Popkommentar 42: Samuel Ljungbladh - Reason Why

Den bästa svenska soulskivan genom tiderna?!
Ja jag vågar skriva det...

Jag sitter med den i min hand och skall försöka formulera några ord. Jag har njutit av den hela sommaren utan att riktigt våga mig på att skriva något. Är det möjligt att en kille från frälsningsarmén i Umeå kan åstadkomma en sådan? Kan rösten på låtarna i Let´s Dance göra en svensk klassiker. Visst kan han det.

Redan för några år sedan kom hans debutskiva som jag & hustrun lyssnat väldigt mycket på. Men den ligger hästlängder bakom detta mästerverk.

Då kanske det var bra för att vara kristet eller bra för att vara svenskt. Nu är det världsklass. Fullkomligt.

Titellåten Reason Why ger mig fullkomliga rysningar.

Hans två sidekickar Christos Gontevas & Emil Jonsson betyder oerhört mycket för helheten. Med fantastiska Stevie Wonder röster bidrar de med pricken över det berömda i:et.

Att det sedan live är bland det allra bästa du kan uppleva på en svensk scen gör inte saken sämre.

Köp den här skivan eller ångra dig för evigt.

// Patric

AOR

Jag, liksom bloggbrother Patric, lusläste Pop under 90-talet. Jag håller med om att det var en fantastisk tidskrift, men ibland alltför musikpolitiskt korrekt. Lättpåverkad, som man kan vara som vuxen, fick den mig nästan att förneka den AOR jag älskade som barn. Lite bakvänt när man tänker på det…

Ett axplock AOR-låtar som fortfarande håller:

Asia “Time again” Asia (1982)
Asia “The Heat Goes On” Alpha (1983)
Boston ”Don´t look back” och “A man I´ll never be” Don´t look back (1978)
Marillion ”Incubus” Fugazi (1984)
Saga “Help me out” Silent Knight (1980)
Saga “What do I know” och “(Goodbye) Once upon a time” Behaviour (1985)
Supertramp “Even in the quietest moments” och “Downstream” Even in the quietest moments (1977)
Toto ”Hydra”, “St George and the dragon” och “Mama” Hydra (1979)
Toto “Georgy Porgy” och “Girl goodbye” Toto (1978)
The Tubes “Tip of my tongue” Outside/Inside (1983)
The Tubes “Love Bomb” Love Bomb (1985)

Jakten på den perfekta poplåten 3

På semestern så läste jag en rad gamla artiklar i den genom tiderna bästa tidskrift om musik som någonsin gjorts, Pop. Jag har alla mina nummer av den på torpet.
I en av dessa artiklar så intervjuades Brian Wilson från the Beach Boys. Brian har ju själv varit med och bidragit till en hel del utmanare till jakten på den perfekta poplåten. Här kan ju bland annat Would´nt it be nice konkurera. Men i denna intervju så erkände en mer eller mindre galen Brian hur han varje dag i 30 år vaknat med trumbeatet ifrån Be My Baby i huvudet. Varje dag i en ny förkrosselse över hur perfekt denna popskapelse är & hur han i hela sin gärning misslyckats med att skapa något lika perfekt. Stackare! Vad en poplåt kan göra med oss.

Sedan har jag under sensommaren läst en bok som handlar om Phil Spector & i denna så läggs enorm krut på just The Ronettes och Be My Baby.

Jag kan inte låta bli att facineras när jag hör denm här sången. Rösterna. Eller framförallt rösten på Ronnie är fullständigt ljuvlig. Handklappen, beatet och den enorma ljudvägg som Spector skapar. Det är en slags Jesus and the Mary Chain feeling över det hela så många år före skottarna.

Jag kan bara låta mig djupt imponeras över denna skapelse & vara så glad över att jag inte heter Brian Wilson och blir galen på kuppen utan bara glad.

// Patric

Popkommentar 41: Rihanna - Good Girls Gone Bad

Just som jag trodde att jag tröttnat fullkomligt och för alltid på R&B. Det var flera år sedan nu som jag verkligen gick igång på en R&B skiva.
Enstaka låtar, givetvis.
Men en hel skiva. Någonstans där efter TLC & Missy Elliott så trodde jag inte att det var möjligt längre.
Det är då jag mer eller mindre av misstag får höra Rihannas nya skiva Good Girls Gone bad. Självklart har jag hört hennes gamla fullkomligt strålande singlar Sos, Unfaithful & Girl Like Me.

Men här är det ett album som jag inte vill sluta lyssna på. Inget så där fullkomligt strålande, inget absolut nödvändigt men när Robyn-groovet i Don´t stop the music, eller hårdrocksgittaren i Shut up eller det mäktiga beatet i Umbrella drar igång så inser jag att så här roligt har jag inte haft med en R&B-skiva sedan Missy Elliotts glansdagar.

Sedan har hon en så bra röst.
Det räcker långt.

// Patric

Hjältar som blir mänskliga

Vill man egentligen det?
Den frågan fick jag brottas med under Frizonsfestivalen.
Som en av de medverkande gick jag in på backstageområdet. Något som aldrig intresserat mig förut. Men nu skulle ju David Eugene Edwards inta området.

Jag ville höra så lite som möjligt om dem, deras manager & allt runtomkring dem. Samtidigt så sög jag åt mig all information jag kunde komma åt. Vid ett par tillfällen under dagen stod jag så nära David att jag kunde ha rört honom. Jag brottades med mig själv, skulle jag gå fram till honom och berätta om hur det enda jag lyssnade på under 3 månader som halvdöd efter tsunamin var hans Consider the Birds? Skulle jag berätta hur enormt mycket hans musik och texter betytt för mig? Skulle jag berätta om alla känslor hans scenpersonlighet sätter igång hos mig? Skulle jag det?

Känslan av att inte få hjältar att falla parat med en dos hederlig feghet gjorde att jag svarade nej för mig själv. Jag tog aldrig chansen, Eugene Edwards är precis lika oåtkomlig som han alltid varit. Chansen gick mig förbi, för när medverkar vi på samma festival igen?

Kanske ångrar jag mig?
Kanske inte!
Nu är det mesta av mystiken kvar och kanske att jag skriver ett mail och berättar om allt hans musik betytt för mig.

// Patric

Skivor jag inte vill leva utan. Townes Van Zandt ”Anthology”

Ett drygt tjugoårigt intensivt musikintresse har inneburit att man samlat på sig en och annan platta genom åren. Somligt är bra, annat är skräp. Ett och annat album är av den kalibern att man återkommer till det år efter år. Varje gång man hör det är det som att komma hem, eller snarare, som att kliva in i ett av alla de rum som är mitt hem. De här speciella plattorna som man återkommer till är som interiören i ett visst rum, soundtracket till en del av ens liv, om man så vill.

Att göra listor är kul och som bekant en populär sysselsättning bland alla oss med musikintresse. Listor kräver dock ett visst mått av överblick och fullständighet för rättvis urskiljning och urval. Jag saknar både överblick och fullständighet, därför gör jag ingen lista. Däremot tänker jag skapa en ny label där jag skriver några rader om de plattor som på ett eller annat sätt betytt allra mest för mig, de där som jag alltid återkommer till, som jag inte vill leva utan. Låt oss säga att jag tvingades välja ut 25 eller 50 plattor ur min samling och slänga resten, vilka skulle jag välja? Jag inbjuder gärna mina medbloggare att delta.

En cd skulle definitivt vara samlingen ”Anthology” med Townes Van Zandt. Jag blev så glad när jag slog upp svenskan i dag och såg en understreckare dedicerad Van Zandt. Han har ju hamnat lite i skuggan av storheter som Dylan, Young och Springsteen eller andra outlaws som Nelson, Cash och Haggard. Det är synd och skam, han förtjänar all uppmärksamhet.

På samlingen ”Anthology” sammanfattas hans verk mellan 1969 och 1978, hans mest kreativa period. Här finns bottenlös melankoli som i Kathleen:

Its plain to see, the sun wont shine today
But I aint in the mood for sunshine anyway
Maybe I´ll go insane
I got to stop the pain
Or maybe Ill go down to see Kathleen.

I Our Mother the Mountain gör han allt det som Nick Cave någonsin försökt göra men aldrig riktigt lyckats med. I Flyin Shoes anar man tankarna på självmord:

Days full of rain
Skys comin down again
I get so tired
Of these same old blues
Same old song
Baby, it wont be long
fore I be tyin on
My flyin shoes

I Two Hands, som visserligen inte är en av hans bästa låtar, vänds tvivlet till tro, sorgen till glädje, bluesen blir gospel:

I got two hands
I wanna clap my hands together
I got two legs
I wanna dance to heavens door
I got one heart
I gonna fill it up with up Jesus
And I aint gonna think about trouble anymore

Well now, this old world sometimes it does get lonesome
And it´s many a grown man has hung his head and cried
Down in your soul there´s one that wont desert you
Aint it fine to have the saviour by your side

Icke desto mindre, skulle inredningen i det rum i mitt liv i vilket Van Zandt spelar beskrivas skulle ord som tvivel, tomhet, sorg, ensamhet, saknad och längtan vara de bästa att använda. Men dörren står alltid på glänt mot något annat, ett rum av ljus, hopp, kärlek och tro. Det är det som gör hans musik så stor. I det mörka rummet anas nyanserna i skuggspelet från ljuset som kommer från dörröppningen.

// joakim

Frizon

Lite bilder bara för att jag skall se dem igen på fredag. En del andra trevliga band som Lonley Dear finns också med. www.frizon.nu

// Patric

Ny medarbetare del 2

Bloggen lever.
Tanken är att det inte skall stå still & bli för förutsägbart.
Nu är det dags för en ny medarbetare igen.
Detta är så skoj & av en helt annan halt än vanligt.

Det är en hon. Det har vi längtat efter länge. Det är en tjej under 20. Skoj Skoj. Med det gemensamt med oss gubbar att hon går loss på musik.

En liten bild till din ära.

Välkommen Agnes...

// Patric

Jakten på det perfekta gittarriffet 1: Dokken - Kiss of Death

Dokken var ett av alla dessa halvbra band som det svämmade av under 80-talet. Man hade gjort ett par skivor av okej kvalité när något hände. Exakt vad vet jag inte men kanske det var gittarguden som på något sätt gjorde sitt.
För släppet Back for the Attack från 1987 fullkomligt svämmar över av fantastiska gittarriff.

George Lynch hade hursom ett paradis under hela den inspelningen. Sångaren & förgrundsfiguren Don Dokken har senare sagt att det blev för mycket gittarer på plattan.

Där har Dokken fel.

Specielt i inledningslåten Kiss of Death så funderar jag på om en gittar någonsin låtit bättre.

Ohh, ljuva 80-tal, ibland saknar jag dig.

// Patric