Den kristna rockens fader död

Det väntade men trots det lika sorgliga beskedet kom igår om Larry Normans död.

Larry Norman föddes 1947 i Texas men familjen flyttade mycket tidigt till San Francisco. Tidigt facinerades den unde Larry av Elvis Presley & började skriva egna låtar. I mitten av 60-talet flyttade han till San Jose & blev en del av den lokala musikscenen där han bland annat öppnade för The Doors and Jimi Hendrix. Överhuvudtaget var Larry en stark liveartist.

Jag minns starkt ett liveframträdande någon gång i mitten av 80-talet i ett "mötestält" utanför Nässjö där han sittandes mitt på scenen med en gitarr underhöll oss i publiken hejdlöst i 2 timmar. I mellansnacket försvarade han bland annat Stryper som precis då var på tapeten & hårt kritiserade för sina kristna texter blandad med en rockig attityd. Larry sjöng sig & skojade sig in i mitt hjärta den kvällen. Han berättade rövarhgistorier & försvarade oss unga, så kändes det.

Det är utan tvekan något av det bästa jag sett live.

1969 så släpptes Larry Normans debutalbum "Upon this rock" & blev banbrytande. Han blandade rock´n´roll med texter som handlade om Jesus. Med på skivan fanns bland annat "Sweet Sweet son of Salvation" & "You Cant´t take away the lord". Men Larry var problematisk att marknadsföra. Han envisades hela karriären att blanda sina sånger med ett kristallklart kristet budskap med vanliga kärlekslåtar. Detta gjorde Larry obekväm i de båda olika läger som fanns & finns på den amerikanska marknaden. Han passade varken på de kristna radiostationerna eller de profana.

När Larry sedan dessutom ofta kunde rikta sin kritiska penna mot det kristna etablisemanget blev inte saken bättre. Som Larry själv sade: "The churches weren’t going to accept me looking like a street person with long hair and faded jeans. They did not like the music I was recording. And I had no desire to preach the gospel to the converted."

Men faktum kvarstår att "Upon the rock" är den första kristna "rock-plattan".



Men det var med sin "triologi" som Larry skulle göra det stora avtrycket. Den första av skivorna i denna triologi är en fullkomligt perfekt skiva. 1972 så släpptes "Only Visiting This Planet" en skiva där allt finns som man kan behöva. Skivan som producerades av George Martin (beatles producent) innehåller allt från söta ballader & härliga rockare till soundtracket till hela Larrys livsgärning "Why Should the Devil (Have All the Good Music)".

"I want the people to know that He saved my soul, but I still like to listen to the radio. They say rock ’n’ roll is wrong, they’ll give me one more chance. I feel so good I want to get up and dance. I know what’s right, I know what’s wrong, I don’t confuse it. All I’m really trying to say is, ‘Why should the devil have all the good music?’"

Här finns låtar om att han önskar att alla skall vara redo när Jesus kommer tillbaka men också sånger som handlar om att han blivit lämnad utav sin fru & saknar henne så att det värker.

1990 så vann just den här skivan en omröstning i CCM magazine om den bästa kristna skivan som någosin spelats in. Jag kan inte annat än stämma in i de hyllningarna.

Här finns Dylanflörten "The Outlaw" & fantastiska "The Great American Novel". Jag kan nämnna "I Am the Six O'Clock News" & "Reader's Digest." Ja egentligen varenda låt. Varför inte den svängiga "Why Don't You Look Into Jesus"

Sippin' whiskey from a paper cup
You drown your sorrows til you can't stand up
Take a look at what you've done to yourself
Why don't you put the bottle back on the shelf
Yellow fingered from your cigarettes
Your hands are shaking while your body sweats."

Nej, sjunger Larry det finns något bättre & du hittar det hos Jesus.

Om sin egen musik sade Larry: ""I wanted to push aside the traditional gospel quartet music, break down the church doors and let the hippies and the prostitutes and other unwashed rabble into the sanctuary...I wanted to talk about feeding the poor, going into the world....[I felt that] most of the modern music was anemic and needed a transfusion."

1973 så kom nästa platta "So Long Ago the Garden". Den var inte riktigt lika bra, men nära på. Starkast är avslutande "Nightmare N0 71". Sista albumet i triologin var "In another Land" med urstarka "U.F.O" som handlade om att om det fanns liv på andra planeter så skulle Jesus ha räddat även dem.

Överhuvudtaget så var det ju dessa de första åren som var Larrys kvalitativa period. Trots ett hyfsat album 1991 "Stranded in Babylon" så blev ingenting någonsin så bra igen som dessa album i början av karriären. Men det går bra att trona på fornstora dagar om de är så pass grandiosa som Larrys.

Bland de uttalade fansen märks Bob Dylan, Van Morrison & John Cougar Mellencamp.

Den 24 februari slutade ett stort hjärta att slå. Larry dog i sitt hem i Salem, Oregon. Dagen före den 23 februari så skrev han en hälsning på sin hemsida: "I feel like a prize in a box of cracker jacks with God's hand reaching down to pick me up. I have been under medical care for months. My wounds are getting bigger. I have trouble breathing. I am ready to fly home. I won't be here much longer. I can't do anything about it. My heart is too weak. I want to say goodbye to everyone. In the past you have generously supported me with prayer and finance and we will probably still need financial help. My plan is to be buried in a simple pine box with some flowers inside. I'd like to push back the darkness with my bravest effort. There will be funeral information posted on my website, in case some of you want to attend. We are not sure of the date when I will die. Goodbye, farewell, we will meet again."

Nu sjunger Larry i himmelen.

http://www.larrynorman.com/ & Tidningen Dagen
// Patric

Popkommentar 48: Beneditcum - Bare Bone

Jag vet att det kan verka lite tjatigt, men jag kan inte låta bli att påminna dig om Beneditcum.

Jag antar att Bare Bone är den bästa Heavy Metal låten som gjorts på mycket mycket mycket länge. Hade den gjorts av Dio eller något annat band på 80-talet så hade det varit en metall-klassiker med på varje Hårdrockssamlingsskiva som någonsin getts ut.

Nu är ju varenda låt lika bra. Typ.

Missa inte detta... för din egen skull.

// Patric

Rock-Ragge live at Karlstads university: Shake Rattle and Roll!

En liten videosnutt till er som inte hade chansen att få delta i årets stora musikevent vid Karlstads universitet. Och ett litet minne för er som var där - all underbar hårdrockande dansanta personal vid KAU. Universitetet är inte bara ungt utan det vågar rocka också...kanske en ny slogan på G: Våga Rocka!

Och minsann så fick jag då min möjlighet att delta i Steve Hearts Boogie Band för att kompa Rock-Ragge i ett par låtar!
Rock-Ragge var en överraskning inte minst för de yngre deltagarna de som till och med var födda efter Rockfolket, Ragges andra storhetsperiod nånstans runt 1972 - 73!

Popkommentar 47: Willie Nelson - Getting over you

Det är den där känslan av att hjärtesorgen kommer att krossa mitt liv som håller musiken vid full vigör.

Jag minns en kompis som slutade äta, knappt gick ut ur lägenheten & mest satt uppe hela nätterna och lyssnade på musik, musik & mer musik.

Den där känslan av att hjärtesorgen aldrig kommer att släppa & vara resten av mitt liv har skapat massor av bra musik.

Här kan man nämna hur många skivor & låtar som helst.

Men när jag lyssnar på Willie Nelson och Bonnie Raitt så längtar man nästan till detta tillstånd, så vacker beskriver dem det. Deras röster passar inte direkt varandra egentligen, men det blir så vackert ändå. Som om det som skaver ger låten än mer känsla.

Sunsets make me cry
Old pictures make me grin
But I don't really care
To see your face again
These are the things I say
But they're so hard to do
Like gettin' over you

Hur skall man kunna komma över hjärtesorgen? Nelsons & Raitts fråga känns högst befogad till och med för en helt lycklig man som jag.

// Patric

Böcker om musik 11: Stora Rock´n´roll boken. Sveriges rockkungar 1955-1963

2007 utkom ett riktigt nostalgiskt mästerverk om hur rocken kom till Sverige signerat Börje Lundberg. Här kan du bläddra dig tillbaks till en viktig musik i svenskt musikliv, rockens födelse i efterkrigstidens framväxande konsumtionskultur. Vilket fantastiskt bildmaterial han lyckats samla och så oskyldigt det verkar så här 50 år tillbaks i tiden. För mig och mina generationskamrater blir det en odyssé i Bildjournalenklipp, skivomslag, affischer och biografiska djupdykningar i artister med namn som: Rock-Ragge, White Bear, Rock Olga, Den Rockande Samen, Chris Lennert och Rock Boris. Den senare lär ha uppträtt i Vålbergs Folkets Hus någon gång i slutet av 1950-talet...och då var jag definitivt för ung för att komma in för att se och lyssna till de elvisimiterande rörelsemönster som Boris lär ha roat publiken med. Och än mer....så hade han något uppstoppat på lämpligt ställe i byxan enligt en några år äldre Vålbergsbo...det blev liksom lite visuellt spännande med "juckrörelserna" och anspelningar på sex kunde nte varit mer tydligt!
Denna bok bör läsas med lust att sjunka tillbaks i ett rikt bildmaterial för första gången samlat på ett och samma ställe. Börje Lundberg har onekligen med detta arbete gjort en pionjärinsats och sett till att vi håller musik- och kulturhistorien levande.Rock är kult o c h kultur idag! Då var det förfasning, okultur och skatteskulder. Det senare kan man läsa om när man följer d e olika artisternas musik - och livsöden. Snabba stålar, popularitet och sedan försvinner flera artister från offentligheten....men en del dyker ju upp som senast här Rock-Ragge, still rockin! Köp denna b ok eller se till att få läsa den....Hur det lät om rockens pionjärer? Det är en annan historia så här 50 år senare!"

Bush, Platon och Kent

Varför lyssnar jag, och så många andra, på musik? Varför är musik så viktigt för mig, liksom för så många andra? Kompositören Alan Bush lär under en föreläsning ha sagt: ”There exist in the world, societies in which there is not enough to eat, where the gathering of food is a daily, full time occupation. These societies still have music. The only possible conclusion one can draw is that music is as important as food.”

Kanske är det ändå att dra det väl långt. En människa dör inte rent kroppsligt utan musik, vilket man gör utan mat. Men det ligger något i det. Musiken verkar svara mot något basalt behov hos människan. Och det verkar vara universellt och tidlöst. Även om jag av gammal vana har lättare att ta till mig en poplåt av Kent, så kan jag med stor behållning också lyssna till traditionell afrikansk musik, kyrkomusik från medeltiden eller blues från södra USA.

Platon hävdade – grovt förenklat – att rytm, melodi och dans var själens barbariska uttrycksform. Nietzsche stod inte Platon långt efter i kritisk inställning till musik som han menade var förnuftets fiende. Allan Bloom – en amerikansk politisk filosof som lite felaktigt placerats i det konservativa facket – satt vid dessa lärares fötter när han kritiskt hävdade att ”rock music is the sound and rythm of sexual intercourse”.

Nåväl, vart kommer man med dessa svulstiga referenser. Tja, de lärda talar om musik med paralleller till andra universella och tidlösa företeelser som mat och sex… fast för själen. Kanske inte så konstigt då att musik är viktigt för så många av oss.

I cd-släden just nu: Kent ”Tillbaka till samtiden”. Jag kan inte komma på så många som konkurrerar med J Berg som textförfattare på svenska.

// joakim

Rock-Ragge , still alive...and great at Karlstads universitet

Så har det hänt. Ett av mina livsprojekt förverkligades, att få stå på samma scen som Sveriges Förste Rockkung: Rock-Ragge!I fredags kom han till Karlstad och en personalfest vid Karlstads universitet. Un-be-live-able för många. De något äldre arbetskamraterna docenter lektorer, professorer,matadorer,osv trodde att han var borta helt från livescenen. Det var en chock att höra Ragge igen! Vitalt. Kraftfullt drog han de mest älskade och kända rockstandards som finns. Jublet visste inga gränser och folk dansade som om 1950-talet aldrig försvunnit!
Och jag fick äntligen min chans att förverkliga min dröm från 1958 att stå på scenen och kompa Rock-Ragge i ett par låtar. Steve Heart Boogie Band- ett hårt svängande och kompetent band gjorde ett kanonjobb med Ragge!
Min tredje inköpta EP från 1958 (Decca SDE7098 )var just med Rock-Ragge. Ett underskattat mästerverk i rock när det svängde som mest på "svengelska" Det var låtar som Tear it up, Reet Peetie, Cool It Baby och She´s neatnästan helt bortglömda idag men inte heller sönderspelade! Han gör dessa låtar mycket bättre än originalen , rått rockigare och sexigare!
Några fler bilderfrån fredagsspelningen den 15 februari kan ses på: Myspace.com/grannykswe , kolla in bilder!. Och så skall jag snart lägga ut lite livematerial på You Tube.
Och alla Popbloggenläsare, Det är jag som stilenligt klädd i nästan lika rockig kavaj som Ragge till vänster i bild. Nostalgitripp med sväng...och de yngre födda efter Ragge...wow vilken respons! Han har säkert fått nya fans under helgen!Och äntligen kom rocken till universitetet och som Ragge uttryckte det "Rocken var ju aldrig riktigt erkänd som kultur när det begav sig..." men nu är det dryga 50 års kulturhistoria vi trots dåtidens belackare avhandlat. I universitetsmiljö! One two three four ROCK!
Lasse Rock On forever!

Popkommentar 46: Benedictum - Seasons of Tragedy

Just när jag inte trodde att det faktiskt var möjligt.

Jag hade nog nära på gett upp hoppet.

Under en lång rad av år nu så har glamrocken haft ett rejält uppsving med riktigt, riktigt bra skivor, inte minst av svenska band. Detta har jag skrivit tidigare om på bloggen här. I retroperspektiv så borde Hardcore Superstar nog haft en plats på bästalistan för 2007 också men jag köpte den för sent.

Men nu har det äntligen hänt, det som jag inte riktigt tycker har hänt tidigare. Det har släppts en Heavy Metal platta som är i paritet med 80-talets bästa skivor. Jag vet att det tjatats om Hammerfall & andra uppstickare. Men alltid när jag hört dem så har jag tänkt att det var bättre förr. Som en gammal sur reaktionär gubbe.

Men jag tror nog att jag har haft rätt. Ingenting har kommit upp i Maidens eller Priests eller Accepts klass.

Förrän nu.

Benedictum visar det med eftertryck just i en Accept-cover. På 80-tals tyskarnas själva paradnummer Balls to te Wall visar amerikanerna i Benedictum att covers ibland behövs. Man gör en fullkomligt strålande variant av en låt jag aldrig trodde skulle gå att göra bättre. Men det gick. Än en gång hade jag fel.

Men det är främst i de egna låtarna som bandet briljerar. Sångerskan Veronica Freeman är fullkomligt fenomenal. Det går inte riktigt att direkt höra att det är en hon som sjunger (men det är det). Hon gör det med ett eftertryck & en självklarhet som är förbluffande.

Bandet påminner om nämnda Heavyband, men också om Dio och faktiskt också Queenryche som i Steel Rain eller den kanske allra bästa låten är den 11 minuter & 37 sekunder långa avslutande Seasons Of Tragedy. Men mest av allt är det snabba, tuffa, medryckande metallåtar.

Detta behöver du. Här kan du höra ett par smakprov.

// Patric

Ett band av hästar för en av livets oansenliga dagar

Patric skrev nyligen om musiken vid livets stora tillfällen. Själv minns jag bara musik från livets obetydliga dagar. Jag minns ingen musik från de avgörande momenten i mitt liv. Bröllop, födslar, anhörigas sjukdom och död har passerat i mitt liv och jag minns bilder, ljus, dofter, väder och personer, men ingen musik … om man undantar min egen förfärliga sånginsats på min egen bröllopsfest. Men det var å andra sidan knappast att betrakta som musik.

Mina starkaste musikupplevelser är helt förknippade med livets oansenliga dagar. De där som egentligen bara passerar. Jag minns Steely Dans ”Aja” i lurarna på pendeltåget till Södertälje i tidiga tonåren. En helt vanlig fredag hösten 1987, men jag minns exakt. Jag hade svarta jeans, en brun ribbstickad tröja och en sliten mockajacka. Min walkman var blågrå av märket Sanyo inköpt av pappa i Japan. Jag skulle gå på kafé.

Jag har liknande minnen av starka musikupplevelser vid obetydliga tillfällen. Massive Attacks ”Blue lines” på perrongen en solig vårmorgon på väg till skolan. Lloyd Cole när jag går från min flickväns första lägenhet en regnig novemberkväll 1991. Wannadies första på en dimmig parkering. Midlake i bilen mot Växjö genom ett vintergrönt Småland i december 2006.

Eller som idag, en helt vanlig dag. Hade varit och talat på ett årsmöte och blivit lite vemodig av den höga medelåldern, samtidigt lite upprymd av det varma mottagandet och det ärliga engagemanget. I bilen hem genom ett mörkt södertörn lyssnar jag på Band of Horses ”Cease to begin”. De fångar känslan så exakt. En lite trasig skönhet inbäddad i en melankolisk känsla av lycka… typ. Det är så bra! Och omslaget är så snyggt.

Jag inser att min topp 10 lista från 2007 borde revideras.

Hoppfullt folkrockigt bättre - Josh Ritter

Så kommer då äntligen musik som får mig och David Letterman att utbringa alla lovord. Josh Ritter med albumet The Historical Conquests of Josh Ritter som kom i slutet av förra året. Och låten med titeln To The Dogs or Whoever" har ockuperat mitt musikaliska medvetande de senaste veckorna. Svänget. Glöden. Scenutstrålningen och den är sannerligen långt ifrån alla dylanska lovord. Han står för sig sjäv denne Ritter. Årets skiva , om det fortfarande är möjligt att prata /skriva vinylska är redan klar...jag missade ju liksom 2007...men spelar rocken roll så blir 2008 ett nytt bra musikår! Josh Ritter ....som redan varit i Sverige...när kommer du härnäst?
Lasse Blog On Again with The Memphis Blues Stucked inside Dylans Blonde on Blonde....

Musik som berättar om livet eller The Soundtrack of our lives

Ända sedan den dagen som kompis Urban kom hem till oss med Deep Purple Made in Europe, där ute på landet i Södra Kyrkbyn utanför Alfta, så har musik alltid berättat något om mitt liv. Det går inte en enda gång som jag ser det där omslaget utan att den där skarven mellan barndom & ungdom dyker upp i mitt minne. Snart var det en strid ström av skivor Y&T - In Rock we trust; Kiss - Lick it up & Deep Purple - Perfect Strangers och massor massor av fler skivor. Snart översvämmades vi av Whitesnake (som blev de första riktigt stora hjältarna att leva & dö för) & glamrock & Heavy Metal.

Sedan har jag stått där inför en rad svåra val om vilken musik som skulle få en att minnas. Visst finns det flickor förknippade med sånger eller skivor. jag minns exakt vilken Motörhead-skiva som blev den förta jag spelade i min första lägenhet.

Nu står jag inför livets hittills svåraste val. För det första vilken skiva skall vi spela under förlossningen? Nu är ju detta inte helt under min kontroll. Frun lär få mest att säga till om i detta fall. Men sedan när vi kommer hem. Som en liten familj på 3, vilken är den första skivan som skall skvala genom lägenheten? Just nu är et grubblerier av detta slag som finns i min hjärna.

Vilken skiva skall för alltid förknippas med det nya liv som snart kommer till jorden. Inte ett helt lätt val...

// Patric