Popkommentar 52: Det nya hoppet

Jag är barnsligt förväntansfull.

Så där som man var när man var 16 år & Whitesnake skulle släppa ett nytt album.

Jag läste någonstans, minns inte var, om ett skotskt band som denne någon kallade för det bästa skotska bandet någonsin. Glöm då inte att Primal Scream kommer därifrån.

Så jag gjorde som man alltid gör nuförtiden & googlade & hamnade på deras hemsida. Där går det att höra några smakprov & dessa räcker för att däcka en sådan som mig. Kolla här.
Flowers and Football tops som är öppningsspåret är helt enormt bra.

Jag får gåshud & hjärtklappning av lycka.

Skivan är inte släppt i Sverige än, men de goda omdömena börjar trilla in. I SVD skriver Andres Lokko som passar på att ge skivan full pott: "Det här händer inte ofta, det där debut albumet som sammanfattar allt vi verkligen behöver och pekar ut en ny riktning för popmusikens nästa decennium.

Men den svartklädda skotska kvartetten Glasvegas är något lite mer än det." Han fortsätter "Varje refräng är ett romantiskt panoramafönster mot hela rockhistorien, varje refräng skräddarsydd för fuktskadat brittiska fotbollsläktare"

I Sonic fortsätter det på samma sätt. Niklas Elmér ger den 10 av 10 möjliga & skriver: "Det finns ett samspel mellan text och musik på Glasvegas debutalbum som är sällsynt inom samtida popmusik. Musiken lånar från ett halvt sekel musikhistoria, där i synnerhet The Proclaimers två första album framstår som särskilt betydelsefulla, men det som gör helheten så unik är att James Allan verkligen kan skriva texter som bottnar i sociala missförhållanden och svåra ämnen utan att det blir vare sig banalt eller plakatpolitiskt. »Geraldine«, till exempel, en rak redogörelse för en socialarbetares tillvaro som bärs av en så skimrande melodi och så självklara doowopkörer att man knyter varje hand i tyst protest varje gång man hör den.
Det är måhända en stundens ingivelse, och kommer kanske att gå över, men just nu framstår Glasvegas första album som det bästa brittiska debutalbum jag någonsin hört. Jag är mållös på ett sätt jag sällan blir av popmusik numera, och glad att jag får vara här för att höra det."

Förstår du pirret efter att ha lyssnat & läst?

Då springer du, precis som jag iväg till skivbutiken så fort det bara kommer att gå.

// Patric

Wovenhand "Ten Stones"

Nu är Wovenhands nya ute. Köpte den igår. Nytt material men inspelad live. Ljudet är ganska rått, avskalat och omedelbart. Återkommer om omdöme.

// joakim

Y&T Live

Två timmar och 30 minuter ren extas.

Så skulle man nästan kunna sammanfatta Y&T live på den mysiga rockklubben Rockland i Sala. Det blir visserligen lite segt en så där 1 och 45 minuter in på spelningen med lite sologrejer. Men annars... vilken låtskatt. Man bara häpnar, just det ja den låten & den låten. Ändå spelar man inte Rock´n´rolls gonna save the world eller Black Tiger.

Det är ett gäng gamla gubbar som stormtrivs där uppe på scenen & publiken består av ett gäng något yngre gamla gubbar som njuter i kvadrat.

Den här gamla gubben vaknar upp med sus i öronen denna måndag morgon.

&T är ett gäng enormt tajta musiker & Dave Meniketti sjunger enormt bra live & spelar gittar som värsta Gary Moore. Ja, jag kan inte hitta något annat ord än imponerad. På vägen hem så föranledde det oss (mig & min kompis Jouflan) att börja lista de 5 bästa konsertupplevelserna. Y&T är inte där uppe men... nosar på toppen.

Open Fire, Barroom Boggie, Forever, Lipstick and Leather, Mean Streak, Rescue Me, I believe in you & så bara fortsatte det & fortsatte & ingen av oss i den lilla lokalen tröttnade...

// Patric

Popkommentar 51: Shut up and sing

Som min bloggbroder skrev i sitt förra inlägg så är filmen Control väl värd sina hyrpengar. En snygg & skön film om ett popöde.

Samma helg så såg jag en annan film av stort intresse. Det var en dokumentär som följde Dixie Chicks under deras On Top Of The World Tour. På den tiden (2003) var flickorna historiens mest säljande band bestående av enbart tejer. Den skivan man turnerade runt hade till dags dato sålt mer än 10 miljoner exemplar & dessförinnan hade man haft sina största hits. Att kalla dem för giganter är ingen överdrift. Man var verkligen på toppen av världen & teamet som skulle följa dem ville antagligen vara med & hylla dem.

Men så händer det som inte fick hända. Den stora skandalen.

Jag har tidigare skrivit om det här på bloggen. På en scen i London så säger sångerskan Natalie Maines några ord angående USA:s inblandning i kriget i Irak & hur hon skämdes över att George W Bush var från Texas. Över en natt så bannlystes tjejerna från alla radiotid, försäljningen dog fullständigt och hatbrev & hotbrev & personliga påhopp följde under några år.

Allr detta skildras i filmen & också tjejernas enorma revanschlusta som leder till en fullständigt lysande skiva. Man kallade in Rick Rubin & lämnade countrypubiken bakom sig. Skivan visar att man inte ångrar sig trots att man nog ändå varje dag gör det. Skivan som blev ur detta trauma är, som du redan vet att jag tycker, lysande.

Slutet på filmen är dock sorgligt då biljettförsäljningen till deras turne gå mycket trögt & tjejerna gråter. Och i detta tillstånd lämnar vi dem.. och min stora undran är... hur gick det sedan?

// Patric