Sillgrisslorna

Guillemots är en ny bekantskap för mig. Deras aktuella debut "Through the Windowpane" är riktigt bra storlagen popmusik. Alla som gillar Scott Walker och Mike Scott och allt som ligger däremellan borde kunna tilltalas av detta. Själv tycker jag att det är häftigt och snyggt med ståbas. Men framförallt låter det bra.

// joakim

Jesus & Guldmicken

När jag kom hem igår kväll så slötittade jag så där själsdödande på teve då man försöker följa 3 program på en gång.
Ett av dem var P3 Guld där radiokanalen delade ut en massa priser.

Det mest prestigefyllda av priserna "Guldmicken" som delasd ut för den som turnerat bäst & mest under året skulle delas ut av förra årets vinnare Lars Winnerbäck. Under sin presentation så citerade han helt plötsligt Jesus "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud." & så gjorde han en expose över turnelivet.

Jag bara tyckte att det var coolt.

Vann gjorde Mando Diao.

// Patric

Popkommentar 34: Johnny Cash - Like the 309

Jag återkommer till den här sången gång på gång.

I höstas så släppte Rick Rubin på en del inspelningar som han tillsammans med Johnny Cash hade spelat in tiden innan Cash fick sluta sitt jordeliv. Skivan släpptes under nanmet "American V: A Hundred Highways" påminner om de andra i serien. Avskalad, skön,enkel men med ett stord djup & innehåll.

Jag har nog tyckt att det är kanske den sämsta skivan i serien, men jag kan inte släppa Like the 309. det var den allra sista sången som Johnny Cash skrev & (jag tror spelade in) & med den vetskapen så låter det på något sätt annorlunda.

"It should be a while before I see doctor Death
So, it would sure would be nice if I could get my breath
Well, I'm not the cryin', nor the whinin' kind
'til I hear the whistle of the 309, of the 309, of the 309
Put me in my box on the 309

Take me to the depot, put me to bed
Blow an electric fan on my gnarly ol' head
Everybody take a look, see, I'm doin' fine
Then load my box on the 309
On the 309, on the 309
Put me in my box on the 309

Hey, sweet baby, kiss me hard
Draw my bath water, sweep my yard
Give a drink of my wine to my jersey cow
I wouldn't give a hoot-and-nail for my journey now
On the 309, on the 309

I hear the sound of a railroad train
The whistle blows and I'm gone again
Hitman, take me higher than a Georgia pine
Stand back children, it's the 309
It's the 309, it's the 309
Put me in my box on the 309

A chicken in the pot and turkey in the corn
Ain't felt this good since Jubilee morn'
Talk about luck, well, I got mine
Asthma comin' down like the 309
*haaaaaaaa.....*

Write me a letter, sing me a song
Tell me all about it, what I did wrong
Meanwhile, I will be doin' fine
Then load my box on the 309
On the 309, on the 309
Gonna get outta here on the 309

Det dröjer nog ett tag tills jag får se doktor död. Vila i frid Johnny...

// Patric

Budgetrekommendation: John Tavener - A Portrait

Den engelske kompositören John Tavener (f. 1944) förstod tidigt i sin karriär att han skulle komma att vända sig bort från modernismen, men det var först när han fann sitt andliga hem inom den ryska ortodoxa kyrkan han också hittade sitt musikaliska hem. Hans musik är starkt influerad av ortodox musik och det finns vissa likheter med Arvo Pärt som jag skrivit om tidigare. På senare år har Tavener även hämtat inspiration utanför den ortodoxa kyrkan, främst från hinduisk och sufisk musik och mystik.

För ett par år sedan gav Naxos ut en trevlig samling som sammanfattar Taveners musik så här långt. CD:n innehåller den då tidigare outgivna "Prayer of the Heart" med sång av Björk. Ett mycket spännade samarbete som initierades av Tavener efter att han lyssnat på Björks "Vespertine". Det är något alldeles extra att höra Björk på sitt karaktäristiska sätt meditativt upprepa den Jesusbön som ortodoxa munkar ständigt håller levande, "Lord Jesus Christ, Son of God, have mercy upon me".

För en hundring får man denna dubbel-CD med en fint häfte på 60 sidor om Taveners liv och musik. Rekommenderas varmt.

// joakim

Popkommentar 33: Jim White - Handcuffed to a fence in Mississippi

Jim White har provat på det mesta i livet. Han har varit fotomodell, jobbat inom reklambranschen, varit professionell surfare, men mest av allt har han skrivit låtar.

Som barn växte han upp i utkanterna av den amerikanska pingströrelsen. De slags tossemarker där det är mer tokigt än riktigt kan man tycka. Det har färgat hans musik.

Det är få som skriver sådana låtar som Jim White. I en tid då vi svämmas över av män med gitarrer som gör sina egna låtar, kommer det alltid att finnas plats för de galna genierna, Jim White är ett av dem.

Han gör briljanta skivor varav den senaste Drill a Hole in the Substrate kom 2004 så det borde vara dags för en ny skapelse vilken dag som helst. Jag väntar...

// Patric

Årets enligt Patric, kommentar

Av årets låtar så kunde lika gärna Primal Scream - Country Girl, The Concretes - Song of Songs eller Scissor Sisters - I Don't Feel Like Dancin' eller Camera Obscuras fantastiska - Lloyd, I´m ready to be heartbroken som Jocke skrev om ha tagit plats. Eller en bunt till naturligtvis.

Några skivor som var nära, var Johnny Cash & Marit Bergman men kanske främst Jenny Lewis and the Watson twins, en skiva som jag skrev så här om i april:

"Jag är typ kär.

Min fru vet om det här så det är ingen fara på taket, det är mer en slags musikalisk förälskelse än något annat. Den här skivan har jag lyssnat på nu ett bra tag i min MP3-spelare och det händer något med den hela tiden. Först tyckte jag att det var en standard alt-country skiva (visserligen jättebra men trots allt standard) men så började rösterna från The Watson Twins (som Jenny Lewis) använder sig utav att framträda. Sedan hörde jag popen som är dåld bakom countrystuket. Överallt har jag hört Jenny Lewis (tillvardags i Rilo Kiley) underbara röst och så idag inser jag att detta är en förälskelse.

Med förälskelser är det så att man inte alls kan se klart utan bara stirrar sig blind med förälskelsens ögon. Skivan har säkert svagheter som jag ser om en vecka eller två men just nu så lyssnar jag bara och njuter av dess skönhet."

Stefan Sundström gör alltid skivor i skymundan kan tyckas & det var bra som vanligt.
Krokus gjorde en riktigt vass hårdrocksskiva som låter som om den var gjord under det glada men hårda 80-talet. Imponerande av gamla gubbar.
Mars Volta gjorde något skumt men mycket bra som jag upptäckte under årets sista självande dagar. Jag återkommer säkert till den skivan senare.
Whitesnake var tillbaka med en liveskiva, det mest fantastiska med det är att vi fick nya Whitesnake-låtar för första gången på minst 10 år & dessa låter ju faktiskt bra. Detta återkommer jag definitivt till.

Så får det vara för nu & det gamla året.

// Patric.

Årsbästalistor 2006

Det är, hör och häpna, inte bara popbloggen som listat musikåret 2006.

Även Pitchfork har listor: Gemensam topp 50-lista (album), individuella listor (album), gemensam topp 100-lista (låtar), individuella låtlistor och gästlista (album).

Också Sonics medarbetare har lagt ut sina personliga favoriter… liksom musikbyrån, DN och Aftonbladet.

Läs, inspireras och bli arg.

// joakim

Årets låt 1 2006 Joakims val: Salem Al Fakir – Dream Girl

För att sålla ut årets bästa låt ur en stor mängd bra låtar har jag ställt mig följande fråga: Vilken låt har fått mig på bäst humör i år? Svaret kom ganska fort – Salem Al Fakirs ”Dream Girl”. Salem är definitivt den mest intressanta svenska debutanten i år. Hans musik är lika charmig som han själv framstår i intervjuer och reportage. Musiken förmedlar glädje, värme och musikalitet och är skönt befriad från trötta later och poser som annars är så vanliga bland unga popartister.

Med mer objektiva bedömningsgrunder (vilka det nu skulle vara?) kan man säkert sålla fram några låtar som rent kvalitativt är bättre än ”Dream Girl”. Men med mitt enda, högst subjektiva, kriterium finns det ingen som bräcker Salem Al Fakir i år.

// joakim

Årets låt 2006 Plats 1 Patrics val: Sandi Thom - I wish i was a punk rocker

För några månader sedan så gissade jag att en liten bedårande sång som jag juts då älskade snart skulle irritera mig.

Oj, så fel jag hade. Eller den har då inte till denna dag börjat att irritera mig. Jag tycker att den är lika bedårande som någosin förr & den låt jag kommer att minnas 2006 för.

Så här skrev jag bland annat då för några månader sedan om hennes video.

"Strax över två minuter vandrar Sandi gatan fram och önskar sig äldre.

Efter att häromdagen under rubriken brödraskap funderat lite kring detta att vara född vid fel tidpunkt så stryker Sandi Thom under denna känsla. Till den mest söta melodi sjunger hon.

"Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair
In 77 and 69 revolution was in the air
I was born too late and to a world that doesn't care
Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair."

Att vara född för sent... för sent för en ung Bruce eller en Bob Dylan på sin höjdpunkt eller ett taggat Ebba Grön eller för att kunnat se Van Halen live när de var som bäst. eller för ett sorglöst 50-tal eller för njutningen av ett stresslöst samhälle, eller vad som helst.

"When the head of state didn't play guitar,
Not everybody drove a car,
When music really mattered
and when radio was king,
When accountants didn't have control
And the media couldn't buy your soul
And computers were still scary
and we didnt know everything."

Att vara född då när musiken fortfarande betydde annat än storfinans och snabba pengar.

"When popstars still remained a myth
And ignorance could still be bliss
And when God Saved the Queen
she turned a whiter shade of pale
When my mom and dad were in their teens
and anarchy was still a dream
and the only way to stay in touch
was a letter in the mail."

Till och med jag kan minnas denna ljuva tid när man fick riktiga brev skrivna på riktigt papper. Oj, vad det var bättre förr.

"When record shops were on top
and vinyl was all that they stocked
and the super info highway was still drifting out in space
kids were wearing hand me downs,
and playing games meant kick arounds
and footballers still had long hair and dirt across their face"

Det sista är det bästa. Långhåriga fotbollspelare som inte klät lite lera eller för den delen blod hindra dem. Jag minns hur det då reglerna inte förbjöd en bloddroppe på spelarna hände att man spelade matcher helt indränkta. Lite smuts i pannan hindrade dem inte från att delata. Undra hur David Beckham skulle ha reagerat om det hände honom som hände en kille vid namn Terry Butcher. Det var landskamp på Råsunda mellan Sverige och England. det var VM-kval och en riktig kamp mer än match. Englands lagkapten Butcher råkade ut för en del smällar men lät sig inte hindras. Han lindade bara lite och så körde han på.

Varje gång jag hör I wish I was a punk Rocker...denna bedårande melodi...så tänker jag på terry Butcher. Vilket antagligen mest visar hur skruvad jag är."

Bra skrivet av mig själv. :-)

// Patric