söndag, februari 25, 2007

Bäst just nu


America ”The definitive Pop Collection”. En underbar dubbel med det bästa från America´s sju första album som släpptes mellan 1972 och 1977. ”Ventura Highway”, ”Rainbow Song”, ”Sister Golden Hair” och en hel bunt övriga låtar övertygar mig om att detta var ett av de bästa sjuttiotalsbanden i sin genre.

The Hold Steady ”Boys and Girls in America”. Party rock´n´roll för alla som läser kultursidorna. Springsteen möter Georgia Satellites. Vackra ”First Night” är min favorit.

Ebba Forsberg ”Ebba Forsberg”. Fortfarande.

Guillemots ”Through the Windowpane”. Storslagen, lite vemodig pop med vackra melodier och stråkarrangemang. Avslutande ”Sao Paulo” är magnifik.

Lloyd Cole ”Don´t get weird on me, babe”. Alltid.

The Legendary Sun Records Story vol. 1 och 2. Sex CD sprängfyllda med rockabilly från Sam Phillips studio på 706 Union Avenue i Memphis.

Sophie Zelmani ”1995-2005. A Decade of Dreams”. Mycket bra samling av Sveriges mest tystlåtna storsäljare. Ska köpa hennes nya.

Mando Diao ”Ode to Ochrasy”. Omedelbara melodier och gitarrmangel. Precis som när man var yngre. Jag delade en CD med min dotter men fick köpa ett eget ex på rean. Men ljudet är ruttet, tyvärr. Så är det alltför ofta nuförtiden och det är värt en egen mässa.
// joakim

Etiketter:

tisdag, februari 20, 2007

Popkommentar 37: The Hold Steady: Boys and Girls in America


Jag befinner mig i Umeå när jag skriver detta. Kallt och med stora snöhögar så minns jag hur en vinter faktiskt är menad att vara. Jag hälsar på min bror som bott här i nästan 4 år och jag har aldrig tidigare kommit mig för att åka hit.

Äntligen.

Resan hit fick sitt eget soundtrack. The Hold Steady!

En slags rockig modern variant på Bruce Springsteen kring Born to Run. Sångaren Craig Finn spottar ur sig ord i en enda lång kaskad och allt låter så otrendigt, gammalmodigt, mossigt att jag bara njuter.

Bandet från Minneapolis har funnits sedan 2000 men är nya för mig. Tre skivor har det hunnit bli. Mne jag har bara hört den senaste.

Det får bli ett besök hos Burmans skivor här uppe i Ume för att se om de har de andra två. Det är det här som Moneybrother vill uppnå utan att riktigt nå hela vägen.

Typ!

// Patric

torsdag, februari 15, 2007

Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet, dårå...

Man kan inte köpa sig lycka, brukar renlevnadsivrarna säga. Men man kan köpa sig nya hörlurar. Och med mina nya Sennheiser HD555 på huvudet tror jag faktiskt att Hi-Fi klubben har lite lycka till salu. Den verklige farbror Barbro-audiofilen som inte finner några genvägar till det perfekta ljudet kanske skulle fnysa åt att jag inte valde den finaste referensluren i high end-klassen. Men det skiter jag fullständigt i. De jag valde sitter jätteskönt och ger mina gamla skivor nytt liv. Just nu sjunger och dansar Sophie Zelmani i mitt huvud. Om jag inte har köpt mig lycka så har jag i allafall köpt mig något väldigt snarlikt, musikglädje...

// joakim

Popkommentar 36: Sahara Hotnights: Cheek to Cheek


Med risk att få ångra sig.

Men vad har hänt med Sahara Hotnights? Deras kaxiga rock/pop pärlor har förgyllt tillvaron under ett antal år. Så fick jag (sist av alla) reda på att man kunde lyssna på deras nya singel på http://www.myspace.com/saharahotnights och det har jag gjort ett antal gånger och det enda jag tänker är

Jaha...
Jaha...

Kalla mig konservativ, kalla mig gammalmodig, kalla mig bakåtsträvare men jag vill ha mitt Sahara som jag är van.

// Patric

Etiketter:

onsdag, februari 07, 2007

Sorgliga besked i kvadrat


I somras så hyllade jag dem här under en popkommentar. De har liksom funnits där & förgyllt vår tillvaro med bra popmusik. När jag kom hem idag så låg Quench ifrån 1998 på spelaren för att frun lyssnat. Då kom jag att tänka på en notis jag såg i fredags i metro om att popgruppen The Beautiful South hade splittrats.

Det högg till i hjärtat av att läsa de där raderna. Surfar in på hemsidan och där står det bara "The Beautiful South have split up due to musical similarities. The band would like to thank everyone for their 19 wonderful years in music. The band will be inviting a small group of close friends, music industry allies and supporters to a 'Celebratory Wake' in London at the end of February."

En sak är säker. Världen kommer att bli en aning fattigare.



I England har man fattat. Varje nytt skivsläpp tar sig omedelbart in på första platsen på listorna. Deras "Carry On up the Charts: The Best of the Beautiful South" är faktiskt ett av de bäst säljande albumen genom tiderna på de brittiska öarna. Har du aldrig hört bandet förr så rekomenderar jag starkt att börja med den skivan, den är inget annat än totalt makalös.

I Sverige är det bara indiepubliken som hittat till dem.

Egentligen skulle vem som helst med god smak kunna älska bandet. Bandet växlar hela tiden (oftast i samma låt) mellan kvinnlig och manlig sång på ett fantastiskt sätt och perspektivet i texterna växlar genus det också. Det är sockersöta, underbara melodier. Det spelas med känsla och finess. Utan vidare jämförelser så tänker jag på The Cardigans, inte för att de låter som varandra men det finns en finess i mjukheten som överglänser alla andra som försöker.

Den stora skillnaden är texterna.

Ibland är de totalt makabra i all sin vackerhet. Cyniska och pessimistiska. Den första sångerskan lämnade bandet i protest ot de texter hon var tvungen att sjunga.

Sångaren, låtskrivaren & gruppens hjärna & hjärta Paul Heaton och trummisen David Hemmingvay bildade The Beautiful South när Housemartins lade av i slutet av 90-talet. Trots att Heaton skriver i stort sett allt både textmässigt & musikaliskt så delar alla i bandet intäkterna lika, Heaton har nämligen en strikt socialistisk övertygelse.

Har du missat The Beautiful South så är du att gratulera. Börja som sagt med Carry up...men med Superbi så har de än en gång gjort en skiva som levererar högklassig popmusik för massorna, men som bara ett fåtal av oss säkert kommer att upptäcka.

// Patric

Etiketter:

söndag, februari 04, 2007

Popkommentar 35: Tomas Andersson Wij: Hälsingland


Det här är en låt som jag inte kan sluta lyssna på. Allt ifrån körandet i början till den klockrena texten om "mitt" landskap.
Tomas Andersson som tagit sitt tilläggsnamn Wij ifrån den by där han som barn bodde gör en hyllning till landskapet.
Det är få landskap som är så bortglömda i allmänhetens ögon som Hälsningland så det är en kultrugärning Wij gör.

"Hälsingland mitt eget land, det var här som jag tappade min första tand & det är här som jag skall spotta ut min sista."

Jag hade tänkt att detta skulle bli en lång text om barndom, nostalgi och utfluttningsbygder och om de som bor kvar och om oss som flyttat men har orten (i mitt fall Alfta) med oss i våra hjärtan ständigt och jämt.

Men så blev det inte så på grund av tid & trytande inspiration men Tomas Andersson Wij förmedlar allt detta i sin melankoliska pärla som är klart bäst av alla låtar just nu.

Du kan lyssna på låten & se videon här.
// Patric

Etiketter:

fredag, februari 02, 2007

Stefan Sundström


I onsdags så tvingade jag med min fru på konsert i vår nya hemstad Södertälje. Vi gick på den urtrevliga oktoberteatern & tittade på en bakfull Stefan Sundström. Sundström hade precis kvällen innan fått en grammis för bästa visa & han berättade för oss lite anekdoter ifrån grammis-galan. Bland annat nämnde han sitt (det utav tv 4 bortklippta) tacktal där han tackade och sedan sade ner med idol-juryn. Ingen på galan hade direkt uppskattat detta.
Han berättade också, precis innan han sjöng den för oss, om hur han framfört sin "Dyrt att vara fattiglapp" och hur endast några folkmusiker hade uppskattat den ordentligt.

Nog om detta.

Till och med frugan satt med ett leende på läpparna för det var en Stefan Sundström i högform. Jag har sett honom live ett antal gånger och dagsformen brukar variera betänkligt. Just den här bakfulla dagen på oktoberteatern så var det på högsta klass. Underhållande anekdoter & skärpa i framförandet.

De dagarna är Stefan Sundström svårslagen.

// Patric

Etiketter: