tisdag, september 11, 2007

Böcker om musik 10: Kärlek är ett blandband - Livet låt för låt


Jag fick för ett tag sedan en försenad födelsedagspresent. Tack för den Bloggbroder Lasse.
Det var en bok.
Det var en bok som handlade om musik. Skriven av musikjournalisten Rob Sheffield som bland annat har skrivit åt Rolling Stone. Jag fick boken, vände på den & läser:

"Ingen rockkritiker - levande eller död, amerikansk eller utländsk - har någonsin skrivit om popmusik med samma associationsrika, hyperpoetiska perfektion som Rob Sheffield. KÄRLEK ÄR ETT BLANDBAND är den gladaste, sorgligaste, bästa bok om rock'n'roll som jag någonsin stött på." så var jag bara tvungen att kasta mig över boken. För det var inte vem som helst som skrev de här orden. Det var självaste Chuck Klosterman. Mannen som skrev Fargö Rock City (Se inlägg här som jag skrev i augusti 2005)

Jag slukade boken som inte är speciellt bra. Svaret på frågan vad kärlek är besvarar Rob Rob Sheffield med att det är ett blandband. Han skriver fyndiga små tankar om musikvärlden, artister han mött & om hur man genom att blanda sånger på ett blandband skapar nya sammanhang & nya liv till sångerna. Han talar om att vi fortfarande säger blandband trots att vi numera bränner på CD eller lyssnar direkt i MP3-spelaren. Eller att allt viktigt kan sägas med ett blandband.

Såna där analyser som vi alla till mans gör.

Men det som gör boken speciell & gör att det inte går att bedöma den på vanligt vis (där han hamnar långt bakom Chuck Klosterman om du frågar mig) är hans historia som drabbar oss redan i första kapitlet.



En helt vanlig sommardag efter 5 års äktenskap (bara 31 år gammal) så faller hans fru Renée ihop & dör på sekunden mitt framför ögonen på Rob. En blodpropp i benet hade brutit sig loss och nått hjärtat. Renée var 31 år och hade varit fullt frisk fram till det ögonblicket.

Allt han har kvar är alla minnen & deras gemensamma blandband som tar honom tillbaka. Dessa blev soundtracket till deras liv.

Daniel Levin på GP skrev om denna bok så här bra att jag citerar hela klabbet: "Kärlek är ett blandband är dels en musikkrönika över 90-talet, dels Sheffields sätt att beskriva sorgearbetet efter att hans fru gått bort. Genom blandbanden spelar han upp barndomen, förälskelsen, äktenskapet och senare det svarta hål han länge tror att han inte ska kunna kravla sig upp ur; soundtracket till deras gemensamma liv blir också berättelsen om dem, konkreta bevis på att de har funnits. Och som CS Lewis i Anteckningar under dagar av sorg räds att i framtiden inte korrekt kunna minnas sin älskades ansikte, oroar sig Sheffield över att banden ska tystna, att bruset ska ta över."

Hur gör man för att komma igenom en så stor sorg att man aldrig tror att man skall orka leva igen? En sorg som gör att man sitter hemma i lägenheten i fosterställning & vägrar ändra något i hemmet övertygad av tanken att om allt förblir som det var så kommer hon tillbaka till honom.

Går det att komma tillbaka efter en sådan sorg? Vad har musiken att säga om det? Är vi ens i närheten av samma människa som innan?

Boken går inte att lägga ifrån sig. I alla fall inte för mig som känner igen mig i så mycket. Denna sorg som dyker upp när man minst anar det. Bevare mig.

// Patric

Etiketter: