101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen 7: Jan Sparring - Volym 3

Jan Sparring är mannen som fick Christer Sjögren att börja sjunga gospel.
För det kan vi inte tacka Jan.
Det hade världen klarat sig så bra utan.

Men för svänget på denna fantastiska skiva kan vi tacka Jan & kanske också Swante Widén som arrangerade & producerade skivan. Detta var en skiva med en traditionell kristen sångskatt. Sånger som "O sällhet stor" & "Jag har hört" finns här men med ett otraditionellt sväng. Skivan släpptes 1969 & var en för sin tid skrämmande svängig & jazzig skiva.

Visst blev det en hel del kritik inom en frikyrklighet som hade svårt att hantera det som var annorlunda. Ett sådant sväng kunde väl aldrig vara bra? Eller var det kanske Jan Sparrings popularitet som spökade. Han blev gäst hos Hagge (ett underhållningsprogram med gigantiska tittarsiffror som gav en slag biografi över gästerna), Jan var med & satte publikrekord på Liseberg med 33.000 besökare & syntes ofta i teve & hördes i radio.

När jag slö-googlar lite på nätet om Jan Sparring så hittar jag denna anekdot på "Prata Bas" (som verkar vara någon skum-bassistsida med ett forum) om Jan Sparring och hans gäng som for omkring i landet. Den visar lite om hur gänget sågs i kyrkorna. På samma sätt som Stryper, Larry Norman & Jerusalem var med & bröt ny mark både musikaliskt & utseendemässigt så gjorde jag Sparring det några år tidigare.

"I början av sin karriär spelade Sam Bengtsson (Och hans bror som jag glömt vad han heter) med den då i kyrkliga sammanhang (och lite utanför) kände sångaren Jan Sparring. Sam var väl i tjugo-tjugofemårsåldern och hade stort ljust lockigt hår. Efter konserten kommer en tant fram och hälsar på Jan Sparring och vänder sig sedan till Sam: "Och det här är fru Sparring förstår jag?"

Den 21 maj 1992 så flyttade Jan Sparring till evigheten.

// Patric

101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen 6: Leviticus - The Strongest Power

"The Strongest Power" är den hårdaste skiva som någonsin gjorts i Sverige.

Egentligen är den ju inte alls det men jag vill i mitt inre alltid få det till att den är det.
1985 så var den i alla fall tung hårdrock av sällan skådat slag. Ett svenskt band som spelar så hård rock. Skivan fick strålande kritik i rockpressen med branchledande Kerrang i spetsen. Kul för Sverige, kul för oss frikyrkokids. För Levitivus var ju kristna. Det var ju inte underligt att jag och mina kompisar såg bandet 5 gånger samma turné.

Bandets tydlige ledare Björn Stigsson var dessutom (enligt rykten som vi hörde) aktiv medlem i sin pingstförsamling på hemmaplan. Någon sade att han var "äldste" (en slags ledarposition som bygger på förtroende). I våra hjärnor gick fantasierna om hur någon av våra äldste skulle spela tung hårdrock som blev prisad i Kerrang. Det var som en våt dröm.

Idag när jag lyssnar på skivan så har tiden gjort sitt. Så speciellt hårt är det inte alls. Det är som när man lyssnar på Motörheads gamla skivor & inser att detta numera skulle funka i melodifestivalen. "

Men så kommer "I Got Power" som inledning på sida 2 på denna LP. Håkan Andersson skrik-sjunger fram texten på ett förtjänstfullt sätt & min inre bild dör inte helt i alla fall.

Kanske att jag kan skriva att "The Strongest Power" är den hårdaste kristna skiva som någonsin gjorts i Sverige.


// Patric

101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen 5: Stryper - The Yellow and Black Attack

"The hair is long and the screams are loud and clear.
The clothes are tight, earrings dangling from the ears.
No matter how we look, we'll always praise His name.
And, if you believe, you've got to do the same."
(Loud´n´Clear)

Den 21 juli 1984 var datumet som förändrade premisserna för att göra kristen rockmusik. Den så kallade kristna musiken skulle aldrig mer bli sig lik. Stryper förändrade för alltid spelreglerna. Det var datumet så det släpptes en sexspårs EP med namnet "The Yellow and Black Attack!" Enigma Records tryckte upp den i 20.000 exemplar då ingen anade möjligheterna för ett kristet rockband. Idag har Stryper sålt sammanlagt över 7 miljoner skivor över världen.

För som citatet ovan visar var Stryper tydliga med sin tro, mycket tydliga.

I en tid när Mötley Crue, Wasp och andra "farliga" band domierade scenerna så tog Stryper plats där uppe med dem. De delade scenerna med Bon Jovi & Ratt & var glasklara med sin kristna tro. Både på scenen där de delade ut biblar & i intervjuer i den samtida pressen.

Bröderna Sweet (Robert, trummor & Michael, Sång & gitarr) bildade tillsammans med Oz Fox (gitarr) & Tim Gaines (bas) den klassiska sättningen. Bandet såg coola ut.

Betydligt coolare än något annat kristet band vi sett maken till. De kunde utan tvekan konkurrera med alla de andra hårbanden i utseende & attityd. Alltid med gulsvartrandiga kläder som för att förstärka sitt namn Stryper (en variant av Striper som betyder randig på engelska). namnet kom ifrån King James version av Jesaja 53:5 "But he was wounded for our transgressions, he was bruised for our iniquities: the chastisement of our peace was upon him; and with his stripes we are healed."

Just det här bibelstället finns med på de flesta av Strypers skivomslag som synes på bilden ovan.

Bandets stora musikaliska kännetecken blev stämsången som var vacker. Myclket omtalad blev också Robert Sweets trumset som alltid stod med sidan åt publiken & han tog en framträdande plats på scenen.

I was born to rock and I'll give it all I've got
I'm sure these boys will say the same.
We're rockin for the rock, and I
know we'll never stop.
And we well never be ashamed.
We're here to rock for you an
rock is what we'll do
Until your body feels the sound.
So don't be afraid to shout cause
that's what it's all about.
We've got to spread it all around.
(Co´mon Rock)

Det här var killar som gillade att rocka. Det här var killar som inte skämdes för att de gillade att rocka fastän de var kristna. Långt ifrån alla uppskattade dock det. Många kristna var kritiska mot musiken de spelade som man menade användes för att sprida ett sämre budskap. Den kända teveevangelisten Jimmy Swaggart var en speciellt vass kritiker som bland annat kritiserade Strypers bibelspridande med att "kasta pärlor för svinen"

Stryper själva stod över allt detta & fortsatte oförtrutet att sjunga det glada budskapet.

"I've changed my ways from wrong to right.
The devil never pays, no, he robs just like a thief in the night
So many bands give the devil all the glory
It's hard to understand, we want to change the story

We want to rock one way, on and on.
You'll see the light some day
All say Jesus is the way."
(From wrong to right)

Nu är ju The Yellow and Black Attack inte en speciellt bra skiva. Det skall sägas. Den är rätt trist, dåligt ljud, intetsägande låtar men... den förändrade för alltid musikhistorien för alla de band som ville sjunga om Jesus på sitt sätt... så bara därför är detta en skiva du måste höra innan du kommer till himmelen.

De kreativa höjdpunkterna för Stryper kom senare, men mer om det sen.


Den 5 mars så dog Michael Sweets hustru Kyle Rae Sweet i cancer så vi kan väl denna dag rikta några extra böner för familjen.

// Patric

Popkommentar 60: Little Angels - Don´t prey for me

Ibland så mår musiken bra av att vara populär.

Några av de bästa skivorna har skapats utifrån det faktum att det finns pengar att tjäna.

När en viss stil börjar sälja massor så blir både skivbolag och musiker intresserade av att ta del av kakan. Man kan kanske inte beskylla de inblandade för att ha en genuin kärlek till det de gör, men det blir ändå ibland så bra.

Little Angels var ett brittiskt band som faller in i den kategorin. Talande är att hela bandet gick vidare till helt andra saker än den hård rocken. Jimmy Dickinson (keyboard) blev medlem av synthpopgruppen Younger Younger med lite framgång i Japan. Bruce John Dickinson (gitarr) blev lärare på en musikshögkola. Mark Richardson (trummor) ersatte orginaltrummisen i Skunk Anansie. Mark Plunkett (bas) blev manager för Boyzone & Ronan Keating. Mannen med den grymt sköna rösten Toby Jepson sjunger numera, efter en mindre lyckad solokarriär med det brittiska mjukrockbandet Gun.

Men hursom så gjorde bandet en rykare till skiva 1989 som ingen av de rättrogna hårdrockarna hade kunna åstadkomma. Kerrang och de andra brittiska hårdrockstidningarna utropade Little Angels som framtidshoppet. Bandet som skulle ta tillbaka initiativet från amerikanerna, men det blev det inte så mycket med det hela.
Uteblivet världsherravälde förtar dock inte skivans styrka. Det hela är en slags hårdrock med popmelodier i grunden & påklistrat finns en hel del synth-ljud som ingen av de "äkta" banden fått för sig att ha med, men som faktiskt bara förstärker skivans styrka. En del sköna texter om utanförskap & faktiskt en hel del religiösa grubblerier. Låtar som "Do You Wanna Riot", "Kicking Up Dust" & "Bitter And Twisted" förtjänas att nämnas.

Det här är en bra hårdpopskiva med rockiga inslag som aldrig hade kunnat skapas om inte hårdrocken sålde mängder i slutet av 80-talet.

// Patric

Popkommentar 59: Perssons Pack - Öster om Heden

Idag köpte jag biljetter till spelningen på Medis.
Den kan bli hur bra som helst.

Jag har en längre tid gått & grunnat på den är skivan & mitt löfte att skriva om den. Jag har bollat fram & tillbaka vad jag skulle skriva... för det otäcka har nämligen hänt att jag måste skriva det jag liksom inte bara får skriva så här år 2009. Men jag skriver det ändå.

Öster om Heden är den bästa skiva som Packet gjort.

Det är faktiskt det.

Visserligen har några av låtarna funnits tidigare, Bortom månen & mars (en låt Persson skrev till Totta Näslund & sedan framförde själv på hyllningsskivan sedan Totta gått bort), Ikväll tar vi över stan (som fanns i en ännu bättre version på samlingsskivan som släpptes för ett antal år sedan) & När du är ung (som fanns med talade verser på en gammal skiva). Men dels håller dessa låtar hög klass & dels kanske du aldrig hört dem då är det bara att gratulera.

Men allt är bra på denna skiva för första gången i Packets historia. Allt!

Alla låtar håller hög klass förr har skivorna varit lite berg-och dal bana... nu är det bra rakt igenom.

Texterna är som vanligt strålande. Jag kan bara tacka & ta emot ett antal oneliners att fylla mina predikningar med. Jag har under hela min predikogärning försökt att då & då ha med rader från Perssons pack, Winnerbäck & andra svenska artister. De flesta hör knappast det men någon kanske gör det & då blir jag glad. "Sångare utan orsak borde inte sjunga alls." sjunger Packet & det gäller även oss predikanter. Utan orsak så är vi bäst tysta...

Produktionen är oklanderlig. Jag vet inte om vi främst har Josef Zackrisson att tacka för detta. Han tar med sig all erfarenhet från att lirat med Lars Winnerbäck under ett antal år & så blir det liksom tackamhet i retur då Winnerbäck uttrycker sitt beroende av Packet & så gör packet sin bästa skiva tack vare en man nära kopplat till Winnerbäck. Tja, filosofiskt resonemang bara... Hur som är det bra producerat av Zackrisson.

Nu är det inte bara jag som tycker att detta är toppen.. så som ett sista försök att få dig att köpa denna skiva & stödja en grupp vi verkligen behöver i Sverige så sickar jag in dig på www.perssonspack.com

// Patric

101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen 4: DC Talk - Jesus Freak

Ett stort glädjeämne med denna lista är att man får anledning att lyssna igenom gamla godingar igen. Skivor som en gång betytt mycket för mig men som tiden på något sätt har stulit. Denna ständiga ström av nya skivor, av nya artister, nya uttryck & nya impulser.

Men så finns ju skivorna där som alltid kommer att följa... "Burn" med Deep Purple, "Consider the Birds" med Woven Hand", "Bullet Boys" med Bullet Boys, "Gold Mother" med James för att bara nämna några i bunten.

I morse så gick jag på en sömnpromenad med dottern & lyssnade på DC Talk... wow... jag förstår att denna skiva slog världen med häpnad när den kom för si så där 14 år sedan. Skivan sålde dubbel platina i USA, mer än 2 miljoner sålda album. Bandet gjorde en stor världsturné. De vann precis alla priser du överhuvudtaget kan tänka dig att det går att vinna.

Jesus Freak innehåller i stort sett allt. Humor, rock, pop, massor av soul... ett knivskarpt budskap men framförallt melodier.

Texterna handlar om rasism, om att älska Gud men ändå misslyckas, om kyrkans dubbelmoral & att våga vara galen för Jesus, ett budskap som träffade en lam frikyrklighet rätt in i solar plexus på ett uppfriskande sätt.

Toby McKeehan, Kevin Max & Michael Tait gav världen ett nytt hopp. Jesus Freak är en skiva som låter förvånansvärt aktuell och framförallt bra, så här många år senare. Ett givet köp för dig som aldrig mot förmodan hört den.

Fotnot: Det var tråkigt bara att Kevin Max kom till Frizon för några år sedan & uppträdde som en bortskämd Robbie Williams. En liten downer som dock aldrig förtar det faktum att hans grymma röst medverkat på en av de allra bästa kristna skivorna som gjorts, en skiva som kommer att hamna högt på spellistorna i den eviga världens NRJ.


// Patric

101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen 3: Larry Norman - Upon the rock

Larry Norman föddes 1947 i Texas men familjen flyttade mycket tidigt till San Francisco. Tidigt facinerades den unge Larry av Elvis Presley & började skriva egna låtar. I mitten av 60-talet flyttade han till San Jose & blev en del av den lokala musikscenen där han bland annat öppnade för The Doors and Jimi Hendrix. Överhuvudtaget var Larry en stark liveartist.

Jag minns tydligt ett liveframträdande någon gång i mitten av 80-talet i ett "mötestält" utanför Nässjö där han sittandes mitt på scenen med en gitarr underhöll oss i publiken hejdlöst i 2 timmar. I mellansnacket försvarade han bland annat Stryper som precis då var på tapeten & hårt kritiserade för sina kristna texter blandad med en rockig attityd. Larry sjöng sig & skojade sig in i mitt hjärta för alltid den kvällen. Han berättade rövarhistorier & försvarade oss unga, så kändes det.

Det är utan tvekan något av det bästa jag sett live.

1969 så släpptes Larry Normans debutalbum "Upon this rock" & blev banbrytande. Han blandade rock´n´roll med texter som handlade om Jesus. Med på skivan fanns bland annat "Sweet Sweet son of Salvation" & "You Cant´t take away the lord". Men Larry var problematisk att marknadsföra. Han envisades hela karriären att blanda sina sånger med ett kristallklart kristet budskap med vanliga kärlekslåtar. Detta gjorde Larry obekväm i de båda olika läger som fanns & finns på den amerikanska marknaden. Han passade varken på de kristna radiostationerna eller de profana.

När Larry sedan dessutom ofta kunde rikta sin kritiska penna mot det kristna etablisemanget blev inte saken bättre. Som Larry själv sade: "The churches weren’t going to accept me looking like a street person with long hair and faded jeans. They did not like the music I was recording. And I had no desire to preach the gospel to the converted."

Men faktum kvarstår att "Upon the rock" är den första kristna "rock-plattan".



// Patric

101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen 2: Woven Hand - Consider the Birds

Vilken skiva skulle jag börja med i denna process att beskriva 101 kristna skivor? Skulle jag börja med det som var bäst eller i någon slags kronologisk ordning? Det blev lite både och...

Den här skivan är själva anledningen till att jag ville starta den här bloggen. Allt annat jag skrivit på den här sidan har varit bländverk, det här är den egentliga anledningen. Att få hylla David Eugene Edwards. Är det någon som är värd att hyllas så är det han. Det finns ingen annan artist som så bokstavligen hållit mig vid liv.

Det finns ingen annan skiva som så påtagligt gett mig livet tillbaka.

Jag har ända sedan jag hörde 16 Horsepower för första gången vetat att detta är fantastiskt. Det är inget man bara upplever med sina öron utan med hela sin kropp. David Eugene Edwards, som var hjärnan bakom det numera nedlagda 16 Horsepower och det i allra högsta grad levande Woven Hand, drar utan tvekan in mig i sin värld. Det är en annan värld än vår. Det är en kärv drömvärld. Det är en värld där livet blir verkligt.

Hans egna röst skapar tillsammans med den suggestiva musiken ett tillstånd inom mig som ger harmoni. Det är ofta bara banjo och bas eller trummor och piano, lika ofta sjunger Edwards i en distad mikrofon som förvränger rösten.
Hans texter handlar om saker som jag inte förstår. Ibland begriper jag i alla fall att han bär på en kristen tro som han vill sprida. Det är ingen glättig amerikansk variant, det är en tro som de gammal testamentliga profeterna skulle kunna skriva under på. En tro där Jesaja känner sig hemma.

Han sjunger om en helig Gud som vi inte behandlar som vi själva vill.

”Listen
Judgement is not avoided by your unbelief
Your lack of fear
Nor by your prayers to any little idol here
He owns all those cattle
He owns all these hills
Forever round the throne

Crow eye come see
Crow eye come see
The lord will not be mocked
Not by you or me”

Han sjunger om hur den allsmäktige Guden skall få alla makt överallt.
”go into the lords house
go in a mile
the lord will bow
the knees will be broken for those who don´t know how
he delights not in the strength of horses
he takes no pleasure not in the cleverness of men.”

Han sjunger lovsång till Gud men raderna direkt efter så blir tystnaden ifrån Gud påtaglig.
”Glory be to the father
To the son and the holy ghost
As it was in the beginning
Is now and ever shall be
His word without end
Amen
Amen

There´s a wolf in the piano
On the white keys
Teeth on the back
Dry Bones under animal skin am I
No tears from this eye

I feel nothing
I hear no voice”

Live går det inte att se en bättre och mer fängslande artist, tro mig. Varje konsert är en händelse snarare än bara en konsert. David Eugene Edwards lever sig in i musik till den grad att han nästan verkar sjuk. Hela kroppen rycker av spasmer och ofta vänds ögonen ut och in så att ögonvitorna skiner som spöklika spotlights. Det är fängslade. Det är underhållande och det får mig att fundera på vad jag gör i min gärning som predikant.

Under julen 2005 så var jag och min fru med i Kao Lakh och monstervågen. Under flera veckor orkade jag knappt ta mig upp ur sängen av egen maskin. Livet var svart och meningen med allt nästan förtvinade. Consider the Birds var en enda skiva jag lyssnade på om och om och om och om igen. Av allt Edwards gjort så är Consider the Birds det svartaste, det mest fängslande, det mest andliga. Att säga att han hjälpte mig tillbaka till livet är ingen överdrift.

Den här skivan måste du höra innan du dör...

// Patric

101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen 1: Jerusalem - Volym 1

Det var den första skivan jag ägde.

1978 så var jag 9 år gammal och började att intressera mig för det som kallades för musik.

Den stora snackisen i kyrkorna var ju Jerusalems första skiva. Jag förstod det på de äldre ungdomarna i kyrkan (de som var typ 14-15) att det var häftigt med texter som Mr Ego (som det tog många år innan jag fattade innebörden utav).

Jag önskade och fick volym 1 i julklapp julen -78 och spelade den om och om och om igen tills pappa till slut kom in i vardagsrummet med vår stora Technics-stereo & sade att nu fick det ändå vara nog. Nån måtta fick det allt vara på skränet. Men för mig räckte det långt bara att titta på omslaget. Så vackert jag tyckte att det var.


När jag idag lyssnar på Jerusalems första skiva så kan man bara förundras över hur den kunde räknas som en "hård" skiva. Så pass mycket att Ulf Christiansson (sång, gittar & låtskriveri) själv fick skriva några rader om just detta på den Primutgivna skivan. Idag så låter det mesta rätt soft, men väldigt bra.

Det Jerusalem bjuder oss på denna första skiva är välskrivna popsånger med ett enormt tydligt provocerande innehåll. Det är knappast musiken som får någon att lyfta på ögonbrynen, men texterna.

"Ja du är neutral och du håller dig sval
inför allting som får dig att ta ställning
För du har ju din vrå och det räcker väl så
Om du håller din tro för dig själv
men det är Jesus som sagt, Jag ska ge all kraft
till den uppgift du redan har fått
Varför sitter du då, och bekvämt tittar på
när dom andra för längesen gått

Ja det är vitt eller svart, det har Jesus själv sagt
så allt annat är egna produkter
Det är varm eller kall, de e' klart som kristall
tar du det som finns kvar blir du ljummen
Men du tycker dig va' ganska god, ganska bra
nej, du är inte sämre än andra, andras synder är värre
så vår Herre kan knappast dig klandra

Ja, du står mittimellan, ändå håller det sällan
för det luktar så unket och illa
Det är ja eller nej och det gäller för dej
att du gör upp med Jesus me'samma
Ska du vakna nån gång, ska du vända dig om
för du missar ju allt i ditt liv
om du håller dig gömd, finns det risk du blir glömd
när Han kommer tillbaks hit igen"

Det finns ingen musik, ingen ungdomsledare, ingen pastor eller predikant, ingen läst teologi som påverkat mig så mycket som Jerusalems tre första skivor. Det mesta jag tänker om och vet om kristen tro är förpackat utav Ulf Christiansson. Det handlar om efterföljelse, om lärjungaskap, det handlar om hur den kristna tron skall påverka det liv som jag lever. Allt från moraliska frågor till hur vi hanterar pengar. Det är om det Jerusalem sjunger till oss, så här mer än 30 år senare in i finanskristider, på den enda sång som kan förtjänas att kallas för hårdrock på debuten "Hög tid"

"Det verkar som dom flesta mänskor tror
att evigheten finns på jord,
Man samlar och man sparar och man tror
att luftslottet man byggt består.
Men snart när tidens vind har blåst förbi
så har ju allt raderats ut.
Ja, innan man vet ordet av
så har ju allting plötsligt tagit slut.

Du säger ju att livet efter döden
de' är bara bluff och båg
men konsekvensen av ditt liv
den får du skörda bortom tidens gräns ändå.
Ja, även om det verkar nu för tillfället
som allt är frid och fröjd,
så tänk på att du blir nog knappast
mer än sjuttio, åttio på sin höjd.

Det är hög tid, det är hög tid
Det är hög tid, nu är det hög tid.

Ja, gitarrerna och bilarna och prylarna och pengarna förgår
men kärleken från Jesus blir det enda
som finns kvar, Ja, den består.

Du tyckte att du vunnit hela världen
men vad blev det av din vinst
för glorian förlorade sin glans
när du stod klar att lämna in."

// Patric

101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen

Så skall jag äntligen komma igång med projektet som jag funderat på ett bra tag nu.

101 skivor du måste höra innan du kommer till himmelen. En lista inspirerad utav boken 1001 album du måste höra innan du dö.

När tanken på detta "projekt" släpptes på bloggen så följde en diskussion om vilka kriterierna skulle vara för att kunna hamna på listan. Vad som är kristna skivor är en omöjlig diskussion egentligen och jag är alltid mycket allergisk mot att dela upp världen i en massa kategorier som har med kristet & inte att göra. Hela världen tillhör Gud. Dessutom så har ofta känslan varit att det som sagts vara kristet inom film och musik bara varit en label som lagts på det som är aningen sämre för att det ändå skall sälja. Typ barren Cross som lät som en sämre variant av Iron Maiden. I ett avsnitt av teveserien South Park så får killarna för sig att de skall starta ett rockband. Men när framgången uteblir så kommer Cartman på att de skall starta ett kristet rockband eftersom de säljer oavsett hur illa det låter. Lite så har det varit.

Speciellt i USA. I Sverige så har det nog snarare varit en belastning att försöka berätta om en kristen livssyn i sina texter.

Nu till listan.

Carl-Henrik Jaktlund gav i sin blogg i Dagen lite tankar om hur en sådan här lista skulle kunna utformas. "Patric Forsling och hans tanke om "101 kristna album"? Jag kan inte svara vad han tänker med det, men jag tänker så här:
Antingen gör han en lista med skivor som han tycker har ett kristet innehåll, med artister från olika håll (både de som brukar räknas som "kristna artister" och de som inte gör det). Eller så gör han en lista med riktigt uttalat kristna artister (dvs utifrån "subkulturen"). Oavsett vilket tycker jag att det är bra, för den första skulle visa på ett större perspektiv än det klassiskt frikyrkliga, det andra skulle ge uppmärksamhet till artister som alltför sällan får uppmärksamhet utanför kyrkans värld.

Men det kanske finns ett tredje sätt att göra en sån lista på också, vad vet jag, om Patric nu tänker göra den. Jag hoppas det, det vore rolig läsning, tycker jag."

Nu är listan här snart nog på gång. Jag önskar verkligen att läsarna skulle få upp ögonen för musik som man annars har missat. Men givetvis kommer det dessutom att vara fullt av klassiker som Jerusalem, Larry Norman, Stryper, Kirk Franklin & sånt.

Några av mina egna regler då för en sådan här lista.

1) Jag gör en mycket subjektiv lista med artister som skriver sånger som speglar den kristna livshållningen på ett sätt som jag själv kan förstå & stödja.
2) Jag tycker själv om skivorna... JAG tycker om dem... detta är ingen objektiv beskrivning av den kristna musikens historia eller så. Därför kommer inte Carola med på listan eller Edin & Ådahl eller Salt eller något som jag inte själv gillar. Det bli mitt vittnesbörd.
3) Listan är inte i den ordningen att 1 är bäst osv... utan här skriver jag om skivor som jag råkar komma på för tillfället.
4) Jag hoppas kunna överraska mig själv.

Ett tack till Elin Hyving som gjort loggan...

// Patric

Årets Comeback - Electric Boys

Jag läser på Sweden Rocks hemsida att Electric Boys är tillbaka i leken igen. Efter att sångaren/gitarristen Conny Bloom och basisten Andy Christell de senaste åren funnits med i Hanoi Rocks som nyligen bestämde sig för att lägga av, så startar de upp Electric Boys igen... i orginalsättning.

Det är bara att tacka & ta emot. Så här skrev jag på bloggen för några år sedan...


Oj oj oj... detta är mer än något annat ungdomens ljuva somrar. Jag minns hur jag tillsammans med brorsan (som är gittarist) skulle se Yngwie Malmsteen live i Stockholm en mörk decemberkväll vintern -88. Vi hade tagit oss hela den långa vägen ifrån Hälsingland och precis innan konserten så annonserades det att kvällens förband (jag tror att det skulle ha varit de danska Fate) hade fått ställa in på grund av sjukdom. Istället så fick ett band utan något skivsläpp alls spela, det var Electric boys & det var fullständigt makalöst fantastiskt bra. Yngwie kom i bakgrunden den kvällen.

Efter sin spelning, där den übercoole sångaren & gittaristen Conny Blom avslutade med att säga att deras debutskiva snart skulle komma till skivbutikerna, så sprang jag dagligen ner till min lokala skivhandlare & frågade efter skivan. Till slut tittade jag bara in & Micke (som min handlare hette) bara skakade på huvudet. Men till slut, efter lång väntan kom den & den kunde inte ha kommit med bättre timing. Det som antagligen är den ultimata sommarskivan anlände i maj precis när solen började värma oss igen.

Den sommaren spelade jag & mina kompisar ingenting annat. På hög volym i bilstereon, på strandens bergssprängare & hemma. Alltid Electric Boys & alltid högt högt. Samma sak var det sedan i 4-5 somrar till. Aldrig något annat än debuten. Det kom fler skivor senare men det enda vi var intresserade utav var debuten. Vi såg de på folkparker över hela nedre norrland & det var så bra, så bra. Live var man helt i klass med alla de allra bästa underhållarna.

Sverige hade sitt eget Van Halen & Aerosmith i ett. Att man inte la världen under sina fötter var extrem otur & kanske också ett utslag utav att när man marknadsförde sig på den amerikanska marknaden så skippade man låten "Get Nasty"! Då, ett i våra ögon gigantiskt misstag & kanske att det faktiskt var det.

// Patric

Popkommentar 58: Perssons Pack - Svenska Hjärtan

Svenska hjärtan: svarta ballader och fördömda sånger är en så enkel historia som Packetfierade sånger som betytt mycket för Per Persson under hans musikaliska uppväxt. En sådan slags platta som man 1992 fick göra om man låg på ett stort bolag & sålde mycket skivor.

Här varvas Cornelius Vreeswijk låtar med Wilmer X och Py Bäckman... det är en skiva som man lätt kan leva utan men som trots allt bjuder på en del bra låtar. Mördar-Anders är en slags föregångare till det som senare blir en egen John-Henry sång.

I fredags var vi ett hundratal daglediga på radiohuset i Stockholm & lyssnade på en gratiskonsert med Packet... det var bra, mycket bra & vi var ovanligt många för att vara en konsert mitt på dagen & jag kände när jag såg gänget spela att nu är de verkligen tillbaka igen... kanske kan vi på spelningen på Debaser den 4 april hoppas på Mördar-Anders...

// Patric