Popkommentar 43: Moneybrother - Mount Pleasure

Lördagen den 21 januari 2006 skrev jag plats 3 på årets skivor år 2005. "En svensk Bruce Springsteen det är precis vad Anders Westin är. Alla andra har redan upptäckt det betydligt tidigare än vad jag gjort. Men i samma stund som min pastorskollega spelade några låtar ur liven från -75 med Springsteen insåg jag vem Anders Westin är. Dessutom alldeles väldigt mycket och alldeles väldigt bra. Jag har gillat Westin ända sedan Monster men när Moneybrothers debutskiva släpptes så var det en helt ny nivå. Samma höga nivå behålls & förstärks på ”To die Alone”.
Det här är smärta som känns på allvar.
Det är gjort utav ett hjärta som är på allvar.

En fantastisk skiva som jag antagligen aldrig kommer att tröttna på."

Det är ord som bara tål att upprepas år 2007.

I ärlighetens namn hade jag inga större förhoppningar. Skulle det vara möjligt att göra en tredje skiva av samma klass. Anders Westin bet ifrån gjorde en ännu bättre. De fyra inledningslåtarna på skivan är knäckande bra. Det är blås, körsång, eufori, kalas & fest på en gång. (vad nu skillnaden på kalas & fest är). Den alltid närvarande Bruce Springsteen går inte att undvika. (Inte den moderna möliga utan den unga fantastiska).

Så här skrev man på Dagens skiva: "Först tänkte jag utmana mig själv genom att inte nämna en viss man från New Jersey som lät som Moneybrother gör nu för trettio år sedan. Sedan bestämde jag mig för att det är oundvikligt. För mig är nämligen Moneybrother inne i samma kreativa knasglädjetoksväng som Bruce Springsteen var på sjuttiotalet. Enkel rock, pang på med tankar om liv, kärlek och död kryddat med klockrena call-and-responskörer, saxofonsolon som ger ståpäls och piano som stryker under melodierna."

Det finns ingen anledning i världen att missa Moneybrother & jag vaknar redan svettig på nätterna över den samlingsskiva som en gång i framtiden kommer att släppas. Stackars den som måste välja låtar till den.

// Patric