fredag, oktober 27, 2006

London Calling...Born in the UK


Nu är det timmar kvar till flyget lyfter mot London. Det skall bli så gott att få fira min 30-åriga frus födelsedag i denna ljuvliga stad. Caféer, Camden Town, Shopping på Oxford Street, gott käk (visst finns det gott käk även i England), Covenant Garden & Hyde Park. Vi skall besöka gudstjänster på Holy Trinity Bromton & Hillsong London. (Förlåt om jag frestar dig & låter egenkär men det är ju trots allt bara en gång frun fyller 30 år) Vi skall sova långa mornar & äta god hotellfrukost, men framförallt är London musiken.

London är för mig så mycket musik. Bara att vandra på gatorna utstrålar musik för mig. Jag hör The Kinks i huvudet vid vartenda övergångsställe.

MP3-spelaren är laddad med höstens bästa låtar & en helt nyinköpt Stefan Sundström skiva.

Men Londonladdningen började för mig på allvar redan i onsdags när jag köpte mig en ur-engelsk skiva med Badly Drawn Boy. Titeln är Born in the UK. Skivan börjar med litet småprat över ett ensligt piano & så börjar den mest vackra popmusik strömma ut ur högtalarna. Skivan har fått enormt bra recensioner överallt och den är värt vartenda vackert ord den fått om sig. Jag ser mig själv sitta på Costa med Born in the UK i öronen. Tänk att få njuta av livet som Gud gett oss. Det är bara så gott...

// Patric

onsdag, oktober 25, 2006

Året var 1991


Det finns årtal med en särskild dignitet i musikhistorien, precis som i all annan historieskrivning. 1956, 1962, 1968, 1978 och …1991. Det var året då jag blev myndig, men som höstbarn född för sent för att vare sig rösta för eller emot regeringen Carl Bildt. Ian och Bert kom in i riksdagen. Det var året då Massive Attack släppte det makalösa albumet ”Blue Lines”. Lloyd Cole gav ut sin bästa LP under eget namn, ”Don´t get weird on me, babe”. Stina Nordenstam debuterade med ”Memories of a color”. Det var ett mycket bra musikår.

Men framförallt kommer man ju ihåg 1991 som året då Kurt Cobain slog ett pastellfärgat 80-tal i bitar. Fluffig pudelfrisyr och grälla, midjekorta kavajer med uppvikta ärmar förbyttes mot ett tovigt rufs och slitna t-shirts. Den truligt introverte ersatte den gapande posören på den hårda musikens huvudscen. Maffiga produktioner med stämsång pålagt i fyrdubbla lager, atmosfäriska synthmattor och ekande dubbla baskaggar ersattes av rå energi och ilska framförd på bas, trummor och gitarr. Visst fanns det bra hårdrock på 80-talet, men 1991 kändes det inte så, inte kände jag det så i alla fall.

Kurt Cobain slog an tonen för ett 90-tal präglat av ekonomisk kris, utslagning och massarbetslöshet. När jag lyssnar på ”Nevermind” idag slås jag fortfarande av hur starka låtarna är, med vilken ursinnig energi de framförs och hur rätt i tiden den skivan kom. Men man kan inte heller låta bli att fundera på vad det betyder att den sminkade pudelrocken sedan några år är tillbaka, nu mer folklig och populär än någonsin, rentav schlagervinnande. Något säger mig att vi snart får en Nirvana-revival. Kommer 2010 års schlagervinnare vara klädd i en trasig flanellskjorta, skrikande ut sin frustration och ångest? Kanske.

// joakim

måndag, oktober 23, 2006

Mest bortglömda artister 8: Y&T


Vi ska inte glömma bort att hårdrocken var enormt stor under en period. Det fanns band med en enorm kvalitet bland de stora hårdrocksbanden. Men där fanns lika mycket skräp om man tänker efter som slog igenom bara för att de var hårdrock.

Men så fanns där bandet som så månmga gånger var nära det riktigt stora genombrottet men det ville sig aldrig. Kvaliteten i musiken fanns definitivt. Uthålligheten likaså, men oturen grinade dem i ansiktet vid en rad tillfällen. När vi en gång vid tidens slut skall sammanfatta hårdrocken skulle Y&T lika gärna kunnat räknas in bland de stora men det ville sig aldrig.

Bandet bildades redan 1973 och gav sig inte innan vi var en bit in på 90-talet. Med en blandning av KISS och klassisk Saxon hittar vi Y&T med Dave Menikettis klassiska röst och enorma driv i centrum.

Bandet glansperiod var åren 1982, 83 och 84 då de släppte tre urstarka album Black Tiger, Mean Streak och In Rock we Trust. Det är en skam att du aldrig hört talas om Y&T förut.

// Patric

Etiketter:

torsdag, oktober 19, 2006

Arvo Pärts musikaliska universum



Att jag debuterar på popbloggen med ett inlägg om Arvo Pärt kan göra att läsaren undrar om jag helt har missförstått vad bloggens namn deklarerar om innehållet. Men det struntar jag i. Istället tar jag fasta på orden från Screamadelica: ”…gospel, rythm´n´blues and jazz, all those are just labels. We know that music is music.”

Ja, musik är musik och Arvo Pärts musik är samtida men den känns mycket, mycket gammal. Som formmässigt stram gospel från fornkyrkan, ungefär. Vill man vara högtravande kan man säga att musiken är i samklang med evigheten. Pärt, född 1935 i Estland, var i början influerad av experimentell och modern musik. Sedan 1970-talet har han dock sökt sig till den västerländska musikens rötter. Hans senare verk är avskalad, melodiskt enkel, sakral musik som helt enkelt är bländande vacker.

Nåväl, för den som inte tagit sig in i Pärts musikaliska universum kan det krävas lite tålamod. Det är inte omedelbar tuggummipop som fastnar i huvudet som "Can't Get You Out of My Head". Nej, det kräver kanske lite tid och ansträngning, men det är det värt. Nu finns en alldeles utmärkt CD att starta med, ”Da Pacem” heter den och är utgiven av Harmonia Mundi. Den innehåller nio kompositioner, vissa enbart med kör, andra med kör och orgel. Rekommenderas varmt. Billig är den också.

Nästa gång ska jag skriva om pop, jag lovar.

/ joakim

måndag, oktober 16, 2006

Perssons Pack återuppstår

Så kom det glada nyheter som ger hopp om livet och framtiden den här måndagen. Det var ett mail ifrån min bloggbroder Lasse som lyder ungefär så här.

"Hej Bloggbroder. Believe it or not men Persson verkar ha tagit sitt musikaliska förstånd tillbaka och Magnus Lind, Mr Accordion himself är med igen! Det verkar bli ett uppvaknande för folkrocken igen! Lasse."

Detta måste bloggen fira med denna fina klassiska sång från då när det begav sig. Vad gott...

// Patric

Etiketter: ,

Ny medarbetare

Under dagen kommer den största förändringen i bloggen historia att ske. Sedan sommaren 2005 så har Patric och Lasse skrivit om musik och musikrelaterade händelser så gott de har kunnat. Mne nu är förstärkning på väg in. En mycket kvalificerad sådan dessutom. Det här är en rolig & stor dag i vår lilla bloggs existens.

I kväll som kommer presentationen.

//Patric

Etiketter:

lördag, oktober 14, 2006

Elvis med vänner

Nu skall ju inte detta bli en YouTube blogg men den här kunde jag inte låta bli...vilken skön reklamfilm...
// Patric

fredag, oktober 13, 2006

tielman brothers - black eyes (live 1960)

Här lasse...

onsdag, oktober 11, 2006

Mest bortglömda artister 7: The Tielmans


Ett alldeles otroligt "raggarrockband " från Holland- i genren Indorock, dvs band från Indonesien. Året när 1960 och de superbegåvade barnen Tielmans spelar stålsträngad gitarrock så att hela min ungdoms elgitarrhjältar alldeles kommer på skam. "Black Eyes " (Svarta ögon på svenska ,tango)- är inte längre en förförisk zigenarmusik utan här är det riv och slit och scenshow som får Jimmy Pages gitarrspel att framstå som ,tjena söndagsskolan. You tube.com Där finns dom. Och det svänger lika onyanserat som det brukade när det en gång i tiden begav sig med strängaspel som fick självaste gitarrvirtuosen och klassiskt utövande Andrej Segovija att uttala sig alldeles onödigt fisfinkulturellt : Alla elgitarrer borde samlas i Finland(!) och där eldas upp....Men kolla in öset!!!!!Visst blir rockmusikens mest poserande poser mergreppbara när man har sett Tielmans framträda i TV.....in the name of the King och Bill Blacks basspel....

Etiketter:

tisdag, oktober 10, 2006

Jakten på den perfekta poplåten 2

Han är uppstudsig den där Ray Davies. Lyssna bara på första versen på den här sången och mer rebell går det knappast att bli.

Liam i Oasis har byggt hela sin sångstil och karriär på den här första versen.

Det är en dessutom en mycket bra fråga som Kinks ställer sig i refrängen, ”Won´t you tell me, where have all the good times gone?”

Jag tror att det är så att den perfekta poplåten måste vara på väg, antingen framåt eller bakåt, emn på väg.

För visst är det nostalgin som slår mig när jag hör den här låten. Inte nostalgi för att det var så länge sedan den skrevs och spelades in utan nostalgi för att när den skrevs och spelades in så gjorde den det ur ett saknadens perspektiv.

Kanske man aldrig mer i livet kommer att vara så nostalgisk som när man var 20 år och det varit slut med tjejen sedan 4 månader och man minns hur livet då, för 4 månader sedan var livet. Nu är det bara sorg och elände kvar.

Med åren lär man sig att tygla sina känslor och blir mer ”stabil” och ”mogen”. Samtidigt så kanske man också tyglar den där riktiga enormt sprudlande lyckan. Vad vet jag.

Hursom var bröderna Davies och The Kinks i alla fall ruskigt nära den perfekta poplåten i sin Where have all the good times gone. En sång som Van Halen gjorde en riktigt trevlig version av också för den delen.

// Patric

Etiketter:

torsdag, oktober 05, 2006

Popkommentar 30: Woven Hand - Mosaic


För första gången i mitt liv så är jag besviken på David Eugene Edwards.

Han har aldrig gjort mig missnöjd ända sedan den där julen i källaren i vårt hyrda lilla hus i Sävedalen och en av klapparna var Secret South med 16 Horsepower. Eller nu minns jag antagligen fel, troligtvis hade jag redan stiftat bekantskap med 16 Horsepower via Low Estate, en skiva som jag som så många andra lyssnade på sedan Lennart Persson tipsat i tidningen POP.

Men jag minns den där julaftonen i vårt lilla hus så väl och så starkt att jag gärna förvanskar historien lite grann. På sätt och vis var det år O i min kärlek till David Eugene Edwards. Jag satt där med min frus storebror och bara söp in Edwards egna universum som han sedan dess beskrivit för oss på skiva efter skiva med både 16 Horsepower och Woven Hand.

Idag finns bara Woven Hand kvar och så kom det nya släppet Mosaic i somras, men det är först nu som jag hämtat mig ifrån chocken.

Efter en första genomlyssning var jag besviken.

Så här skrev jag här på bloggen den 28 juni. "Vill bara säga att Woven hands Mosaic inte verkar lika stark som Consider the Birds. Men tiden får utvisa om jag har rätt. Så länge kan jagberätta att låten Twig har en text utav biskopen, kyrkofadern och psalmdiktaren Ambrosius av Milano (340-397), bara en sådan sak."

Men jag tänkte att får skivan bara växa så kommer detta att bli bra. Men det var något som jag intalade mig själv för att få bort den växande känslan av att Mosaic kanske trots allt inte var så bra. Så har månaderna gått och besvikelsen sitter kvar.

Consider the Birds (den förra skivan) är en helt igenom perfekt skiva. Utan tvekan perfekt.

Skulle popbloggen ha ett betygssystem så skulle den få 10 av 10 eller 5 av 5 eller MVG eller vilket betyg du nu föredrar, det är en skiva som fullständigt fascinerar och fullbordar Edwards egna universum.

Ingen av låtarna på Mosaic skulle platsa på Consider the Birds.

Jo förresten Winter Shaker skulle göra det och den ”glada” instrumentala Bible and Bird, men inga andra.

Flera av låtarna är rent ut sagt dåliga, det fängslande och annorlunda blir helt enkelt bara ljud som inte berör mig det minsta. Ljud som jag bara vill spola förbi.

Jag är ledsen för min egen skull men medan jag lyssnar på skivan så skulle jag önska att Edwards hade bjudit in någon i processen, någon som kunnat ge motstånd. Nu har jag skrivit alla låtar, spelar nästan allt på alla låtar och har dessutom producerat själv. Jag kommer på mig själv med att fantisera om en Woven Hands skiva med Rick Rubin som producent, det vore en möjlig, antagligen den enda möjligheten till en skiva till lika stark som Consider the Birds.

Nu har jag skrivit Consider the Birds fler gånger i den här popkommentaren än Mosaic och bara det säger väl en del.

// Patric

Etiketter:

tisdag, oktober 03, 2006

Kan bara inte låta bli

att skryta lite med mitt nya musikrum (eller skrubb) på torpet. Har varit där några dagar tillsammans med frun och njutit av livet och musiken. Ville visa några bilder.

// Patric