Woven Hand på Debaser 3 maj

Igår spelade Mr David Eugene Edwards åter på Debaser medis. Med sig hade han bassisten Pascal Humbert och trummisen Ordy Garrisson. De inledde med Joy Divisions "Heart & Soul", vilket satte stämningen för kvällen. Det innebär att det var mer hårdslående domedagsrock med industrikänsla än akustisk domedagsamericana med dragspel. Typ.

Om du har sett 16 Horsepower eller Woven Hand på scen så vet du att DEE är ytterst sparsmakad med orden mellan låtarna, ibland undslipper ett "thank you" eller på sin höjd "thank you for clapping". Igår la han till: "I've got some problem in my head", vilket nästan kunde märkas. Han visade förvisso lika intensiv inlevelse i musiken som vanligt, men inte lika intensiv närvaro. Jag tyckte att det kändes som om DEE helst hade låtit bägaren gå honom förbi denna söndagskväll, som om han helst önskade att han sluppit spela. Men olik många andra artister i samma situation blir han inte nonchalant och slapp. Tvärtom så tar han i så att han nästan kräks, som om det kors han släpar på bara är ovanligt tungt, men det ska upp på kullen lik förbannat.

Så, var konserten bra? Nja, till att börja med var ljudet för högt. Det var faktiskt första gången jag hade pluppar i öronen under en konsert, vilket jag inte tycker ska behövas. Men det är kanske jag som håller på att bli gubbe... Och jag förstod inte riktigt låtvalen heller. Jag saknade exempelvis "Iron Feather" och "White Knuckle Grip" från Ten Stones.

Men för mig befinner sig ändå DEE på en nivå bortom enkla omdömen som "bra" och "dåligt". Han är en person som intensivt lever sin musik och det är alltid en upplevelse att se honom, och så var det även igårkväll. Jag är otroligt tacksam att jag fick chansen.

// joakim