Popkommentar 5: Att brinna med Deep Purple

Egentligen är det omöjligt att svara på frågan om vilken som är världens bästa skiva genom tiderna. Det är en lika omöjlig som onödig sysselsättning. Ändå svarar jag slentrianmässigt "Burn" på den frågan, precis varje gång. Nu har det blivit mer av gammal vana än som en faktisk sanning. Skivan är visserligen helt fantastisk men vadå, världen bästa? Alla trodde att Deep Purple var slut som band när Ian Gillan slutade (eller snarare fick sparken). Istället så gjorde bandet sin bästa skiva av alla. En helt oprövad, bokstavligen finnig kille med namnet David Coverdale, fick chansen. För att visa sin nya arbetsgivare skrev han nära 10 texten till titellåten på skivan. Han sjunger som om detta var hans enda chans. Sången på hela skivan är helt fenomenal och Coverdale har inte toppat det någon gång under resten av sin karriär. Att sedan Glenn Hughes passade så bra röstmässigt tillsammans med David gör inte saken sämre. Som vanligt när det gäller Deep Purple håller musiken högsta klass. Men trots allt som är bra med skivan så är det sucken i slutet av låten Mistreated som man minns bäst. Ta nu och vrid upp musiken på högsta volym och lyssna på sucken om och om igen. Det skall i alla fall jag göra och jag kommer även fortsättningsvis slentrianmässigt svara "Burn" när frågan om vilken som är världens bästa skiva dyker upp.
// Patric

Popkommentar 4 : Årsbarn med rocken- Guitar Boogie och Sven-Ingvars

De går inte att komma förbi. De fanns där mitt i framstegstaktens bästa steg; Sven-Ingvars.
Nästa år fyller de 50 år. Och aldrig kan jag glömma hur de började att spela rock, Benny Goodman , Evert Taube och försök till Calypso.De gjorde det riktigt bra. Hela min pappas släkt höll till i Ettan, Slottsbron och avnjöt Sven-Eriks sonora stämma.


Sven-Ingvars första skiva 1960
Men den första skivan blev en coverplatta ,men de var inte alls fega. De lovade att sälja/köpa hela upplagan bara de fick ett kontrakt. "Lets think about living"och "Guitar Boogie" var huvudnummer på EP:n. "Men det var inte den riktigt bästa versionen av Guitar Boogie " förklarade Torsten Magnusson, farbror till Sven-Erik. Något hade gått snett vid inspelningen...vad vet jag inte så många år efteråt. Senare blir allt historia med mängder av låtar på svenska. Men man får inte glömma bort rockens rötter i byns tappning. Det var så nära Elvis man kunde komma i Värmland. 1958-59!

Ingvar Karlsson exekverar sin Guitar Boogie än idag. 2006 hoppas jag på en inbjudan som gästbasist i den låten! Gärna i Slottsbron och på Strandvallen.//Lasse

Popkommentar 3: It´s only rock n roll but I like it. Live!

Så därför är vi här. Det är bara rock and roll men vi gillar det. Okomplicerat - som några Keith Rickhardsriff med en rullande Bill Wyman på bas som lååångsamt tonar ut.

Den här versionen av Stonesklassikern är den mest livefyllda någonsin. Året är 1978 och platsen Sundbyberg. Lötskolans aula. Där fanns några musiker som tillsammans med en religionslärare satte upp shower och gjorde kärleksfulla tolkingar av gamla låtar.

En del lät som det lät- men den här verisonen ville aldrig ta slut och aulan kokade över av extas.
Hjalmar Nikolau, en superbegåvad gitarrist , som hoppade in i denna låt, spelar rytmiskt och tungt medan övriga musiker, Peter Danielsson, Rutger Högqvist m fl öser på.... och jag på Gibsonbas.

DN skrev en liten blänkare. Då var fortfarande coversband lite ovanliga och vi kunde få våra 15 minuter i media. Men det lät stundtals riktigt bra.
Och på den vägen är det ända sedan 1955 - it´s only rock n roll but I like it//Lasse

A story about Elvis-the past will last?

Det blir inte lätt att sortera fram Elvislåtar, elvisminnen, elvisbilder och...Jag nöjer mig med att ta fram en bild ifrån min egen period som samlare av "allt" Elvismaterial. Då.
Idag finns det mer material än någonsin. Under 1950-talet fanns det ett ganska begränsat utbud av musik och bilder och det gick nästan att samla allt. Och idag - en stilla undran om alla bilder all återutgiven musik nästan leder till evighet och Graceland som en slutstation . Tar bilderna inte slut? Återförpackning är det som gäller- A little more Conversationsnarare än mindre.

Bilden är från min mest intensiva samlarklistraperiod i slutet av 1950-talet- ett eget album med collaget som grundmönster och kompositionsprincip. Jag var också medlem i "The Swedish Elvis Presley Fan Club "1959 - och där fick man news från Graceland, lumpen och en och annan bild. Medlemsnummer - om jag nu minns rätt -var 593 - nästan som en minisoldat i Elvis egen armé. Annars var det Bildjournalen som stod för en slags uppehållande journalistik ifrån den skyttegrav som The All American Boy Soldaten Elvis befann sig i mitt i det Kalla krigets ultimata zon -VästTyskland. Kommunisterna hade iallafall ingen rock and roll!

Längre fram: Bästa Elvislåten

Fler albumbilder kommer

Och andra musikkommentarer oxå! //Lasse

Here comes the site?

Drömmar om musik och oförbrukade rocktakter...vi kommer med fler pophistoriska allvarligheter, trivialiteter men också en personlig kommentar. När, var och hur kom det sig att vi blev berörda av musiken? Vår ambition är att skapa en sida där Du kan komma med din musiksmak, dina musikminnen och din musik.

"Av drömmar väver man" skrev en gång Ove Sernhede, sociolog som studerade musikband i Göteborgstrakten.

Here it comes

Here comes the Night med Them är ingen dum låt. Van Morrison låter inte riktigt lika ansträngd utan kan ladda med lite lattjo tvåtakt mellan grymma soul-blueskänslor. Men det var då det. Med åren blev han ansedd att vara tämligen grinig Belfastpojken med guld i strupe och en mega LP som Astral Weeks i sitt musikbagage.
// Lasse

Popkommentar 2: Rock, elektricitet och magkänsla

1955. "One two three clock four Clock rock". Jo det blev Bill Haley som fick magen att leva sitt eget liv med en känsla av att detta var tidens och livets melodi. Snarare en rytm som jag blev besatt av. Rock around the Clock, verkar vara hur banalt som helst som musikhistoria. Men så var det i mitten av femtiotalet i det lilla brukssamhället Slottsbron. Jag minns känslan av Elektricitet och det är nästan som att få stöd av Marshall McLuhans kommunikationsteoretiska utsvävningar för att ge ett halvsekels musikupplevelser rättvisa. 78 varvare i all ära men det var the amplifier of the music - fort, högt och snabbt som kommunicerade i den prepubertala kroppen.
Tiden har gått några varv sedan 1950-talet och jag har fortfarande inte vänt musiken ryggen. (Filmen "Vänd dem inte ryggen "blev den första film där rockmusik kom att vålla uppståndelse och extas...fast det i grund och botten "bara" var ett påklistrat ljudspår.)
I rebellernas år 1968 skulle jag så få chans att se Bill Haley live...men som bekant kan ju en inställd spelning också vara en spelning, även i Karlstad. Men det återkommer jag till ...
"There´s a room for rock in my heart -bomp- o-the bomp -bomp -bomp"
// Lasse

Popkommentar 1: U2 - One

Just ikväll spelar U2 på Nya Ullevi och det känns som om den första av alla nedslag i musikhistorien skulle börja just där. Först vill jag börja med att säga att jag nog tycker att U2 är ett av de mest överskattade banden igenom tiderna. Visst är de oftast ganska bra, men det är stor skillnad mellan att och väldigt bra. Med tanke på hur stora de är och på hur många människor de når skulle man kunna dra slutsatsen att de är jättebra, men så är ju inte fallet.
I min värld så finns det en låt som dock ger U2 en given plats i rockhistorien som legender och storheter. Det är låten One. Det är en sång som formligen vibrerar av känslor. Den innehåller förväntan, kärlek, storlslagenhet och ren och skär lycka på en och samma gång. Bono visar på den sången att han är en stor sångare. One sammanfattar allt det som är U2 på några minuter. det storslagna blir aldrig patetiskt eller sökt utan just, storslaget. En ren, simpel, vacker melodi.
Just styrkan i sången som sådan visar Johnny Cash när han på ett väldigt avskalat sätt tolkar låten några år innan sin död. Jag skulle inte vilja vara utan någon av de två versionerna. One är en av världens allra bästa låtar, under 4 minuter så visar ett av världens mest överskattade band varför de har en given plats i historieböckerna.
// Patric

Lasse live

Livebilden visar Lasse in action kring år 97-98.
Dublin Fair, Karlstad. "Now and ever After"
Lasse till höger, Fenderfreak Jazz 1974

as a matter of FACTS

Det fanns en kärlek i sextiotalsmusiken oxå. inte bara Elvis. Vålbergs första supergrupp Facts(hmm) bildades 1965...mer om den senare. repertoaren var allt som numer är gamla godingar. Då dagsfärska som "House of the rising sun", "Cadillac "och andra treackare. (Med tre ackord kunde man om inte förändra världen så åtminstone musiklivet i Vålberg på sextiotalet!)
Hallå alla gamla gruppmedlemmar. Sign up for a reunion!
//Lasse

Om oss själva

Lasse är en ??-årig akademiker som undervisar på Karlstads Universitet. Han menar att ingen någonsin skapat större musik än vad Elvis Presley gjorde. Själv var han aktiv som musiker i bandet Dublin Fair.






Patric är en 36-årig pastor som försöker påverka människor med sina ord. Han håller David Eugene Edwards som den nu levande största predikanten. Edwards har med banden 16 Horsepower och Woven Hand definitivt hittat något som andra saknar. Patric kallas också för Gaisprästen & är storligen förtjust i sporten fotboll i allmänhet & fotbollslaget GAIS i synnerhet.


Tillsammans är vi popbloggiga nördar.

Nick Hornby

Hela ideén till detta äventyr föddes när vi ungefär samtidigt läste Nick Hornby´s "31 Låtar". Det var inspirerande och facinerande och emellanåt upprörande läsning som fick oss att tänka "vi kan själva". Tanken är att vi skall presentera pophistorien utifrån våra ögon och upplevelser.
In The Long Play We All Run! är vårt motto.