rätt. Ingenting har kommit upp i Maidens eller Priests eller Accepts klass.

Förrän nu.

Benedictum visar det med eftertryck just i en Accept-cover. På 80-tals tyskarnas själva paradnummer Balls to te Wall visar amerikanerna i Benedictum att covers ibland behövs. Man gör en fullkomligt strålande variant av en låt jag aldrig trodde skulle gå att göra bättre. Men det gick. Än en gång hade jag fel.

Men det är främst i de egna låtarna som bandet briljerar. Sångerskan Veronica Freeman är fullkomligt fenomenal. Det går inte riktigt att direkt höra att det är en hon som sjunger (men det är det). Hon gör det med ett eftertryck & en självklarhet som är förbluffande.

Bandet påminner om nämnda Heavyband, men också om Dio och faktiskt också Queenryche som i Steel Rain eller den kanske allra bästa låten är den 11 minuter & 37 sekunder långa avslutande Seasons Of Tragedy. Men mest av allt är det snabba, tuffa, medryckande metallåtar.

Detta behöver du. Här kan du höra ett par smakprov.

// Patric