Böcker om musik 6: Dylans memoarer 1

det finns ingen tve- kan längre .(medveten sär-skrivning) om nu nobelpriset i litteratur är möjligt som en slags tävlingsform skulle jag tveklöst nominera mr dylan till detta pris... läs hans memoarer,lyssna in hans texter och du har hela gamla testamentet fixerat i dimman i new york nånstans 1961 ända tills nån galning skriker sig hes om förräderi i manchester 1966...judas ..som alltid finns det en företrädare ibland oss. mr zimmerman tog alla ackord hela vägen från hibbings minnesota till stockholms stadshus "inte-i- år-igen"..memorizing ancient politics until dawn...gå läs hans memoarer. NU! jag ger inte upp . detta är en kampanj för dylan till nobelpriset. Och en dag när akademin förändrats kommer vi att sjunga sånger hela vägen till woodstock...eller gävle ...där woody guthries store ledstjärna joel emanuel häggström alias joe hill fann en plats så att perssons packs egen person per kunde skriksjunga;:Hälsingland nästa...men bara ungefär på desolation row , för övrigt på riksväg 61 händer inte så mycket förutom att vinterväder snart råder mellan högboda och kil

ps. jag har kompat en nobelpristagare redan...1995...i göteborg..underbart och irländskt...ds
alltså lasse - som gärna skulle stränga basen till dylan...seamus heaney! on the rocky road to dublin maybe...? egentligen vill jag nog spela dylans musik ...igen och igen...som han själv tycks göra på ett nytt sätt varje gång... men läs hans memoarer och sluta tjata om skvaller, för det finns inget ifrån en stor artist...bara från hans belackare!

Böcker om musik 5 : Skvaller på lägsta nivå

Albert Goldman...tänk vilken sunkig biografi han skrev om Elvis för 24 år sedan. Det finns en hel del snaskiga kommentarer om Elvis liv och leverne som inte rockar alls. Den gode Goldman klädde Elvis i perversioner, rosa och Cadillacs och likt ett Potch Latch system rullade miljoner ut ur hans ficka i en ständigt strid ström av droger, kaloriexcesser och sex....men var tog A Big Hunk of Love vägen? Elvis epokgörande sceniska begåvning? Hans karismatiska sångröst och allt det där som en gång i tiden fick världen att vrida sig ett extra varv runt sin egen axel av pur glädje eftersom det mesta av mänskligt liv faktiskt startar i trakt av höften...Presley for President var det blygsamma krav som en generation av frusterade tonåringar nästan var beredda att begå ed för i den kyrka av rock and roll som växte sig stark i mitten av 1950-talet. Elvis var inte bara King han var framförallt överstepräst i den församling som kom att sjunga King of the whole wide world ...He was as good as any good soldier sa en överste till mig en gång som faktiskt träffat och mönstrat Elvis ...

Ecuador

Nu måste ansvaret ligga hos Lasse under ett par veckor för att uppdatera bloggen. Själv skall jag göra min andra resa till Sydamerika och landet Ecuador. Jag skall medverka på en bibelskola där hälften av studenterna är ifrån sydamerika och hälften ifrån Sverige. Det skall bli ruskigt kul. Resan dit (som tar nästan ett dyng) kommer jag att lyssna på massor av bra musik. Jag har laddat MP3-spelaren med grymma skivor. Det blir en resa i musikens tecken.

Ecuador är ett rasande vackert land. Skoj skall det bli...

// Patric

Popkommentar 11: Lonnie Mack med låten Why

Ofta hör man låtar som får en att må illa och bara vill stänga av.
Oftare hör man låtar som går spårlöst förbi, rent skval.
Ibland hör man låtar som man bara helt enkelt tycker är fantastiskt bra.
Någon enstaka gång hör man låtar som får hela kroppen att rysa.
I veckan hörde jag Why med Lonnie Mack. Det var inte så att jag hörde den för första gången. Blandskivan där låten är med har jag haft i min ägo ett bra tag och ofta lyssnat på. Men i veckan lyssnade jag på riktigt och låten drabbade mig som en tegelsten i bakhuvudet.
Hur han sjunger. Han sjunger som bara svarta sjunger. I 60-talets USA så fick han till och med hålla sin hudfärg hemlig för att inte bojkottas av de svarta soul stationerna. Han sjunger om en kärlek som inte höll. Han skriker (det är precis vad han gör, skriker) ut sin undran, varför? Det är otroligt bra. En låt som är mycket mer än bara en låt. Jag kastade mig ut på nätet och beställde hela skivan "Memphis Wham" på CDON. Idag kom den. Full av instrumentala låtar (tydligen är Lonnie Mack känd för sitt gittarspel) och en hel del käcka sånger i ett uptempo som inte alls tilltalar mig. Men så mitt i skivan kommer "Why" och det är som om världen stannar upp. Skippa skivan och skaffa "Why". Den ät värd all uppmärksamhet den kan få. Som karln sjunger, jag visste inte ens att det gick att sjunga så. Han sjunger som jag drömt att få höra någon sjunga.
Precis så sjunger han.
Precis så!

// Patric

00-talets bästa låtar: Sonicredaktionen väljer

Jag älskar sådana här listor. Jag älskar sådana här uppräkningar. Som ni ser av Böcker om musik nummer 4 så gör jag verkligen det. Av alla höjdpunkter som tidningen POP stod för så var numret där man rankade tidernas 100 bästa skivor höjdpunkternas höjdpunkt. Nu gör Sonic något liknande men i betydligt mindre skala. Sonic firar att man fyller 5 år och väljer ut tusentalets 50 bästa låtar. Som man skriver ”Även om den fysiska singeln håller på att dö kretsar popmusiken kring låtar på ett sätt som världen inte upplevt sedan sextiotalet.” Skulle jag göra en lista skulle den se ganska annorlunda ut.
Skulle du göra en lista skulle den se ganska annorlunda ut, det är jag säker på.
Men det får bli en annan gång. Nu tänkte jag göra några nedslag i den befintliga listan där ganska många av låtarna betytt mycket också för mig.

Plats 41: Ed Harcourt – Apple of my Eye: Det här en vacker låt.

Plats 35: Håkan Hellström – Gårdakvarnar och skit: Hellström återkommer några gånger på denm här listan och det är kanske inte så konstigt. Igår satt jag i fåtöljen och lyssnade igenom hans två första skivor och de är ingenting annat än fantastiska. Att Håkan sedan är Gaisare och att detta är hans hyllning till GAIS gör inte saken sämre.

Plats 31: The Avalanches – Since I left you: Jag tycker att hela den här skivan är en klassiker. Den här låten ett mästerverk som lika gärna skulle kunna vara etta på den här listan om du frågar mig.

Plats 28: Rosie Thomas: 2 Dollar Shoes: Den här låten är bara så… Den lyckas skapa känslor i mitt inre som få andra låtar. Hon nästan viskar fram orden men fyller upp hela mig.

Plats 22: The Hives - I Hate to say I told you so: Det finns ingen annan låt som jag så ofta citerar.

Plats 17: Jay-Z – Heart of the city (Ain´t no love): Varför? Det här är en av de sämsta singlarna den här mannen släppt ifrån sig.

Plats 9: Sade – By your side: Perfekt

Plats 5: Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg: Det kunde ha varit Kom igen Lena eller vilken annan låt som helst. På tusentalet finns ingen annan svensk artist som ens varit i närheten.

Plats 4: Broder Daniel – Shoreline: Jag har ingen direkt relation med Broder Daniel men jag skall skaffa mig det till den här låten.

Plats 3: Aaliyah – Try Again: Det här är en bra låt. En mycket bra låt dessutom. Men jag misstänker att den hamnat tre lika mycket för dess historiska betydelse och det faktum att Aaliyah dog som för själva låten. För riktigt så här bra är den inte, den tredje bästa låten av alla som gjorts på tusentalet? Nja.

Plats 2: Outcast – Hey Ya: Hey Ya!

Plats 1 : The Knife – Heartsbeats: Dden här tyckte jag om under några veckor. Det har gått över.

Ha en god allahelgona. Själv skall jag vara på en kristen ungdomskonferens hela helgen och predika. Dessutom får jag se Samuel Ljungbladh live, så det går ingen nöd på mig.

// Patric