Popkommentar 16: Johnny Cash: American Recordings

Rösten besitter ett djup som andra skulle döda för.
Produktionen är så skarp opch avskalad att man mest bara kan vara förundrad.

Jag sitter tillsammans med min vän och kollega i torpet och runt omkring oss har natten tagit sitt grepp. Vi sitter i värmen från vedspisen och spisar Johnny Cash. Det är det som är livet. Stillheten som bryts endast av mannens fantastiska röst och min kollegas grymtningar av uppskattningar med jämna mellanrum. Själv ler jag mest hela tiden i någon slags lycka över hur bra musik i allmänhet kan vara och Johnny Cash i synnerhet. Vi sitter i två timmar utan att göra annat än att byta skiva med jämna mellanrum. Vi spelar låtar ifrån alla fyra American Recordings-albumen, givetvis "My Mothers Hymn Book" och några gamla slagdängor. Det är livet när det är som bäst, det vill jag lova. Så sitter vi alla de tre kvällarna vi är där. Visst spelar vi lite soul, lite hårdrock, en hel del David Eugene Edwards men mest av allt blir det Johnny Cash, minst två timmar per kväll i tre kvällar i rad.

Först ut är den skiva som kanske är sämst av de fyra. Den heter kort och gott American Recordings. Men sämst i det här sammanhanget betyder likväl mästerlig. Rick Rubin tog sig an en passe gammal countryman och gav tillbaka honom hans forna glans med råge. Rubin föreslog en rad låtar man knappast annars skulle förknippa med Johnny Cash, satte en akustisk gittar i händerna på honom & så har vi 4 mästerverk.

American Recording innehåller i en skiva hela det spektrum som gjort Cash så känd. Skivans första låt Delia´s Gone handlar om ett mord och den femte låten Why me Lord är en desperat bön till Jesus.

"Lord help me Jesus,
I've wasted it so Help me Jesus
I know what I am Now that I know that I've need you so
Help me Jesus, my soul's in your hand."

Men den låt där det hettar till som allra mest är också den låt som pekar fram emot de andra tre skivorna, det är Thirteen av Danzig (sic!) Det låter brutalt när Johnny mässar om vilket tufft liv han haft.

"Bad luck wind been blowing at my back
I was born to bring trouble to wherever I'm at
Got the number thirteen tattooed on my neck
When the ink starts to itch, then the black will turn to red

I was born in the soul of misery
Never had me a name
They just gave me the number when I was young

Got a long line of heartache I carry it well
The list of lives I've broken reach from here to hell
Back luck wind been blowing at my back
I pray you don't look at me, I pray I don't look back."

Det vilar något hotfullt mitt i det vackra, just nu är det den bästa låt som finns.

Man kan utan tvekan säga att Rick Rubin gav oss i en ny generation en gammal hjälte. Det var en gammal hjälte som 90-talet så väl behövde och han behövs lika mycket på 2000-talet.

// Patric

Böcker om musik 7: Raggare som rebeller!

Det kan inte ungå Bloggvännerna våra att Lasse har preferenser i de äldre musikaliska utmarker osm rock and roll musiken numer tycks tillhöra. Fast ändå inte. På nåt konstigt vis för att prata Lena Phlipson språk och melodifestivalska. Aldrig har det varit så mycket tillbalkablickar som idag. Expressenjournalisten och Elviskännaren Sten Berglind kom förra året ut med en alldeles oförblommerat hängiven nostalgibok kring fenomenet Raggare. Ett rikt bildmaterial, kommentarer kring den panik som infann sig när rebellerna...raggarna likt punkrockare tar amerikansk bil och ungdomskultur ut på gatan...(överllat fanns det en Kungsgata!) Ta en titt på omslaget och häpna över den likhet som raggarfysionomierna från Car Devils uppvisar...är det inte ett gäng punkare som sitter där borta på motorhuven? "I thought only punks fought with knife" säger James Dean i en syrlig nyckelreplik till gängledaren i filmen Ung Rebell från 1955...och James Dean liksom Elvis och en mängd bilder tar dig garanterat in i den kultur som numer har övergått till att bli Power Meeting i hela Skandinavien. We are all born in the USA...åtminstone om man var född på 1940-talet och möjligen 1950-talets början. Läs boken! Njut av den kick som bildodyssén ger av gamla bilar,filmisar , Morsan och kravaller med panikförtecken...senationsjournalistiken från 1950-talet.

Filmer om musik 2: Vanishing Point

1971 så kom filmen Vanishing Point, en cool 70-tals rulle som introducerade karaktärer som Kowalski, Super Soul och the Nude motorcycle rider. Filmen är en lång jakt efter den flyende Kowalski.

Kowalski slår vad om att han kan köra sin vita Dodge Challenger från Colorado till Frisco på mindre än 15 timmar. Under färden så får en blind radioDj med namnet Supersoul reda på flykten & guidar Kowalski genom allsköns skön musik.

För det är just musik filmen handlar om. Trots en del sköna scener så är det musiken som talar till oss. En låååång skön 70-tals video skulle man kunna kalla Vanishing Point.

Filmens centrum är när Supersoul efter att själv ha blivit halvt ihjälslagen av vita rasister stapplande tar sig tillbaka till sin sönderslagna studio och utbrister:

"And there goes the Challenger, being chased by the blue, blue meanies on wheels. The vicious traffic squad cars are after our lone driver, the last American hero, the electric centaur, the, the demi-god, the super driver of the golden west! Two nasty Nazi cars are close behind the beautiful lone driver. The police numbers are gettin' closer, closer, closer to our soul hero,
in his soul mobile, yeah baby! They about to strike. They gonna get him.Smash him. Rape...the last beautiful free soul on this planet."

Det citatet binder ihop filmen med en annan slags hjältar.

1997 så släppte Primal Scream sitt album Vanishing Point. Det centrala spåret på den skivan är utan all tvekan den tredje låten med namnet Kowalswki. Det hela inleds med samplingar ur filmen från 1970. Den sköna Supersoulbrodern utbrister: "This radiostation was named Kowalskiin honour of the last american hero to whom speed means freedom of soul. The question is not when they gonna stop him but who is gonna stop him...". Sedan brakar ett hejdlöst beat igång. Allt händer i det beatet & Bobby Gillespie viskar "Like Kowalski in Vanishing point". Som ett frustande tåg forsar låten fram. Det är som att vänta på en explosion som aldrig riktigt briserar. Upplägget är helt enkelt genialt & så stannar låten upp och man hör Supersoul utbrista.
There goes the Challenger
Being chased by the blue blue meanies on wheels
The vicious traffic squad cars
Are after our lone driver

The last American hero
The electric centaur,
the demi god
The super driver of the golden west
Two nasty Nazi cars are close behind
The beautiful lone driver
The police number are getting closer,
closer
Closer to our soul hero,
in his soul mobile
Yeah baby, they're about to strike
They're gonna get him, smash him
Rape the last beautiful free soul on this planet

Sedan fortsätter det frustande tåget mot sin slutstation. Det geniala är att låten bär allt det som filmen bär. Det tillbakalutande coola, det frustrerande, det sköna. Sången har samma problem och samma förtjänst som filmen, det exploderar aldrig. Det blir liksom aldrig den hejdlösa överdrivna avslutningen som i alla moderna filmer. Det gör att det blir så bra...så bra.

På Vanishing Point finns också låten Star en ballad som handlar om Rosa Parks, Malcolm X och Martin Luther King men om den ber jag att få återkomma. Överhuvudtaget är Primal Scream stora hjältar.




Det skall också sägas att filmen fått en modern remake med Viggo Mortensen (Aragorn) som du totalt kan glömma, den har ingenting av det som gör orginalet så bra.

// Patric

Filmer om musik 1: Walk the Line

Jag gråter flera gånger om under den 2 timmar och 15 minuter långa filmen. Jag gråter över att bilden över en lycklig Johnny Cash kombineras med den vackraste av musik. Jag gråter över att jag luras att tro att Joaquin Phoenix eller Reese Witherspoon faktiskt är Johhny Cash och June Carter, jag luras att tro att det inte är på film utan på riktigt.

Men jag låter mig så gärna luras.

Det är vackert, skön, rebelliskt, härligt & grymt. Den stora invändning man kan ha mot filmen är att det nästan helt lämnar det faktum att den kristna tron och kyrkan var viktig för Johnny själv.

I veckan så hade jag storheten att få samtala en stund med en "kille" i 70-års åldern som under en tid var music director i den kyrka där June & Johnny alltid gick. Ofta stannade Johnny till med sin gittar & spelade några nya sånger & undrade vad de tyckte. Det är stort.

Vill du se en bra film med grymt skön musik så gå & se Walk the Line

"I keep a close watch on this heart of mine
I keep my eyes wide open all the time
I keep the ends out for the tie that binds
Because you're mine,

I walk the line"

// Patric

Popkommentar 15: Popsicle: Hey Princess

1993 för nu 13 år sedan så upptäckte jag vad popmusik egentligen kunde vara. Egentligen var det inte bara jag utan hela världen som upptäckte det 1993 för då släppte Popsicle sin Hey Princess.

4 skrivor hann det bli för bandet innan det lades ner på grund av bristande motivation direkt efter en japanturné tillsammans med Cardigans. Tillsammans så var Andreas Mattsson (sång, gitarr), Fredrik Norberg (gitarr, sång), P–A Wikander (trummor) och Arvid Lind (bas) något av pionärer i Sverige för den stora indievåg som härjade i Sverige i mitten av 1990-talet. Centrum för den här vågen var Hannas krog på Skånegatan i Stockholm. Posicle var helt klart inspirerade av brittiska, gitarrbaserade shoegazserband (efter det att banden mest stod och stirrade på sina egna skor utan att bjuda på någon direkt scenshow) som Ride. Riktigt stora i Sverige blev Popsicle med sin tredje skiva "Popsicle" med singeln "Not forever". Hela den skivan är smärta i kubik då såren efter brustna relationer skapat musiken. Själv har den hjälpt mig igenom tuffa passager av samma art.

"Cause I can change I'm not the same

Not forever

What can I say I'm not OK

I wish I was

I want you back I want a time

I can remember

It's as simple as I say

I can change I'm not the same

Not forever

So I got out at nights

Take walks down easy street

So talkative

No matter who I see I wake up shaking

Not alone but on my own

I need some other guide

To help Me get back home"

Allra mest kända för allmänheten blev antagligen gruppen då de som vinnare på Grammisgalan 1993, i ett desperat försök att vara coola, hoppade på dansbandet Arvingarna i direktsändning: ”Och så önskar vi att Arvingarna dör i en bussolycka.”

Förra året så släpptes den en samlingskiva som jag tycker att du bums skall skaffa in. Den är full av strålande, bländande, skimrande pop som gör ont.

Mest skimrande av alla låtar är dock "Hey Princess"

// Patric

Omslag vi minns 2: To Hell with the Devil

Det fanns en gång i tiden en kristen hårdrocksgrupp som under en kort period var ett av världens mest säljande band. Bandet hette Stryper & var mästare på stämsång, harmonier & gräsliga omslag.

Botten nåddes när deras stora succé "To Hell with the Devil" kom 1986. Omslaget var för det första gräsligt & fult. För det andra så misstolkades bilden så att den starka kristna köpekretsen i USA fick stora skälvan. Snabbt som ögat byttes omslaget ut till ett betydligt mer neutralt.

Men redan innan dess hade Stryprer haft omslag som syftade på krig & på genombrottskivan "Soldiers under Command" satt man med maskinvapen på omslaget. Allt handlade om att strida i Jesu namn. Teologiskt är det egentligen bara gammal Frälsningsarme-skåpmat men man kan tycka vad man vill om deras aggresiva kristendom som de marknadsförde genom texter & omslag men jag tror att alla kan vara överrens opm att det skapade omslag som vi minns.















// Patric

Mest bortglömda artister 6: Craig Douglas

Det skrivs på tok alldeles för litet om den brittiske prepopballadsångaren Craig Douglas. Han hade en rejäl hitbox baserad på covers som exvis Sam Cookes Only Sixteen (1959) , som nådde första platsen i England.. Men den låt som jag tycker bäst sammanfattar hela musikbranschen och förälskelsen i topplistor är"Our favourite melodies " från 1962 , en låt baserad på textrader ur dåtidens poplåtar Run to him, Take Good care of My babe m fl. Egentligen kanske man skulle kunna utkora denna låt till en äkta(! hmm!) postmodernistsisk liten pastisch...citat av låtar som blir en nyu låt. Här kan vi musikaliskt snacka om lån och intertextualitet. För dig som vill veta mer om en nästan (?) bortglömd popsångare: http://www.45-rpm.org.uk/dirc/craigd.htm
Lasses envetna jakt på gamla godingar upphör aldrig!

Popkommentar 14: Bullet Boys: Bullet Boys

Förmodligen har du aldrig hört talas om det här bandet. Förmodligen bryr du dig inte om det heller. Förmodligen struntar du i det lika mycket efter det att du läst den här texten som innan.

Jag tycker att det är synd.

Det här är svängig rock n´ roll av modernt snitt. Det här är som 80-talet är och var när 80-talet var som allra bäst.

Men framförallt är det Ted Tempelmans verk. Ni vet säkert att det i slutet av 70-talet kom en grupp med namnet Van Halen. Man hade en grym gitarrist, finfina låtar, en skön snubbe som sångare och så hade man Ted Tempelman. Teds styrka som producent är det distinkta. Det låter rent på ett positivt sätt.

Bullet Boys är partysugna på Van Halen vis, man är hårdare och därmed mer pregnanta, man är skönt coola. På albumbaksidans bandbild står sångaren i en pose som jag många gånger försökt att efterlikna. Under några år så lyssnade jag på Bullet Boys minst en gång i veckan, en sommar varje dag. Den låt som kanske allra bäst beskriver Bullet Boys är den lite bluesiga ”Shoot the Preacher Down.”

Efter Van Halens debutalbum så är detta det bästa Van Halen albumet som släppts.

// Patric

9 mars för 50 år sedan: Ett knippe Elvislåtar

Om du funderar på att köpa Elvis så finns det många CD att rekommendera. Det som slår mig i skrivande stund är att det egentligen är 50 år sedan som rocken fick riktigt fäste. ELVIS 56 är en superbra samling. Och där kan man förutom Heartbreak Hotel avnjuta några låtar som Little Rickhard gjorde året innan på sin mega EP , Ready Teddy och Rip it up . De är inspelade just den 9 mars 1956 tillsammans med Joe Thomaslåten , balladinfluerade Anyplace is Paradise. Hur hann man med att producera så många låtar under en dag? kan man fråga sig. The Beatles lär också ha rivigt av sin första ;LP under 1 eller två dagar i studio. Live istort sett!Det var långt för Pro Tools och andra dataredigeringsprogram...Tillbaks till Elvis och hans första riktigt stora år som artist. OM jag inte tar fel så hyvlade han till ytterligare ett par låtar varav Long Tall Sally finns med . Little Rickhard låtarna är sådär med undantag av Elvis Tutti Frutti som har nerv och attack. Blue Suede Shoes som finns med på samlingen håller jag som snäppet vassare än Carl Perkins originallåt...lite mindre rock-a-billy och mer rock. Men om man ska utse ett datum från samlings CD:n ELVIS 56 så borde det bli den 10 januari 1956 i inspelningsstudion...då kom Heartbreak Hotel, som för övrigt finns med i en alternate take, på samlings CD:n , sådana som man inte hade en aning om fanns ens då det begav sig...lycka är att dyka ned i minnenas arkiv...Det finns ett föredömligt medföljande häfte där man kan läsa om Elvis istort sett dag för dag. Jag säger puh...vilken marknadsföringsdrive! Rock and Energy in the Atomic Age!!! Lasse in the spirit of Bill Black

Poparkeologi

Efter mer än en veckas frånvaro för att susa ner för pisterna så är det med stolthet jag återvänder till Bloggen. Min kollega skriver så intressanta inlägg att jag blir så sugen på att upptäcka nytt (gammalt). Det finns så mycket musik att man helt enkelt bara storknar. Nu skall jag åka iväg igen några dagar (vad jag önskar att jag var hemma lite mer) och har med mig Andreas Mattssons soloskiva (ex-Popsicle) i hörlurarna. Jag återkommer om den.

// Patric

Mest bortglömda artister 5: Ken Levy and The Phantoms

Vilket band ! De kom att bli helgonförklarade av många "twanginguitarlovers "i början av 1960-talet. Och de röjde på sitt stillsamma sätt och med lokala mått i Värmland blev de gudabenådade hålligångare. Ett litet Shadowsinspireratband från England kom att slå sig ned i Sverige. Faktum var att de gjorde Chuck Berrylåtar med den äran till och med lite före Rolling Stones. De kanske inte hade den rätta looken 1963 /64 men de var ohyggligt kompetenta musiker och som basisten Dave Cook sa: We had the Swing....
Deras versioner av standards som Misty, Twilight Time etc står sig än idag. Ken Levy, sångaren i bandet var duktig på gitarr och hans Shakin All Over tillhör en av mina absoluta favoriter. De slog många kassrekord i Värmland med omnejd där de också kom att leva och bo. Robin Bailey kom att bli Sven-Ingvars trummis under många år. Cliff Gentle återvände till England och hans makalösa kompigitarrsound får man leta efter. Han kunde konsten att "färga" en treackordslåt så att det blev riktigt spännande. Det finns många personliga minnen till The Phantoms för min del. Spelningarna på dåvarande Teknis i Karlstad tillhör mina favoritminnen från ungdomen. Jag kunde försjunka mig i det beat The Phantoms hade och noggrant studera Dave Cooks variationsrika basspel på Gibsonbasen....those were the Days. Men The Phantoms var både för tidiga o c h för sena och passade inte riktigt in i Beatlessvängen. Lite kurios kan vara värt att nämna i sammanhanget: De var faktiskt Nr 1 på den affisch som deklarerade The Beatles första spelning utanför England(efter Hamburgtiden förstås) i oktober 1963...i Sundstaaulan, Karlstad. Om du får tag på deras tolkningar av Chuck Berrylåtar så är du lycklig ägare av excellenta tolkningar av , Around and around, I´m talking about You m fl .

Mest bortglömda artister-verkligen ? Camille Yarbrough

Det är nästan omöjligt att glömma en artist helt idag. Jag vill skjuta in lite reservationer till min kategori och återupprätta möjligheten att fler kommer ihåg. Nätets välsignelser. Och dess förbannelse. Man blir ständigt påmind om att n å g o n kommer ihåg. För ett par månader sedan så högg jag till med namnet Camille Yarbrough , färgad sångerska från New York (?)och föregångare till kvinnlig rap. Hon var en levande samplingsmaskin och poet i mitten av 1970-talet. Hon måste vara bortglömd...men nej Fat Boy Slim hade tydligen norpat en av hennes låtar- Albumet The Iron Pot Cooker är ett av de bästa albumen någonsin.Jag kommer att ta med det i den kategorin, men jag vill bara påpeka att mest bortglömda är en ytterst subtil kategori med risk för att ständigt bli påmind om att någon påminner mig. Minnet är en kollektiv egendom ...på nätet iallafall.
Så hon är inte alls bortglömd och ett av de bästa spåren på skivan från 1975 , All Hid har grävts upp ..igen. Lasse LP -arkeolog