Starstruck, baby, starstruck

Den här bloggen är ju inte känd först & främst för sina personliga inlägg där bloggarna blottlägger sitt privatliv inför vem som än vill läsa. Det är ju inte utan att man kan bli trött på liknande bloggar. Vem bryr sig blir frågan.

Nej vår ambition är istället att läsaren (och främst vi själva) skall inspireras & kanske ibland irriteras.

Men nu kan jag inte låta bli. För nyligen fick jag träffa ett av mina favoritband. Jag hade precis predikat på Gullbrannafestivalen och kom ner backstage & där så förberedde sig Blindside för sin spelning (som var fulllkomligt knäckande bra). Jag fick tillfälle att prata en stund med dem om ditt & datt. Grymt skoj för en sådan som mig.

Men det pinsamma i situationen uppstod precis innan jag skulle gå vidare. Då kunde jag inte hålla min stora trut tyst & sade till sångaren Christian (skrapandes med foten som en skolpojke & klädsamt röd i ansiktet) "Det här är lite pinsamt att säga men ni är ett av mina absoluta favoritband." Efter det fanns det liksom inget kvar att säga.

Därifrån stosade den pinsamma pastorn ifrån Södertälje, bortgjord men glad över att ha fått pratat med några av sina hjältar.

// Patric

Hjälp, fast i hi-fi träsket

I höstas slutade min cd-spelare fungera som den skulle. I jakten på en ny öppnades dörren till ett nörderi jag länge hållt på avstånd. Visst, jag läste Hifi & Musik på mitt pojkrum, men som fattig student med barn blev hifi-drömmar bara plågsamma påminnelser om min usla ekonomi.

Nu finner jag mig plötsligt sittandes i Ljudmakarns lyssningsrum sägandes saker som "väldigt öppen ljudbild", "kanske lite slank bas och sluten i mellanregistret" och "det optimala är ju när man inte hör själva högtalaren, när musiken liksom kliver ut i rummet och högtalaren blir osynlig". Typ. Jag har m.a.o. fastnat i Hifi-träsket. Och det värsta är att jag trivs rätt bra.

Som någon skrev i ett nummer av Sonic så har internet gjort musik tillgänglig på ett helt annat sätt, vilket innebär att själva musikletandet inte är samma sport längre. Utmaningen ligger numer i att få det att låta bra, själva ljudet. Usla inspelningar och hårda komprimeringar gör att många nya skivor låter prutt. Lp-skivor från tidigt 90-tal låter betydligt bättre än moderna mp3:or, så är det bara. Och när man väl snöat in på själva ljudet är det svårt att frigöra sig, det går inte att sluta lyssna. Frågan: "hur låter det, egentligen?" infinner sig direkt. Mando Diaos senaste sabbas mycket på grund av taskigt ljud. Den har melodi, nerv, driv och känsla men ljudet är platt och tråkigt. Jag blir trött av att lyssna. Hur kan man kasta bort något så värdefullt och bra?

Och när man hört sluttonerna av Feists "Now at last" strömma ur Audio Physiks finaste modell, då blir man nästan gråtfärdig. Inte av habegär, utan för att man upplever musiken med djup och dynamik, som på riktigt. Man kan höra instrumentens placering i rummet etc etc. Det är helt enkel en mer helgjuten musikupplevelse.

Men det är fortfarande för dyrt... Audio Physics högtalare kostar 115 000:- En nätt liten summa för en stor musikupplevelse. Det finns som sagt inga genvägar...

På bilden McIntosh´s tredelade monoblock på 2000 watt. Man behöver tre såna 200 kilos lådor på varje högtalare + förförstärkare och spelare. Kompromisslöst. Och kanske lite dumt på ett väldigt manligt sätt.

// joakim