Är det inte alltid det jag har trott? 2

Som en ytterligare kommentar så vill jag addera lite tankar ifrån det fullständigt ypperliga bandet The Hold Steady som men sin Boys and Girls in America gjort årets i särklass bästa skiva. (Visserligen kom den 2006, men had jag hört den redan då så hade den lätt skickat ner Dixie Chicks en plats.
Men nu så upptäckte jag den inte förrän detta nya år & med min egen konsekvens så är den årets skiva.
Den första värdiga uppföljaren till Born to Run, typ.

Hursom sjunger de om bandet som spelar "Screaming for Vengeance" (Judas Priest) och "Sabbath Bloody Sabbath" (Black Sabbath) och om killen som "looked a lot like Izzy Stradlin. (Gittarist i Guns´n´roses).

Smartare band än The Hold Steady finns knappast va? Och så dessa referenser till hårdrock. Vad säger ni läsare?

// Patric

Är det inte alltid det jag har trott?

Brittiska forskare har kommit fram till att barn som är intelligenta ofta väljer heavy metal, om de själv får välja.

Detta känns som en slags bekräftelse för oss som alltid ansetts bakom flötet för att vi gillar ett Iron Maiden riff och en tung Black Sabbath basgång.

Se artikeln i Telegraph här.

// Patric

Mika - Grace Kelly

Ni har säkert hört den på radio vid det här laget, Mika´s "Grace Kelly". Vårens vackraste popfyrkeri. Jag vet ingenting om Mika, annat än att han är född i Beirut, kan sjunga i falsett... och att han förmodligen skrivit årets hittills bästa hit. Man hör onekligen spår av Elton John, Prince, Jellyfish, Bee Gees, Queen, Beck och några till. Det är kort och gott en riktigt bra låt.

// joakim

Omslag vi minns 3: On a Storytellers Night

"There's a stormlamp on the table
Throwing shadows to the gable
And you swallow if your able
On a storyteller's night

From the poorhouse chimes indifferent
Seven towers seven sisters
Every blackheart walks the distance
On a storyteller's night

Try to sleep on your pillow and dream
Sleep in God's children to keep
Though we all lose track of time
Disappears like faded lines."

Det var 1985 och världen bländades utav vackra sånger utav ett brittiskt band med namnet Magnum. Detta kallades hårdrock då det begav sig. Mjukt & kanske inte direkt det vi idag menar då vi säger hårdrock. Kom dock ihåg att på 80-talet så var man tvungen att välja Synt eller Hårdrock & detta var definitivt inte synt. Många andra band fanns i den här genren lite mjukare hård rock, Marillion är kanske de mest kända. Bra är det i alla fall. Lyssna på ”How far Jerusalem”; ”On a Storyteller´s Night” & ”Les Morts Dasant” & njut.

Men framförallt är det skivomslaget som lever kvar. För mig går det före & så tänker jag på lägereldskänslan och Sagan om ringen stämningen och så tror jag alltid att Magnum är bättre än vad de faktiskt är. Precis så skall väl ett omslag fungera. Då på LP-skivans tid då omslag fortfarande fungerade så att säga.

Det var inte helt ovanligt att man köpte skicor tack vare deras omslag.

Den som målat detta mästerverk heter Rodney Matthews och har en del fina saker på sitt samvete. Han har gjort omslag för Thin Lizzy, Nazareth, svenska Motherlode men främst är han ju givetvis för sin alster för Magnum. 10 omslag har det hunnit bli för dessa.

// Patric

Mest bortglömda artister 10: Evie Sands

Det är som bekant inte lätt att glömma någon artist idag. Men här dyker hon upp ur pophistoriens skuggor, Evie Sands hon som nästan hade en megahit med Take me for a little while1965. Musikbranschen är som den är och en slipad räv tog låten ut ur studion och gav den till en annan artist, som fick en hit med låten. Det lät Dusty Springfield om Evies röst och enligt berättelsen så lär också Dusty ha gillat Evies röst!
Vanilla Fudge - ett orgelbaserat popband gjorde också låten på sitt tung-gung-flummiga sätt.
Men gå in på My Space och se , lyssna till Evie Sands idag! :www.myspace.com/eviesands
Om det finns någon slags rättvisa i musikbranschen.Hon har inte bara överlevt utan har en publik som väntar...drygt 40 år senare.
Lasse in the Name of the Soul

Dags att på allvar fira rockens födelse i Sverige

Nu börjar det bli hög tid eller snarare närmar vi oss den hyllningskör som tar och utbringar en inräkning till rocken i Sverige. I år är det 50 år sedan som vi får de första rockidolerna i Sverige. 1957 så skriver dåtidens ungdomstidningar om Chris Lennert och Rock -Ragge, Ragnar Nygren som är den förste store tonårsidolen med epitetet Sveriges rockkung under en kort period. Tronen tas över av Little Gerhard något år senare, men för mig och många många andra hade Rock-Ragge det rätta svänget och hans slängiga framtoning blev stilbildande. Det lär ha varit rena chocken på 1950-talet när Ragge drog iväg Gene Vincents Be Bop A Lula
Men var fick han tag på alla låtar? Detta var tiden långt innan nätet ens var fantasi? Gick Ragge till skivbutiken i Solna och beställde sina EP skivor eller ,vilket han förmodligen gjorde: rattade han in Radio Luxembourg . Hur gick det till om man inte enbart skulle köra i ettlåtspår av Elvis och Tommy Steele? Johnny Burnette var liksom Gene Vincent tuffare och råare i soundet. Tear It Up ifrån ROckRagges tredje EP från 1958 är än idag en rysare. Alla fyra spåren är oslagsbar svensk rock and roll från tiden när det begav sig. Och när den var som allra bäst! Men 1957 var det Be Bop A Lula som lär ha sålt enligt osäkra mått nånstans mellan 30 000 - 50000 exemplar. Inte dåligt av en debuterande coverartist.
Jag ska återkomma med fler Rock Ragge artiklar framöver. Och visst fanns det rock musik innan 1957 oftast framförd av svenskjazzelit...lite för polerat spelat och med god vilja kan man även räkna Owe Törnkvist.Ungdomskulturen speglad i tidningen Bildjournalen blev från att ha varit mest filmorienterad riktad mot musik och rock and roll.Och här utropades och lovades det kamp om rocktronen. Mest bekant var omröstningen där faktiskt Tommy Steele vann över Elvis Presley. Men tillbaka till den förste riktige rockkungen... Rock-Ragge som framträder än idag! Grattis till 50 års artist- och rockliv! "One two three clock four o clock rock"
Lasse Ol Rocker

Bäst just nu - Feedback Freud på Bennys Pizzeria

http://www.myspace.com/danielrohlin där hittar du en guldklimp av sällan skådat slag. Bara titeln är värd sina hyllningar Feedback Freud på Bennys Pizzeria. En riktigt skön låt som kommer att vara med på den nya plattan som är på gång.

Det är en sån där finurlig låt som bara växer & växer. Det här borde ge genombrottet i en rättvis värld.

Men världen är ju inte alltid så där enormt rättvis.

// Patric