Dom kallar oss I-Pods

Läste nyligen en superintressant artikel i DN av Jan Gradvall om I-Podgenerationen "I-pod therefore I am". Jag kommer att tänka på filmen , den titel som Gradvall parafraserar, "Dom kallar oss mods "av Stefan Jarl . Här fanns ett socialrealistiskt engagemang i några människoöden ,Kenta och Stoffe och deras liv i Stockholm på 1960-talet. Men vad berättas idag om våra liv? Har vi lämnat gatan och satt oss i en mobil dröm?
I filmen fanns ett soundtrack,med Lea Riders Group . I slutscenen stormar Kenta och Stoffe fram på Stockholms gator till musiken ,unga relativt oförstörda närandes en knarkdröm att inte bli en Svensson. Musiken var utanför bild. Idag är musiken i oss och den finns tillgänglig på ett sätt som inte ens var tänkbart när det begav sig på 1960-talet. Men åt var och en EN I-pod. Ljud i olika former är knappast en bristvara idag och musiken är lätt att ladda ner men vilka laddningar ger upplevelsen? Och ; Vilka drömmar när I-podgenerationen? Bär vi med oss en ny slags Svensson , en virtuell skugga som väntar på att komma ut på gatan?