"
Med musiken träder vi in i rum och liksom Leopold hoppas vi att de ska frysa till just den plats som tillåter oss att vara oss själva. Minsta vissling eller nynnad refräng är en strategi för hur vi ska kunna förmå oss att fortsätta våra liv." Niklas Rådström i Den ansvarsfulla lättjan.
Jag grunnar ibland på frågan om varför musik betyder så mycket för så många i vår kultur. Och jag tänker då inte främst på det kvantitativa, dvs det faktum att vi hör musik nästan vart vi än vänder oss. I affären, i bilen, i lurarna på tunnelbanan eller bussen, i hissen, på TV etc etc. Musik säljer. Ytterligare en likhet som musik har med sex.
Nej, jag tänker främst på det kvalitativa. Vi är många som lägger (alltför?) mycket tid, energi och pengar på att hitta, och lyssna på ny och gammal musik. Varför? Varför är det musikerna som är de största stjärnorna i vår kultur? Jag var i Göteborg i somras när Iron Maiden spelade på Scandinavium. Hela stan var full av snart medelålders män i svarta t-shirts som var försatta i någon form av alkoholångande eufori. Några veckor tidigare hade Springsteen spelat. Euforin var nog densamma men medelåldern kanske snäppet högre. Vad är det i deras musik som samlar så många?
I den ovan nämnda boken av Niklas Rådström berättas om en amerikansk neurolog som studerat musikens effekter på patienter med en förlamande variant av Parkinson. Sjukdomen slår sönder den sjukes känsla för sammanhang och tid. "Hennes värld blir som en urmästares verkstad där alla klockor blivit galna." Vad neurologen fann var att musiken kunde få patienterna att återfå förlorade förmågor, att de, när deras inre uppfylldes av musik, åter kunde uppleva en känsla av mening, sammanhang och tid. Musiken helade en inre värld sönderslagen i skärvor.
I dag såg jag en t-shirt med texten "Rock'n'roll saved my soul". Det låter så ytligt i all sin kommersialism, men det kanske är sannare än vad jag först tänkte mig.
// joakim
