Popkommentar 43: Moneybrother - Mount Pleasure

Lördagen den 21 januari 2006 skrev jag plats 3 på årets skivor år 2005. "En svensk Bruce Springsteen det är precis vad Anders Westin är. Alla andra har redan upptäckt det betydligt tidigare än vad jag gjort. Men i samma stund som min pastorskollega spelade några låtar ur liven från -75 med Springsteen insåg jag vem Anders Westin är. Dessutom alldeles väldigt mycket och alldeles väldigt bra. Jag har gillat Westin ända sedan Monster men när Moneybrothers debutskiva släpptes så var det en helt ny nivå. Samma höga nivå behålls & förstärks på ”To die Alone”.
Det här är smärta som känns på allvar.
Det är gjort utav ett hjärta som är på allvar.

En fantastisk skiva som jag antagligen aldrig kommer att tröttna på."

Det är ord som bara tål att upprepas år 2007.

I ärlighetens namn hade jag inga större förhoppningar. Skulle det vara möjligt att göra en tredje skiva av samma klass. Anders Westin bet ifrån gjorde en ännu bättre. De fyra inledningslåtarna på skivan är knäckande bra. Det är blås, körsång, eufori, kalas & fest på en gång. (vad nu skillnaden på kalas & fest är). Den alltid närvarande Bruce Springsteen går inte att undvika. (Inte den moderna möliga utan den unga fantastiska).

Så här skrev man på Dagens skiva: "Först tänkte jag utmana mig själv genom att inte nämna en viss man från New Jersey som lät som Moneybrother gör nu för trettio år sedan. Sedan bestämde jag mig för att det är oundvikligt. För mig är nämligen Moneybrother inne i samma kreativa knasglädjetoksväng som Bruce Springsteen var på sjuttiotalet. Enkel rock, pang på med tankar om liv, kärlek och död kryddat med klockrena call-and-responskörer, saxofonsolon som ger ståpäls och piano som stryker under melodierna."

Det finns ingen anledning i världen att missa Moneybrother & jag vaknar redan svettig på nätterna över den samlingsskiva som en gång i framtiden kommer att släppas. Stackars den som måste välja låtar till den.

// Patric

Tacksam X 2

I helgen kom goda vänner på besök. Med sig hade de ett litet paket med ett fantastiskt innehåll, Ulf Sturesons senaste cd ”Beroende”. Det är en av dessa skivor som får hela livet att rusa genom skallen på 35 minuter. Melodierna är omedelbar, vacker pop, produktionen är rå och lite metallisk. Men framförallt är det texterna som fångar uppmärksamheten. I mitt huvud fastnar rader som:

Dom säger att du är beroende av spriten,
Jag skulle vilja säga att du satt i skiten
Ända från början, från första början.

Titelspåret är en hudlös, vacker och osentimental beskrivning av ett trasigt liv. Såna som de flesta av oss lever.

Tack!

Bara några dagar senare kommer en ny present. Min kära bror bokade biljetter till Leslie Feist den 2 oktober på Cirkus. Först fick jag hennes platta som en försenad julklapp, sen konserten som en för tidig födelsedagspresent. Hon har gjort en av årets bästa album, så jag ser verkligen fram emot att få se henne live.

Tack!

Böcker om musik 10: Kärlek är ett blandband - Livet låt för låt

Jag fick för ett tag sedan en försenad födelsedagspresent. Tack för den Bloggbroder Lasse.
Det var en bok.
Det var en bok som handlade om musik. Skriven av musikjournalisten Rob Sheffield som bland annat har skrivit åt Rolling Stone. Jag fick boken, vände på den & läser:

"Ingen rockkritiker - levande eller död, amerikansk eller utländsk - har någonsin skrivit om popmusik med samma associationsrika, hyperpoetiska perfektion som Rob Sheffield. KÄRLEK ÄR ETT BLANDBAND är den gladaste, sorgligaste, bästa bok om rock'n'roll som jag någonsin stött på." så var jag bara tvungen att kasta mig över boken. För det var inte vem som helst som skrev de här orden. Det var självaste Chuck Klosterman. Mannen som skrev Fargö Rock City (Se inlägg här som jag skrev i augusti 2005)

Jag slukade boken som inte är speciellt bra. Svaret på frågan vad kärlek är besvarar Rob Rob Sheffield med att det är ett blandband. Han skriver fyndiga små tankar om musikvärlden, artister han mött & om hur man genom att blanda sånger på ett blandband skapar nya sammanhang & nya liv till sångerna. Han talar om att vi fortfarande säger blandband trots att vi numera bränner på CD eller lyssnar direkt i MP3-spelaren. Eller att allt viktigt kan sägas med ett blandband.

Såna där analyser som vi alla till mans gör.

Men det som gör boken speciell & gör att det inte går att bedöma den på vanligt vis (där han hamnar långt bakom Chuck Klosterman om du frågar mig) är hans historia som drabbar oss redan i första kapitlet.



En helt vanlig sommardag efter 5 års äktenskap (bara 31 år gammal) så faller hans fru Renée ihop & dör på sekunden mitt framför ögonen på Rob. En blodpropp i benet hade brutit sig loss och nått hjärtat. Renée var 31 år och hade varit fullt frisk fram till det ögonblicket.

Allt han har kvar är alla minnen & deras gemensamma blandband som tar honom tillbaka. Dessa blev soundtracket till deras liv.

Daniel Levin på GP skrev om denna bok så här bra att jag citerar hela klabbet: "Kärlek är ett blandband är dels en musikkrönika över 90-talet, dels Sheffields sätt att beskriva sorgearbetet efter att hans fru gått bort. Genom blandbanden spelar han upp barndomen, förälskelsen, äktenskapet och senare det svarta hål han länge tror att han inte ska kunna kravla sig upp ur; soundtracket till deras gemensamma liv blir också berättelsen om dem, konkreta bevis på att de har funnits. Och som CS Lewis i Anteckningar under dagar av sorg räds att i framtiden inte korrekt kunna minnas sin älskades ansikte, oroar sig Sheffield över att banden ska tystna, att bruset ska ta över."

Hur gör man för att komma igenom en så stor sorg att man aldrig tror att man skall orka leva igen? En sorg som gör att man sitter hemma i lägenheten i fosterställning & vägrar ändra något i hemmet övertygad av tanken att om allt förblir som det var så kommer hon tillbaka till honom.

Går det att komma tillbaka efter en sådan sorg? Vad har musiken att säga om det? Är vi ens i närheten av samma människa som innan?

Boken går inte att lägga ifrån sig. I alla fall inte för mig som känner igen mig i så mycket. Denna sorg som dyker upp när man minst anar det. Bevare mig.

// Patric

Böcker om musik 9: He's a Rebel: Phil Spector: Rock & Rolls Lengendary Producer

Man kan undra om galenskap går hand i hand med genialitet. Detta är väl en fråga som ofta dryftats. Många genier är galna & många galningar är genier. Det är i alla fall den bild man får av filmer (där varje massmördare är ett geni i sitt slag) eller där artister eller konstnärer ofta har en skruv lös. Innan jag snöar in på detta fullständigt så kan jag i alla fall konstatera sedan jag läst Mark Rinowskys bok att Phil Spector faller lätt inom dessa ramar "geniet" & "galningen".

Det Phil Spector gjorde för tjejpopen & popmusiken är vad Henry Ford gjorde för bilismen.

Soundet, produktionen. Att för egen del utnyttja artisterna. Han var stjärnan som första producent i historien. Artisterna betydde lite i jämförelse. Vid ett tillfälle så hörde The Crystals sin nya singel på radion bara för att upptäcka att solopartierna är utbytta mot en annan artist som Phil för tillfället tyckte bättre om. Utan tvekan för det kommersiella värdets skull kallade had det hela för en ny singel av The Crystals i alla fall.

Boken är full av historier om hur en skrupelfri Spector utnyttjar människor i sin väg som kan hjälpa honom i karriären. Redan som 18-åring börjar det & så fort han tagit ett steg på stegen sparkar han utan tvekan på den som juts hjälpt honom eller gett honom chansen. Med tiden blir allt bara värre. Han hotar Ramones med pistol för att få dem att göra sin bästa skiva, han hotar folk på partyställena han finns på. Han låser in sina fruar (ett möster som upprepades 3 gånger). Han adopterar barn som han sedan bara ignorerar. Han ger anställda sparken efter åratal av tjänst för att de ber om löneförhöjning. Han är fullkomligt brutal mot alla musiker som han låser in i studion...men han producerar fullkomligt perfekt popmusik.

Hans lista på artister han producerat är imponerande. Här följer bara ett axplock: The Crystals, Beatles, George Harisson, John Lennon, The Ronettes, Gene Pitney, Righeous Brothers, Cher, Ramones & Starsailor.

Det skall till & med finnas en i stort sätt färdig skiva med Celine Dion undanstoppad i Spectors bankfack.

Phil Spector gjorde sig under en period omöjlig i branchen i tiden mellan flickpopen & Beatles. Han producerade sitt kanske största mästerverk med Ike & Tina Turner "River Deep and Mountian High". Men vid det laget var folk så trötta på personen Spector att man vägrade spela skivan på radion eller ta in den i affärerna eller alls promota den. Branchen gjorde allt för att döda den. Något som lyckades. Singeln floppade totalt & skivan släpptes inte ens i USA då det begavs sig. I England var den som högst på 102 plats. En placering på försäljningslistan som Phil Spector skulle ha fått om han släppte en skiva där han fes.

Personen Spector förstörde för producenten Spector men antagligen hade han aldrig varit producenten Spector utan personen Spector.

De sista kapitlen av boken är bara rent tragiska. Hur B-skådisen Lana Clarkson hittas död i Spectors lyxvilla & hur överbetalda advokater desperat försöker visa att vraket var Lana & inte Spector för att få alla att tro att det rör sig om ett självmord.

Denna rättegång pågår i skrivande stund. Bloggen får väl anledning att återkomma.

// Patric