Popkommentar 10: Mother Love Bone med Apple

Det är något tragiskt med unga människor som dör i förtid. Det är tragiskt på alla vis men i ett musikaliskt perspektiv kan det bli något vackert. 1990 kom skivan som var den ultimata blandningen utav Guns And Roses, Led Zeppelin och Grungen. Det är en väldigt bra skiva. Jag återkommer till den flera gånger om året så här 15 år senare. För mig är det en klassiker på samma sätt som Led Zeppelin eller Deep Purple. Just Led Zeppelin tänker jag ofta på då Mother Love Bone på samma sätt förenar det hårda med det stämningsfulla. Flum övergår i rena popmelodier utan ett uns av tvekan.


Men det riktigt stora och kittlande med skivan är att detta var det enda vi fick och det enda vi någonsin kommer att kunna få. För hela skivan gavs ut till minne av sångaren Andrew Wood som dog av en heroinöverdos precis efter det att skivan var färdiginspelad.

Mother Love Bone föddes i Seattle och när Wood dog så skapade Stone Gossard och Jeff Ament, några av medlemmarna, The Temple Of The Dog som var ett slags projekt för att hylla den avlidne sångaren. Med i projketet var också Edward Woods gode vän Chris Cornell (som Wood sov hos under hela inspelningen då han inte hade någon egen lägenhet). Cornell skulle snart bli världskänd genom bandet Soundgarden (vars Rusty Cage Johnny Cash gjort en cover utav). En av dem som inbjöds att deltaga var Eddie Vedder som vi känner ifrån Pearl Jam. Då Cornell bilade Soundgarden så stratade resterna av The Temple of the Dog, Pearl Jam.

1991 släppte Nirvana skivan Nevermind och ingenting var sig mer likt. Men om Nirvana var revolutionen så var definitivt Mother Love Bone bryggan mellan det som varit och det som komma skulle.

Det är vackert, hårt, skört och ballt på samma gång.

// Patric