Popkommentar 8: Whitesnake med Crying in the Rain

För mig som inte är det minsta musikalisk eller begåvad på det området så har jag egentligen tre måttstockar att ta till när jag funderar på om jag tycker om musik eller inte. Det första är helt enkelt magkänslan. Vad upplever jag? Det andra är nynn-faktorn. Går det att nynna med? Det tredje är känslan. Inte min känsla utan känslan hos musikerna. Jag kan inte avgöra om en gitarrist är begåvad eller inte men jag kan avgöra om jag gillar det jag hör. Därför blir ofta mina preferenser väldigt annorlunda än de flesta av mina kompisar som själva är duktiga musiker. Men framförallt är det känslan hos sångaren som tilltalar mig. En sångare med känsla är definitivt David Coverdale.

Jag har redan skrivit om hans roll i Deep Purple. Men jag kan inte annat än återkomma till det
som mycket väl kan vara världens bästa hårdrockslåt. Crying in the rain. Den har en skön text, en härlig melodi och en grym sångare. Nu är jag svag för David Coverdale som faktiskt behållit det mesta av spänsten i rösten. Jag såg hans så kallade Whitesnake i Skandinavium, Göteborg i höstas. Det var en riktigt riktigt bra konsert. Jag och mina kompisar tyckte om Coverdale till den grad att vi firade hans födelsedag under gymnasietiden. Men låt inte denna fanatism hindra dig från en bra låt.