Mest bortglömda artister 4: Jay Epae

I samband med att Radio Nord utmanade det dåvarande svenska radiomonopolet lanserades en artist med maoriskt ursprung Jay Epae 1961 . Hans svängiga låt Putti Putti blev verkligen en megahit och ett one-hit wonderav stora mått. Skivan sålde i volymen 50 000 ex.
Jag vet inte så mycket om hans fortsatta artistiska annat än att han levde i USA och lär ha varit en slags manager för det hårdsvängande maoriska bandet Maori Hi Five som jag kanske återkommer till och plockar upp ur minnenas arkiv. Vi kanske har glömt artisten men många nynande och sjöng med i vad man trodde var svengelsk förtjusning när det begav sig "putti putti kanna ha i hey...ahh i ahh ohh " en lika begåvad som träffsäker refräng där ALLA tycks kunna delta . Ett koncept som känns igen än idag!

Mest bortglömda artister 3: Otto Brandenburg

Det är dags att lyfta Danmark in i rockens värld. Den sjungande greven Otto Brandenburg nådde en stor publik inte bara i Danmark utan även i Sverige i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Om jag inte missminner mig så gjorde han bl a en cover på en Emile Ford hit "What do you wanna make those eyes at me for" . Men det var framförallt i Tyskland som denne gladlynte Elvisinspirerade dansk kom att göra en långvarig succé. Det blev ett antal filmer också. Kolla gärna in http://www.gustavwinckler.dk/four_jacks/otto_brandenburg.htm
för lite mer info. Bildjournalen -salig i åminnelse hade många reportage där Otto då väl närmst fick stå för den goda smaken och de rika anorna som ett slags legitimt skäl till rock - och popkulturen som den högsta formen av kultur....ungefär.
Lasse

Omslag vi minns 1: Heartbreak Hotel

Vad betyder inte ett skivomslag? Många fann att det futtiga CD-omslaget bara var för lite...istället kan vi idag utveckla vårt audiovisuella universum och med DVD och nätet praktiskt taget få maximala upplevelser. Men det var inte alltid så. Här komemr mitt bidrag till skivomslag som satte fantasin i rörelse- I mitt fall blev det Elvis och EP . Det var liksom synonymt och akronymt ; E P Extended Playing -det utltimata formatet för de allra flesta artister. Det man inte kunde framföra på 4 låtar...Singelformatet var ingen Hit på 1950-talet. Dels för lite valuta för pengarna . Bara två låtar m e n det fanns inte heller några bilder av artisterna . EP (Elvis Presley) var något att hålla i handen innan det blev Long Playing - och då snackar vi 60-tal och en begynnande medierevolution där The Medium is the Message.
Idagarna har man återutgivit Elvis första riktigt stora megahit. Nysignad på RCA kliver han in och vibrerar fram "Since ma bbbabae left me I´ve found a new place to dwell....".
Omslaget är suveränt och det är den mytiske Elvis som träder fram. Eller snarare hans blickriktning , beslöjad ,uppfälld krage mot en vägg i en sober grön ton. Drömmen och det ouppnåliga att bli Gud för miljoner kanske...alldeles strax ska USA och världen explodera. Kanske det är en implosiv position? Hur mycket orkar den okrönte kungen bära. Underbart foto där man kan ana Elvis på väg att fullfölja sin dröm. Tyvärr ägde jag aldrig denna skiva men tittade många gånger med längtan på skivfodralen i butikerna för att finna ut: Var rockar han mest nån gång 1958/59. Musik var hårdvaluta! Bilderna med Elvis räckte...
//Lasse
ps förresten görs det alldeles för mycket LP. Det är sällan artister har sp bra material att det verkligen är värt de snusigt mycket stora stålar som de stora skivbolagen vill att vi ska betala . Framför EP-formatet. Mot långt onödigt material eller kortkort hitfabrik= singelns död? ds

Underbettets musikaliska betydelse

Det är kanske att dra slutsatser alltför snabbt men trots allt vill jag dela med mig utav min senaste spaning. Jultomten var snäll mot mig och gav mig Born to Run boxen. Sedan såg jag till att vara snäll mot mig själv också och köpte live DVD:n med 16 Horsepower och lade märke till en påfallande likhet mellan dessa musikaliska genier. Ett rätt så markant underbett. Både David Eugene Edwards och Bruce Springsteen ståtar med rejäla underbett. Detta fick mig till att fundera på vad det betyder. Har det någon betydelse för deras låtskrivande? Jag är i alla fall inte beredd att avskriva tanken helt utan måste få tänka lite mera, kanske kommer jag på artister med underbett. Jag ber att få återkomma i frågan och ber om tips.

// Patric

Magic Numbers

Det är dags att hylla våra magic numbers Patrik...2000!

Kan musiker glömmas bort?

Det kanske är på plats att ge enslags reservationskommentar till en av våra nya kategorier; Kan man verkligen glömma bort en artist? I våra hipp-hoppsamplade tider där musikaliska utforskningar samsas med mer eller mindre stulna plagiat ... det är inte lätt att se ursprung och peka på "äkthet". Det kanske är i själva liveframförandet som det uppstår en elektrisk känsla av närvaro mellan publik och artist. Och den musik man gör kan också vara eklektisk. Frågan är om det går att göra något alldeles oerhört orginellt? Jag vill lyfta fram några artister som tycktes vara bortglömda men kom i rampljuset. Givetvis förekommer spekulationer inom musikindustrin som led i marknadsföring av artister, m e n visst bryter äkthet och originalitet fram även om man gör covers eller hellre tolkningar av andra låtskrivares material:

1. Helt plötsligt upptäcks artister efter sin död. Eva Cassidy blev ett stort namn efter sin död och här kan man lyssna till en begåvning som tyvärr inte fick uppleva de riktigt stora framgångarna under sin livstid. www.evacassidy.org/
2. De får ej glömmas bort. Jag skulle vilja lyfta fram en av de riktigt stora gitarristerna och sångarna Link Wray . Link Wray har haft en sådan där berg - och dalbanekarriär från att ha varit stor redan på 195o-talets slut och sedan blev han, som så många andra, bortdribblad i musikbranschen. Under 1970-talet återkom han med eget inspelat material på sin 8-kanalsbandare och i slutet av sin karriär fick han upprättelse som musikleverantör till kultfilmer som Pulp Fiction m m

LinkWray avled i höstas i en ålder av 76 år i Danmark. Vi glömme r inte Link Wray.
Jag ska återkomma till denne märklige person och innovatör av ett gitarrsound som man stundtals kunde skära hål i universum med....http://www.linkwraylegend.com/

Popkommentar 13: Kings of Leon: Kings of Leon

Den här skivan är old news. Den kom för en evighet sedan i vårt flyktiga samhälle. Idag borde jag skriva om något nytt, något fräscht, det som är dagens fluga. Kings of Leon var ju gårdagens. Men det skiter jag högaktningsfullt i.

Jag bara menar.

Vilket förunderligt drag det är!
Vad makalöst coola de är!
Vad fantastiskt svängigt det låter!
Vad extremt bra den här skivan är!

Förutom allt detta sjunger Caleb Followill som om det var den sista möjligheten att sjunga någonsin. Detta belyses extremt bra 48 sekunder in på andra spåret Happy Alone där det låter som om det gäller att krama det sista ur kroppen på sista varvets upplopp. Det är bara det att den här upploppssången återkommer på varenda låt.

Sedan ser ju pojkarna ut som fotomodeller med alltför stora polisonger. Det är så rätt det bara kan bli och vara. Du har säkert den här skivan, ta fram den och lyssna igen på ”Holy Roller Novocain” och förundras över hur det kan vara så tillbakalutat och svängigt samtidigt. Skulle du mot förmodan ha missat den när den kom så är du bara att gratulera.
Att bandet sedan gjorde en skiva till som inte höll den här klassen spelar ingen som helst roll.

// Patric

Märkliga musikaliska upplevelser 1: Thailändsk Final Countdown

Som jag tidigare skrev så var jag tillbaka till Thailand för att försöka möte det vi var med om i tsunamin. Det blev en berg-och-dal bana för känslorna men jag är säker på att det var nyttigt. Under resans sista del var vi på missionsuppdrag som bland annat tog oss till norra Thailand coh landets näst största stad Chiang Mai. Där visade det sig att årets största händelse var just de dagarna vi var där på besök, nämligen det stora blomsterfestivalen. Det är en festival där stora företag och olika kommuner och stadsdelar tävlar emot varandra i helt makalösa blomsteruppsättningar. Man gör drakar och gubbar och djur och allt vad det kan vara, allt material av blommor.

Men till saken. Först av allt i hela detta tåg (som höll på i tre timmar!) gick det ett stor marching band som spelade högt och ljudligt. "The Final Countdown". Hur tänkte man mitt i denna Thailändska inhemska fetsival? Alla andra musikinslag var mer asiatiskt klingande. Vem bestämda att man skulle spela Europes gamla hit? Frågorna blir många men kvarstår gör det faktum att detta sorteras in under märkliga musikaliska upplevelser.

// Patric

Mest bortglömda artister 2: Lille John

Lille John alldeles nästan nyss var du för evigt inskriven längs svenska allfartsvägar...I slutet av 1950-talet skrev fansen på bergväggarna längs riksväg 6, Lille John. Och han var nästan bortglömd redan då. En kort och stormig karriär om man ska tro de gamla pressklippen. Enligt berättelsen full artist gör bort sig tycks LIlle John också ha "fyllt i standardformuläret""Efter en singel och en EP kom hans nästa EP(också den inspelad i mars månad 1958)att släppas på Metronome i augusti månad samma år.Men på hösten gick hans karriär i stöpet efter en våt fest i Hökarängen i Stockholm. Johnny blev full och somnade och väcktes av polismän anklagad för våldtäkt."http://medlem.spray.se/SvenskRockandRoll/lillejohnindex-4.html
Hans nerviga attack på några Elvis rockstandards I Beg of You, Treat Me Nice gör han riktigt bra. Tydligen skrev han egna låtar som vann viss anklang i USA .

Under namnet Johnny Waard fick han en viss fortsättning på sin karriär i början av 1960-talet. Jag har inte fått någon bra förklaring till namnet Lille John annat än det fanns referenser till Lilttle Rickhard , Little Gerhard och Robin Hoods bålde vapendragare Lille John. Han var inte så liten egentligen....ifrån det svenska rockarkivets källarvalv.

// Lasse Rocker

Mest bortglömda artister 1:Terry Dene

Det är kanske dags att ta ett bloggansvar och härmed införa vår nya kategori. "Mest bortglömda artister"Utan gruppering så vill jag nu ge glömda ansikten och bortsprungna rockartister några miuter till i rampljuset.
Det var med skräckblandad förvåning man i slutet av 1950-talet kunde läsa hur den engelske rockartisten Terry Dene löpte amok i Stockholm och slogs mot lyktstolparna vid Slussen. Terry Dene dök upp som ett slags mellanartist mellan den förste store engelske rockartisten Tommy Steele och lite senare Cliff Rickhard . Han hade inga stora hits men en del melodramatiskt rockmaterial Who baby who tillhörde en av mina favoriter . Terry försvann raskt från rockestraden och fick ett slags nervous breakdown och lämnade fansen bakom sig insvept i sin duffel....Come on lets go lets go.

//Lasse rockansvarig gatekeeper of the Past!