Årsbästalistan, Lasse, Thailand och livet

Jag vill bara säga några ord om årsbästalistan. Den står Patric helt och hållet för. Lasse skall inte belastas för den "dåliga" smaken. Nu kommer jag att befinna mig i Thailand i två veckor och är väl inte helt säker på att uppdateringnarna kommer att dugga tätt.

Det kommer att bli en tuff resa tillbaka till det Kao Lakh som så nära berövade oss livet. Men jag har med mig Woven Hands Consider the Birds och räknar med att Eugene Edwards får bli en följeslagare att hålla i handen även denna gång.

Ni som vill får gärna be för mig och min fru att allt skall gå bra.

// Patric

Årets skivor 2005 Plats 1: Magic Numbers - The Magic Numbers

Jag har skrivit om Magic Numbers tidigare. Det håriga bandet gör ingenting som ingen gjort förr men de gör det som aldrig förr. För det första är det otroligt starka låtar. Det brukar ju för det mesta börja och sluta där J. Men det är något mer än bara starka låtar, mycket mer som gör att det här blir årets album. Det är stämsången, det är sättet på vilken sångaren Romeo går upp i närheten av att rösten skall spricka, det är stämningen på skivan skör men samtidigt kaxig, men framförallt är det vad det gör med min fantasi. Skivan låter som en tid som aldrig funnits men man trots det längtar nostalgiskt efter. En paradistillvaro med evig sommar, ständig sol, sköna palmer, en kall Dr Pepper och Gabriel Garcia Marquez i hängmattan. Jag tror att det finns en kopia av debutskivan ifrån The Magic Numbers i himmelen för det är dit den får mig att längta.

Bästa låt: Mornings Eleven

// Patric

Årets skivor 2005 Plats 2: Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser

Håkan Hellström ägde även 2005. Håkan Hellström äger troligtvis varenda år. Någon gång under året så höll jag den hetaste diskussionen på länge. Det var upprörda känslor i båda läger. Mitt läger (det var mest jag och en till) menade att vi hellre lyssnade på Håkan Hellström än Stevie Wonder. Det andra lägret (som bestod utav frikyrkofolk om det nu säger något) var mäkta upprörda. Jag hörde väl hur bra Stevie sjunger och hur illa Håkan sjunger.
Jag blir så trött på den diskussionen som aldrig verkar avta. När jag var yngre så sade man samma sak om Tomas DiLeva. Jag tänker nu som jag tänkte då: ”vem bryr sig.” Det är känslan det handlar om. Ja, jag vet att Stevie Wonder sjunger fantastiskt bra och har underbar känsla men det är inte det saken handlar om. Det är ingen tävling i vem som sjunger bäst. Det handlar om vem man helst lyssnar på. År 2005 lyssnade jag helst på Håkan Hellström.
Att sedan ”Ett kolikbarns bekännelser” är Håkans stora genombrott som sångare är inget vi behöver tala om för mina frikyrkovänner.

Det här en melankolisk skiva när melankoli är som allra bäst.
Håkan hyllar GAIS på den här skivan, bara en sådan sak. Håkan har blivit pappa läste jag i någon tidning. Jag såg en bild med en barnvagn men det jag mest lade märke till var att han vandrade på gatorna med en gaishalsduk. Grattis Håkan till ovanligt bra smak och grattis till dig som nu är far till fyra välskapta barn. Jag vet att det också kommit en fjärde skiva med lite överblivet material och någon cover men den har jag tyvärr inte hört ännu. Jag har precis börjat ett nytt jobb och behöver ibland göra annat än att köpa och lyssna på ny musik.

Bästa låt: Dom kommer att kliva på dig igen

// Patric

We are sad to announce that Dave Lepard was found dead this morning.

Mer än så står det just nu inte på bandets hemsida. Crashdiets sångare har avlidit nu på morgonen. Bandet som finns med på min lista över band som gjorde årets skivor 2005 har alltså förlorat sin sångare. Mer information kommer givetvis att komma på bandets hemsida http://www.crashdiet.org/

// Patric

Årets skivor 2005 Plats 3: Moneybrother - To Die Alone

En svensk Bruce Springsteen det är precis vad Anders Westin är. Alla andra har redan upptäckt det betydligt tidigare än vad jag gjort. Men i samma stund som min pastorskollega spelade några låtar ur liven från -75 med Springsteen insåg jag vem Anders Westin är. Dessutom alldeles väldigt mycket och alldeles väldigt bra. Jag har gillat Westin ända sedan Monster men när Moneybrothers debutskiva släpptes så var det en helt ny nivå. Samma höga nivå behålls & förstärks på ”To die Alone”.
Det här är smärta som känns på allvar.
Det är gjort utav ett hjärta som är på allvar.

En fantastisk skiva som jag antagligen aldrig kommer att tröttna på.

Bästa låt: Eventually It'll Break Your Heart

// Patric

Årets skivor 2005 Plats 4: Masterplan - Aeronautics

I mångt och mycket var 2005 den hårda rockens år. I min värld, that is. Jag återvände på allvar tillbaka till min tonårstids musik. Dels berodde det på att jag ofta befann mig i den stämningen under året. Mycket tror jag att det hade med upplevelsen i Thailand att göra. Jag började tänka igenom mitt liv och fick nostalgiska återblickar. Men främst tror jag faktiskt att det beror på att 2005 var ett ovanligt bra år för den hårda rocken. Det släpptes många mycket bra skivor av hårdrocksband.

Bäst av alla var Masterplan.

Masterplan består bland annat utav överblivna musiker ifrån Helloween. Som en väl uttänkt hämd över att de inte fick vara kvar i det klassiska power metal bandet har man gjort två skivor som utklassar allt Helloween gjort de senaste 15 åren, jag faktiskt någonsin. Det senaste mästerverket heter Aeronautics. Det är hårt med ljuva melodier dolda i det aggressiva. Sångaren Jorn Lande har en skönt hes, lagom raspig rockröst och Masterplan lyckat att hålla intresset uppe hela skivan. Det är en sån där skiva där man tänker för varje sång som kommer, ”ja nu är det den vad kul.”.

Bästa låt: I´m Not Afraid

// Patric

Årets skivor 2005 Plats 5: Michael Johnson - Allt vi skulle kunna bli

Nu kanske objektiviteten flyger all världens väg. Eller snarare, nu flyger objektiviteten all världens väg.
Michael är en av mina käraste vänner.

Men när det gäller musik så kanske inte objektivitet alltid är något att sträva efter. När vi lyssnar på musik så handlar det om att den talar till vår själ. Det handlar om att bli berörd i sitt innersta.

Nu kanske jag inte klarar att bedöma skivan på ett nyktert sätt när det är en nära vän som gjort den men Michael har gjort en av årets käraste skivor.

Egentligen klarar jag inte av att gradera den eller jämföra den med det andra som gjorts under året.
När jag tänker på det så är den här skivan kärare för mig än någon av de andra.

För dig som aldrig hört Michael kan jag berätta att han sorterar in i samma fack som exempelvis Tomas Andersson Wij och Peter LeMarc. Egentligen är det främst Peter LeMarc man kommer att tänka på. Michael är själv djupt influerad av LeMarc och det hörs. I låten ”Mellan skuld och nåd” är det extra uppenbart. Men det finns dessutom en del countryinfluenser och personligen tänker jag lite grann på David Eugene Edwards emellanåt. Sämre associationer kam man ha. Antagligen är det banjon som gör det.

Skivan består utav 12 sånger där inte en enda känns överflödig eller malplacerad. Texterna är tänkvärda och behandlar dimensioner i livet som betyder något. Äkta är ett ord som jag kommer att tänka på. Modet att våga vara äkta. Här finns inte ett spår av poser eller maner.

I sångerskan Beatrice Eriksson har Michael hittat ett fynd som han förhoppningsvis håller hårt i. Jag skulle vilja jämföra hennes betydelse för Michael med den betydelse Emmylou Harris hade för Gram Parson. Beatrice sjunger så det står härliga till och bidrar med sin sexiga (!) röst till att lyfta låtarna minst en dimension till.

Bästa låt: Mellan skuld och nåd

// Patric

Årets skivor 2005 Plats 6: Robyn - Robyn

Robyn gjorde det jag aldrig trodde var möjligt. Att hon lyckades få till årets singel med ”Be Mine” var inte direkt överraskande trots att den faktiskt slår allt annat hon någonsin tidigare gjort. Men det överraskande var att hon gjorde en Missy Elliott då hon förnyade musiken och visade vad framtiden har i sitt sköte. Robyn gjorde ett album utan en enda svag stund. Hon slår Madonna och alla andra möljiga och omöjliga utmanare på fingrarna detta nådens år 2005.

Bästa låt: Handle Me

// Patric

Årets skivor 2005 Plats 7: Sleazerocken tillbaka

a) Zan Clan: We Are Zan Clan – Who the Fuck Are You
b) Heartbreak Radio: Heartbreak Radio
c) Hardcore Superstar: Hardcore Superstar
d) Crashdiet: Rest in Sleaze
e) Gotthard: Lipservice

2005 var Sleazerockens år…igen. Väntans tid är förbi. Det var några år sedan nu men räkna med att alla trender kommer tillbaka förr eller senare. När Hammerfall 2000 fick en oväntad hit med Renegade så började jag att vänta. Jag tänkte att snart.
Iron Maiden började sälja skivor som smör igen. Jag tänkte…snart.
Grupper återförenades till höger och vänster och jag tänkte…snart.
Jag väntade tålmodigt på det som ofrånkomligen skulle hända. Jag förstod att när den klassiska NWOBHM fick ett uppsving så skulle snart sagt varenda subgenre utav hårdrocken återupplivas. Jag fick vänta länge på den mest levnadsglada av alla hårdrocksgenrer men 2005 så vaknade även den till liv, glammen eller sleazen eller pudelrocken eller vad du föredrar att kalla den.

Jag vårdar mina album med Poison, Van Halen, White Lion, Bon Jovi, Faster Pussycat, Bullet Boys, Lillian Axe, Mötley Crüe och alla de andra med stor ömhet. Det här är en genre som ofta blir utskrattad. Mången har tänkt att ingen seriös musiker eller för den delen musikintresserad skulle kunna bry sig om glamrock. Men jag gjorde det då och jag har väntat sedan dess. Som jag har väntat.

Det jag alltid gillat med glamrocken är att musiken bygger på glädje. När jag lyssnar på musik så är det något annat än den grå vardagen jag letar efter. Det kan vara alla möjliga olika ingredienser och känslor som bra musik kan väcka. Men när det gäller glamrocken så är det fester, tjejer, musik och party som är ingredienserna. Det är något pubertalt tonårsaktigt över det hela och just den förbjudna sidan tilltalar antagligen mig som är pastor och borde veta bättre.
En del av banden tog definitivt festen för långt.
En del missburkade tjejer och andra missbrukade ännu farligare dödliga substanser.
Några glömde dessvärre helt bort musiken i dimman.
Men vartenda band var ute efter partyt.
Och det gjordes onekligen en hel del bra musik.

Man kan väl inte säga ett de flesta var några virtuoser på sina instrument (vissa var direkt pinsamma som CC Deville, gitarrist i Poison) men samtliga trodde på rätten att ha roligt. Man stred för den. ”Fight for your right to party” som Beastie Boys sjöng. Sedan vet vi att Nirvana hände och Kurt Cobain tog tillsammans med grungen över. (Jag gillade grungen också men inte så förbehållslöst som sleazen.)

Visst har det i mellantiden funnits band som försökt parta på samma sätt som på det glada 80-talet men det har inte gått något vidare. Band som Hardcore Superstar har verkligen försökt. Men så kom ett band som hette The Darkness för ett par år sedan och fick en megasuccé och helt plötsligt fanns det plats för de unga hungriga banden att börja trissa upp kvalitén och få gamla rävar som Zinny Zan eller killarna i Hardcore Superstar att bli bättre än någonsin.

Bokstavsordningen ovan är en liten (inte alltför allvarlig rangordning utav den 5 bästa skivorna i den här genren).

Bästa låt: Zan Clan – Go go go

// Patric

Årets skivor 2005 Plats 8: Babyshambles - Down in Albion

Det låter så otroligt nonchalant.
Nonchalant men bra.
Det är helt enkelt pop rock i den gamla engelska skolan.
Den forne Libertines sångaren Peter Doherty är mest känd för sitt vilda festande. Men det finns all anledning att fortsätta ta hans musikaliska resa på stort allvar.


// Patric

Årets skivor 2005 Plats 9: Abramis Brama - Rubicon

70-tals hårdrock på svenska. Det skall inte funka eller?
Jag kan avslöja en sak för dig.
70-tals hårdrock på svenska fungerar alldeles utmärkt för Abramis Brama som förövrigt betyder Brax. Det svänger och det är väl det som är hela meningen eller hur?
Abramis Brama ångar på som ett svenskt Led Zeppelin i högform.

Bästa låt: Säljer din Själ

// Patric

Årets skivor 2005

Det här är det roligaste och svåraste man kan ge sig in på. Att lista vilka som är årets bästa skivor. Det är lika roligt och lika svårt varenda år. För mig så var året som helt kom att domineras utav efterspelen efter tsunamin ett rikt musikaliskt år. Jag har tidigare berättat vilken livlina ”Consider the Birds” med Woven Hands har varit men det skiva kom trots allt ut förra året. Men i lyckan över att ha fått livet tillbaka så har ”färgerna” i tillvaron blivit tydligare. Jag hör och ser och känner tydligare vad jag tycker om eller inte. Inte minst gäller det här musiken.

En aha-upplevelse under året blev ”Born to Run” med Bruce Springsteen som trots allt är 30 år gammal. Men där hörde jag något jag aldrig hört förr. Jag vet inte om man skall ”skylla” allt på monstervågen i sydostasien eller om det också har med min ”gubbiga” ålder att göra men det här var året då jag ”upptäckte” Bruce Springsteen. Så kan det gå. I morgon kommer plats nummer 10.

// Patric