Mest bortglömda artister 9: Thomas Jefferson Kaye

Någon gång för flera år sedan kom jag hem från skivbörsen med Thomas Jefferson Kaye´s LP ”First Grade” från 1974. Köpte den olyssnad men med tanke på att två låtar var skrivna av Becker/Fagen, en av Mac Rebenack, en av Link Wray, en av Loudon Wainwright III och att den var producerad av Gary Katz kändes det inte direkt som en chansning. Att Dusty Springfield körar på tre låtar och i princip alla musiker från Steely Dan´s tidiga skivor är med gjorde inte saken sämre. Och det låter bra. Riktigt, riktigt bra. Det låter lite Steely Dan vid den tiden (Pretzel Logic), lite Leon Russell, lite Dr John och lite stänk av country.

Trots namnkunnigheten och den musikaliska kvaliteten ser det oftast ut så här:
Du sökte på Thomas Jefferson Kaye vilket gav 0 träffar
eller:
sökordet: Thomas Jefferson Kaye gav inget resultat

Det går ju knappt att hitta en fin bild på LP:n i hyfsad upplösning. Det är synd och skam. T J K släppte två LP på 70-talet, ”First Grade” kom som nummer två. De båda återutgavs på en CD-samling 1995. Inte heller den hittar man så lätt, man får söka sig till andra sidan atlanten...men det går ju på ett klick, och det är det värt.

// joakim

Böcker om musik 8: Bang Your Head: The Rise and Fall of Heavy Metal

Det bästa med att åka till England är att få ströva omkring i bokaffärer. På det sättet får man med sig en bit av landet hem också. Den avdelning som i svenska bokaffärer är enormt underutvecklad är avdelningen musik. Den är rena himmelriket i vilken engelsk bokaffär som helst.

Den här gången blev det bland annat "Bang Your Head - the rise and fall of Heavy Metal" av författaren David Konow. Det har varit en fröjd att läsa hans historiebeskrivning. Oftast saknar man artister eller band, som betytt mycket för just mig, i sådana här beskivningar. Det gör jag naturligtvis när jag läser Konow också, men inte lika mycket. Han har pratat med bandmedlemmar, gamla flickvänner, ljudtekniker, journalister, roddare och en hel massa andra löst folk kring hårdrocksvärlden.

Amerikan som författaren är koncentrerar han sig på den amerikanska marknaden. Band som Accept och Judas Priest som var väldigt stora här i Europa ignoreras nästan helt. Men trots detta är det en härlig bok som jag läst med ett stort leende. Tänk att få veta exakt hur George Lynch tänker kring splittringen i Dokken.

Mumma.

// Patric

Rekommendation 1: Salem Al Fakir

Det är dassgrå november, mörkt på morgonen, mörkt när man kommer hem. Det behövs lite musik som sätter färg på tillvaron. Alla som såg musikbyrån häromkvällen vet redan att Salem Al Fakir gör musik som kan fylla den funktionen. En klassiskt skolad violonist och multiinstrumentalist som framför en musik som låter som en hybrid av Stevie Wonder, Randy Newman, engelsk folkmusik och Jethro Tull. Han EP Dream girl rekomenderas varmt. Jag ser fram emot fullängdaren i jan/feb.

// joakim

Popkommentar 32: Hellacopters - Rainy Days Revisited

Jag såg att Hellacopters under hösten släppt en samlingsplatta med namnet Air Raid Serenades. Det som fick mig att reagera var urvalet. Man har på skivan alltså samlat tre låtar från varje skiva man släppt under sin karriär.

Jag tittade lite slött igenom låtvalet och saknade deras absoluta mästerverk "Rainy Days Revisited."

Hur kan de släppa en samlingskiva utan den låten, det är för mig totalt obegripligt. En fantastisk sång som ger goa vibbar i hela kroppen då man lyssnar på den. Melodisk, ösig och störtskön på samma gång.

// Patric

Popkommentar 31: Pulp - Different Class

På måndag hänger jag på låset i den lokala skivbutiken, då släpper Jarvis Cocker sitt första soloalbum som Sonic kallar för "faktiskt något av det allra bästa Jarvis Cocker spelat in". Det skapar åtminstone hos mig stora förväntningar.

För Jarvis var ju faktiskt hjärnan bakom det allra bästa britpop album som någonsin spelats in, jag törs säga det.

Det är nu 11 år sedan Different Class kom till världen. Ännu denna dag så knockas jag av Common People, Disco 2000 eller Sorted for E's & Wizz. Det är fantastiska melodier parat med de mest briljanta texter. Jarvis som på skivan efter sjöng: "I am not Jesus, though I have the same initials - I am the man who stays at home and does the dishes" bjuder på så mycket god lyrik på Different Class att jag så här 11 år senare häpnar. Det hela är så engelskt att jag charmas av bara det. Jarvis dialekt är rätt grov och texterna handlar om kakor och heltäckningsmattor. Det är ju bland annat texten på Common People som gör att den låten håller år efter år efter år. De berättande texterna som tar oss lyssnare med in i en berättelse och en annan värld.

Den sämsta tjänst Sonic kunde göra Jarvis var att skriva som de skrev, nu är förväntningarna skyhöga...det brukar ofta sluta illa.

// Patric

Sista sången innan du dör

Jag har precist läst en bok av pseudonymen DBC Pierre med namnet "Vernon God Little". Boken är en satir som visar på det galna med dödsstraff och en media som har enorm makt över människors tankar och åsikter. Boken är väl slarvigt skriven och inte direkt jättebra men den ställer en rad bra frågor. Som ett slags tema boken igenom lyssnar huvudpersonen Vernon på Glen Campbells "Galveston". En rätt sliskig countrylåt. Men texten till sången passar in på Vernons rätt misslyckade liv. Men så kommer frågan om vilken som skulle vara den sista sången innan du dör. Vernon väljer givetvis utan större tvekan Galveston.

"Galveston, oh Galveston, I am so afraid of dying
Before I dry the tears she's crying
Before I watch your sea birds flying in the sun
At Galveston, at Galveston"

Jag tycker att frågan är intressant, om jag fanns där och visste att om några minuter är livet slut och innan dess får jag lyssna på en enda sång till, vilken skulle det då vara?

// Patric