Lennart Persson 1951-2009

"Oj, vilken förlust för musiksverige", så sade min hustru när vi läste om Lennart Perssons allt för tidiga död på Sonics hemsida. Läs det här.

Bättre kan det inte sägas. Otaliga är de skivor där hemma i min skivsamling som jag gått direkt till skivaffären för att köpa utan att ens lyssna på dem innan, Lennart har ju sagt att det är bra.. det räckte liksom som garant. Det var Lennart som fick mig att köpa 16 Horsepower, Emmylou Harris, Ben Folds Five, Jim White, Tomas Denver Johnson för att nämna några... här under saxar jag in en text jag tidigare själv skrivit:

"Jag borde ha lärt mig vid det här laget.
Jag borde ha förstått att jag skall lyssna på råd från rätt personer.
Lennart Persson har under några år tjatat om denna tjej. Själv känner jag henne mest som en i gänget kring Traste Lindéns Kvintett.
Lennart har tjatat om känslan & soulen & melodierna. Ja egentligen mest om känslan.
Jag har läst men aldrig riktigt trott på det han skrivit, varför det nu varit så.
Så stötte jag på Ebba Forsbergs True Love från 2001 & blev golvad.
Totalt!
Någon har jämfört henne med Aimee Mann & den jämförelsen är nog inte helt tokig även om den smickrar Aimee Mann.
Första låten på skivan Walk Alone är i det närmaste fullkomlig.

Stora ord om en olyckligt förbisedd dam. Mitt råd till dig, lyssna på Lennarts råd."

// Patric

101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen 12: Jerusalem - Krigsman

"Jag är en krigsman uti Herrens armé
Jag slåss vid fronten för hans kärleksrike
Den strid jag kämpar är en strid utan blod
och vapnet som jag fått är kärlekens ord"

Ibland roar jag mig med att tänka på att jag skulle fastna på en paradisö resten av livet. Vid stranden skulle det ligga en litet hak där det går att beställa iskalla Dr.Pepper och sitta & titta ut över havet. Med mig till ön skulle jag få ha med mig 5 skivor som jag sedan aldrig skulle få byta ut. Frågan blir då alltså... vilka skulle de 5 skivorna vara?

I mer än 20 år så har en av dem varit Krigsman.

Det är en skiva som på ett gott sätt liksom sammanfattar 70-tals hårdrocken. Det doftar inte bara Deep Purple över skivan den stinker (på ett positivt sätt) ev engelsmännens musik rakt av tycker jag. Det är en skiva som består av 8 låtar av vilka alla är livsnödvändiga. Ständig förändring inleder & så bara fortsätter det med sköna texter, underbara melodier & goa infall.

Ett måste även för dig som inte roar dig med fantasier om paradisöar.

"Jag vill ej ligga på nåt sofflock och se
När mina syskon slåss i Herrens armé
Nej, jag vill va där stridens lågor är heta
Visst är det hårt, men det är det värt, ska du veta!"


//Patric

101 kristna skivor du måste höra innan du kommer till himmelen 11: Sixteen Horsepower - Secret South

En bättre start på 2000-talet gick knappast att få. Secret South var den skiva som gjorde att David Eugene Edwards hamnade i toppen av min lista över hjältar. Visst hade Sixteen Horsepower gjort skapliga (läs bra) skivor tidigare men detta var något helt annat och nytt.

Den här skivan placeras högst upp bland de skivor man aldrig kommer att komma undan hur långt livet än blir. Jag anar att Secret South kommer att spelar på repeat på något skumt (i en bra betydelse) litet café i himlen. För Secret Southär som livet självt. Skivan blandar livets mörker och tunghet med dess glädje och fröjd. Emellanåt är det tungt och dystert och goth som i “Clogger”. Då tror man att högtalarna skall vibrerar sönder av alla ljud som skall få plats i dem på samma gång.

Ibland är det vackert, smygande och trevande som i "Burning Bush" som handlar om att ana Gud vid sin sida.

“See my tears good father
Will they wash it away
All my dirt from your holy feet
No i don't believe it works that way
'cause you ask for nothin'
'cept to be by my side."

Överhuvudtaget så är det strålande texter rakt över och fullt melodier som aldrig vill släppa tagen om huvudet. Många av texterna handlar om att inte kunna släppa en tro som man ofta får anledning att ifrågasätta. Som i "Poor Mouth"

"Heard the voice of my master callin' me
From deep in the hollow
Said that i must follow him there yeah
Is any place darker for me
With all them wolves about
Well it's a poor mouth that i wear."

Ibland förvandlas det till rena lovsånger som i "Praying arm lane"

"All the boughs bend for us
All the earth awaits thee
All the stones they will cry out
An' ev'ry tongue confess thee."

Eller i Bob Dylans lovsång "Nobody C´ept you"

"nothin' 'round here to me that's sacred
'cept you, yeah you
nothin' 'round here to me that matters
'cept you, yeah you

you're the one that reaches me
You're the one that i admire
y every time we meet together
i feel like i'm on fire
nothin' matters to me
and there's nothin' i desire
'cept you, yeah you

nothin' 'round here i care to try for
'cept you, yeah you
got nothin' here to live or die for
'cept you, yeah you

as a kid i'd hear it
yes in church all the time
make me feel so good inside
so peaceful, so sublime
now nothin' does remind me of that
old familiar chime
'cept you, yeah you

Det här var på den tiden då David Eugene Edwards rent musikaliskt inte drog sig för att vara publikfriande med banjo och dragspel som för att lätta på det som annars skulle bli en allt för mörk bild.

Amen...

// Patric

Woven Hand på Debaser 3 maj

Igår spelade Mr David Eugene Edwards åter på Debaser medis. Med sig hade han bassisten Pascal Humbert och trummisen Ordy Garrisson. De inledde med Joy Divisions "Heart & Soul", vilket satte stämningen för kvällen. Det innebär att det var mer hårdslående domedagsrock med industrikänsla än akustisk domedagsamericana med dragspel. Typ.

Om du har sett 16 Horsepower eller Woven Hand på scen så vet du att DEE är ytterst sparsmakad med orden mellan låtarna, ibland undslipper ett "thank you" eller på sin höjd "thank you for clapping". Igår la han till: "I've got some problem in my head", vilket nästan kunde märkas. Han visade förvisso lika intensiv inlevelse i musiken som vanligt, men inte lika intensiv närvaro. Jag tyckte att det kändes som om DEE helst hade låtit bägaren gå honom förbi denna söndagskväll, som om han helst önskade att han sluppit spela. Men olik många andra artister i samma situation blir han inte nonchalant och slapp. Tvärtom så tar han i så att han nästan kräks, som om det kors han släpar på bara är ovanligt tungt, men det ska upp på kullen lik förbannat.

Så, var konserten bra? Nja, till att börja med var ljudet för högt. Det var faktiskt första gången jag hade pluppar i öronen under en konsert, vilket jag inte tycker ska behövas. Men det är kanske jag som håller på att bli gubbe... Och jag förstod inte riktigt låtvalen heller. Jag saknade exempelvis "Iron Feather" och "White Knuckle Grip" från Ten Stones.

Men för mig befinner sig ändå DEE på en nivå bortom enkla omdömen som "bra" och "dåligt". Han är en person som intensivt lever sin musik och det är alltid en upplevelse att se honom, och så var det även igårkväll. Jag är otroligt tacksam att jag fick chansen.

// joakim