Popkommentar 22: Johnny Cash: American IV: The Man Comes Around

Här kommer då som utlovat, till vissa människors fasa, ytterligare en del i sagan om Johnny Cash och hans Rick Rubin-tid. Som vanligt är skivan minimalt producerad och är full av överaskande låtval blandat med standards. Men den här gången är det inte helt igenom lyckat. Hans cover på Nine Inch Nails "Hurt" är strålande & blev en av Johnnys största succeér genom alla tider. Riktigt bra är också Depeche Mode´s "Peronal Jesus". Några av spåren är dock betydligt svagare. Ett exempel är "In My Life" (ett Lennon/McCartney-spår).

Men...det är likväl ett omistligt testamente av en fantastisk artist. Ett givet köp precis som alla de andra plattorna i serien.

// Patric

Popkommentar 21: Anna Stadling och Idde Schultz: Bröllopsdag

Anna Stadling och Idde Schultz är kanske mest kända för att tillhöra Lars winnerbäcks kompband Hovet. De har under ett antal år funnits med i skiktet under popeliten i Sverige. Båda har gjort soloskivor & funnits med ett tag. Nu väljer de att göra en gemensam skiva där de tolkar andra artisters låtar. När jag läste om skivan så blev jag mest nyfiken på Per Perssons gamla Bröllopsdag som jag håller som en av Svensk rockhistorias bästa sånger.

Det är en väldigt bra variant som Anna & Idde ger oss. Den är full av den smärta som Per Persson bjuder på i orginalet. Per Persson lyckas bära med sig hela den hälsinska vemodigheten in i denna sång och det smärtar i oss att höra om hur den man älskar skall gifta sig med en annan. Det smärtar att höra hur sångens huvudperson inser att den lycka han hoppas på smiter honom ur händera.

All denna smärta förmedlar Anna & Idde på ett strålande sätt.

Popkommentar 20: Johnny Cash: American III: Solitary Man

1997 så fick vår hjälte diagnosen parkinson. Vill man så hör man det tydligt på den här skivan. Inte för att den skulle vara svagare än någon av de andra utan precis tvärtom, här är det en hjälte som vägrar att tappa gnistan. Talande så öppnar skivan med 2 minuter svärta som berättar för oss att här är en man som inte tänker ge upp. Han gör den i Tom Pettys I Won´t Back Down

Well I won't back down, no I won't back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won't back down

Gonna stand my ground, won't be turned around
And I'll keep this world from draggin' me down
Gonna stand my ground and I won't back down

Hey baby, there ain't no easy way out
Hey I will stand my ground and
I won't back down

Well I know what's right, I got just one life
In a world that keeps on pushin' me around
But I stand my ground and I won't back down

Det här är den mest ojämna av de 4 skivorna, den är rasande vacker i U2:s One & stenhårt brutal i Nick Caves Mercy Seat (som för övrig är helt hypnotisk & där jag & min kollega fann en bättre värld i torpet som jag berättade om). Men den innhehåller också för fösta gången några låtar man lika gärna kunnat vara utan som Wayfaring Stranger eller Mary of the Wild Moor.

Återigen så gäör Rick Rubin storverk & Tom Petty fungerar med sitt band som en perfekt partner till Johnnys starka röst. En låt som tog tag i oss starkt där i torpet var Egbert Williams Nobody där Cash röst blir djupare än någonsin förr.

Det är bara att tacka Gud för en skiva till...som vi nog vid den tiden trodde var den sista.

// Patric

Popkommentar 19: Ghostface Killah: Fishscale

För en halv evighet sedan så var RZA den här jordens mest heta producent. Ingenting som han & hans comrades i The Wu Tang Clan släppte var annat än sensationellt bra. Allt ifrån Method Mans mullrande till Old Dirty Bastards galenskaper. Wu Tang var ett hip hip kollektiv som byggde sin musik på stämningar mer än något annat. Ett annat kännetecken var alla samplingar från gamla kung fu filmer.

Som gemensam kraft släppte de 9 rapparna några stycken album men styrkan var i första hand inte gruppens album under namnet Wu-Tang Clan det var snarare alla solo-album. Album där RZA alltid var producenten & där man gästade varandra till höger & vänster. De nio rapparna RZA, Genius/GZA, Ol´ Dirty Bastard, Method Man, Raekwon, Ghostface Killah, U-God, Inspectah Deck & Masta Killa hade planen för världherravälde klar för sig. Att släppa det ena högklassiga hip hop albumet efter det andra.

Det hela började med Method Man som bland annat fick till en stor hit tillsammans med Mary J Blige. Hans Tical är en klassiker i ordets rätta bemärkelse. Sedan kom Ol´Dirty Bastard med sin galna hip hop. Samma år (året 1995) så släpptes det två enorma skivor till ifrån Wu-Tang Clan lägret. Båda skivorna som båda håller så hög klass att andra hip hopare under en period gick ner i en kreativ svacka så djup att man hellre satt hemma & tittate på Wrestling än försökte sig på att göra musik. Genius/GZA släppte en otroligt bra skiva under namnet Liquid Swords (som jag kommer att återkomma till) och så Raekwon. Det speciella med Raekwons Only Built 4 Cuban Linx är att Ghostface Killah medverkar på skivans samtliga 12 spår. Och som han medverkar sedan. 1996 så släppte Ghostface Killa sitt album Ironman som var djupt 70-tals influerat. Detta var ett mjukt album med Wu-Tang mått mätt.

Kom ihåg att RZA producerat samtliga av dessa album. Det var en kreativ process som saknar motstycke. Gänget inte bara förändrade hip hopen man släppte egentligen inte en enda svag låt under den här perioden. 1997 så släppte Wu-Tang Clan sin andra skiva som grupp och den sålde över 600.000 exemplar bara första veckan.

Sedan började kvaliten att tunnas ut. Det släpptes helt enkelt för många album med alla de olika artisterna. Ol´ Dirty Bastard lyckades släppa en högklassig skiva med namnet Nigga´Please i början på 2000-talet & bitvis var det bra. RZA producerade inte lägre allt & när han gjorde det så var det bitvis ganska svagt. Världsherraväldet var släppt till andra yngre & piggare artister. 2004 dog så Ol´Dirty Bastard och personligen så trodde jag att Wu-Tang sagan var slut & att den dog tillsammans med Ol´ Dirty. Tills häromveckan när jag hörde Fishscale.

Idag finns bara Ghostface Killah kvar och när man tänker på det så är det inte så bara. På sin senaste skiva (en skiva som väl mäter sig med de skivor han släppte under glansdagarna på 90-talet) så fortsätter han att rappa över gamla soullåtar & det låter i det närmaste magiskt. 70-talet är ständigt närvarande och hans röst låter så vass som den alltid gjort.

Tänk att 95 kunde komma tillbaka.

// Patric

Popkommentar 18: Johnny Cash: Unchained

Där "debuten" tillsammans med Rick Rubin var totalt avskalad så körde man på med fullt band på "uppföljaren". Rick Rubin kallade in Tom Petty & the Heartbreakers till tjänstgöring. Det visade sig vara ett genidrag. Det blev än en gång musik som det vibrerar av. Återigen så blandar Cash & Rubin gamla popsånger med egna undangömda Cashklassiker och moderna låtar. Den mest överraskande var Soundgardens "Rusty Cage" som låter stenhård och Becks "Rowboat". Men bäst är nog trots allt Cash egna gamla låtar som "Coutry Boy" & "Mean Eyed Cat".
Framtiden visas riktning genom skivans längsta bön, förlåt sång "Spiritual"

Jesus I don't wanna die alone
Jesus oh Jesus I don't wanna die alone
My love wasn't true
Now all I have is you

Jesus oh Jesus I don't wanna die alone
Jesus If you hear my last breath
Don't leave me here
Left to die a lonely death

I know I have sinned but Lord I'm suffering
Jesus Oh Jesus If you hear my last breath
Jesus I don't wanna die alone
Jesus oh Jesus I don't wanna die alone
My love wasn't true
Now all I have is you
Jesus Oh Jesus I don't wanna die alone

Jesus Jesus All my troubles
All My pain
Will leave me Once again

Det här är bra...och jag förundras över att dessa skivor som jag lyssnade så mycket på för 10 år sedan fortfarande känns så levande och fräscha och nya. Det är väl det som kallas för tidlös musik och är det något som Johnny Cash kunde så var det att göra tidlös musik.

// Patric

Popkommentar 17: Veronica Maggio - Dumpa Mig

Jag såg videon på ZTV och föll pladask. Jag får en slags Lisa Ekdahl-känsla av det här. Jag minns när jag var student 1994 och Lisa Ekdahl spelades precis överallt. Ur vartenda öppet fönster den våren så strömmade "Vem vet" och "Öppna upp ditt fönster".
Dumpa mig är en skön hybrid som i min kropp skapar en skön känsla, melodin är omöjlig att få ur sin skalle.

Det är en skön låt helt enkelt. Veronica Maggio som jag inte vet någonting om sjunger med en vän röst om att bli dumpad. "Bättre på plats en genom telefon"

// Patric