torsdag, april 26, 2007

Popkommentar 39: Ulf Stureson: Beroende


Skivors tendens att växa är ett intressant fenomen som ofta i vår snabba MP3-värld alltmer tappar i betydelse och möjlighet. Skivor liksom aldrig hinner eller ges chansen att få växa från det första försiktiga mötets jaha, till att inta hela ens själ och person.

I perspektiv så är det väl de skivorna som lever med och betyder något fortsatt också som tog tid atrt hitta in. Kanske att musiken idag inte betyder lika mycket just för att det aldrig ges den tiden. Vad vet en gammal man som jag.

Jag vet i alla fall att artister som David Eugene Edwards behöver just den här tiden och den uppmärksamheten för att riktigt ge oss upplevelser som blir beständiga.

En svensk med samma förmåga är Ulf Stureson. Hans senaste skiva Beroende har jag nu i ett par veckor lyssnat på minst en gång om dagen (oftare flera) och skivan växer & växer. Idag anar jag att den växt till Sturesons bästa någonsin och vissa sånger på den växer mot att bli det bästa som någon svensk spelat in. I alla fall i den mer melankoliska genren.

Naket, avskalat med en ljudbild som fulllkomligt ropar desperation. Här tror jag producenten Björn Olsson betytt mycket. Björn har tidigare jobbat med bland andra Håkan Hellström och Soundtrack Of Our Lives.

Titellåten Beroende är fullkomligt makalös. Jag ryser när jag hör den och tänker på gamla skolkamrater & släktingar ifrån min hemby Alfta som det gått sämre för & så finns frågorna om livets rättvisa där.

Ge Ulf alla chanser du har att ge en artist & köp hans skivor. Det är du själv värd & han är värd varenda krona han kan få för vi är alltför få som ens vet att han existerar.

Här hittar du en annan röst om skivan
Ytterligare en röst.
Fler röster.
Just nu kan du lyssna på John plus lite gammalt.

// Patric

Etiketter:

onsdag, april 11, 2007

Popkommentar 38: Ulf Stureson: I Overkligheten


Så fort jag fick reda på att Ulf Stureson var på väg att släppa en ny skiva så slängde jag mig på datorn & skickade iväg en beställning & så hade jag skivan på släppdatumet. (Tack för det CDON). Hur bra Beroende är i förhållande till andra släpp av Ulf kan jag i dagsläget inte säga speciellt mycket om.

Men jag vet att jag kastade mig på datorn & har så gjort (fast tidigare på skivaffärernas lås så länge sådana fanns) sedan 1996 då det svenska mästerverket I Overkligheten släpptes.

Ulf hade redan som liten grabb ett band tillsammans med sin bästa lekkamrat Traste Lindén. Snart nog gav de sig på punken under namnet Traste & Superstararna. En tid som för övrigt i dagarna sammanfattas på en samling & där pärlan "Pengar" skiner klarast.

Sedan fortsatte de att spela ihop och under namnet Traste Lindéns Kvintett skördade de stora framgångar under 90-talet. De turnerade mycket och var kända för att spela så fingrarna blödde. Jag såg Kvintetten säker 10 gånger och det var lika knäckande bra varenda gång. Det var ös och nästan extas. Alla giggen avslutades med en svensk översättning av "Ace of Spades."

Men så tröttnade Ulf & köpte sig en lite stuga i Hälsingeskogarna & satt & skrev låtar. De här låtarna tog en helt annan riktning & fick en annan karaktär än det sprudlande & glada.

Sorgen över att ha förlorat två syskon kröp fram & låtskrivandet blev en slags terapi. En slags nostalgi över en lycklig barndom som för alltid blivit en bestulen.

"Ett vägskäl mellan sjö och berg och varje varm augustikväll med gröna knän och cyklar, ville aldrig åka hem. Skulle alltid finnas för varann och medan sommarkvällen brann så sa vi livet väntar och imorrn ses vi igen.

En sjö, en ö, en solnedgång, på varma stenar natten lång där låg vi tysta tätt intill varandra. Och vilken känsla att va' fri och äldre ska vi aldrig bli, så svor vi på att alltid va' tillsammans.

Sånt man gör när man är barn och varje morgondag förblir en hemlighet, sån tur man inget vet. Sånt man gör när man är barn och ingen morgondag är smärtsamt grå och trist, så skildes vi till sist."

Att det sedan är vackra melodier gör knappast saken sämre.

Att förlora syskon i tidiga år är antagligen bland det värsta som kan drabba en människa. Syskonen är de som är tänkta att finnas där hela livet. Det är den längsta relation man oftast har i livet. Sin livkamrat träffar man ofta efter åtmistone 20 levda år & de åren är svåra att komma ikapp. Ingen annan vet så mycket om en som sina syskon. Det gör sorgen än större.

Hela I Overkligheten präglas av en slags trotsig realism. "Jag frågar hur han mår och då ler han, han reser sej och går och jag vet hur det går. Med ett hjärta i trasor, ett hjärta i trasor."

När Ulf inför debuten som soloartist fick frågan om vilken platta ur musikhistorien som han själv gärna hade gjort svarade han "John Lennons första soloplatta. Världens modigaste skiva." Det säger en del om I Overkligheten tycker jag.

Sedan dess har det kommit två skivor till där "Allt jag ville säja" från 2003 antagligen är snäppet bättre än I Overkligheten men jag har inte på 11 år hunnit hinna hämta mig ifrån chocken.

Någon skrev om Stureson att han konsekvent rör sig i miljöer som går i höstgult, isblått och stålgrått. Det är bra skrivet. Köp alla hans skivor direkt på störten för jag förstår inte hur du klarar av att leva utan dem.

Att Stureson sedan är från Alfta, precis som jag, gör inte saken sämre.

Bara bättre.
Bara bättre.

// Patric

Etiketter:

måndag, april 02, 2007

Glädjande nyheter.

Fullt hus! http://www.farewelltotheworld.com/

Mest bortglömda artister 11: Budgie


Band som The White Stripes & Wolfmother skulle knappas ha låtit som de låter utan Budgie. I 70-talets början så släpptes en rad skivor med den här brittiska power-trion. Walesarna (bandet bildades i Cardiff) har influerat en rad band inom den hårdare rocken. Band som Metallica, Iron Maiden & Soundgarden har spelat in covers på Budgielåtar.

Man hör tydligt att det är 70-tal i hela ljudbilden (vilket jag tycker är utomordentligt trevligt)& i de lite mer "flummiga" partierna av skivan & låtarna. Sångaren & basisten Burke Shelley vrålar som en Robert Plant & överhuvudtaget så är detta en blandning av Led Zeppelin, Black Sabbath & Rush. Det sistnämnda bandet kanske mest för att sångarnas röster påminner starkt om varandra.

Det är finfina låtar & väl spelat & bandet fick aldrig den uppmärksamhet de förtjänade. Uppmärsamheten delades istället mellan Led Zeppelin, Black Sabbath, Uriah Heep & Deep Purple vilket är synd.

Budgie förtjänar att uppmärksammas.

// Patric

Etiketter: