The Elvis Cup

Kungen som kaffekopp! Mängden prylar med Elvismotiv växer i takt med antalet år som rocken blivit en allt starkare marknadskraft. Anyway You want it!
Blogg on
Lasse

Torpet, livet & vinylen

Jag tänkte bjuda på lite bilder ifrån min återpptäckta fascination av gammal vinyl. Jag vet att jag tjatat om detta lite grann (eller väldigt mycket) men här ser ni mig i alla fall i full lyssningsfart på torpet. Där upptäckte jag till min fasa att U2 var riktigt bra. Jag lyssnade på Joshua Tree gång på gång och insåg till min fasa (se Popkommentar nr 1) att detta var en bra skiva i sin helhet. Förlåt Bono och ni andra. Sedan kan jag avslöja att hårdrock aldrig låter så bra som på äkta vinyl.

// Patric

Hösten är musikens gyllene årstid

Jag var inne på det i mitt lilla inlägg om The Magic Numbers men vill betona det ytterligare. Nu är hösten här. När jag var yngre och en glad hårdrockare med betoning på glamrock (Posion, White Lion, Mötley Crue och sånt) så ansåg jag alltid, och lär högljutt omgivningen få reda på det också, att sommaren var musikens gyllene årstid. I en viss bemärkelse är det väl så också, det är på sommaren som alla festivaler och ambulerande turnépaket och folkparksartister har gyllene dagar. Semestern som för vår del ofta handlar om många mil i bil innehåller massor av musik. Men trots detta.

Så vill jag utropa hösten som musikens gyllene årstid.
En varm kopp te, en egen gjord mums mums & någon mumsig musik på stereon. Det är livet när det är som allra allra bäst.

Sommarens succé blir höstens räddning

The Magic Numbers... det är med grälla färger jag skulle vilja beskriva dessa amerikaner. Våren 2005 kom ett par långhåriga syskonpar & började pocka på uppmärksamhet. De riktigt smög sig in i mitt medvetande. Jag började med att läsa en artikel i DN om några som kallades för vår tids Mamas and the Papas. Jag tyckte på beskrivningarna (fina popmelodier, stämsång) som om det var något för mig. I dessa nedladdningstider så bestämde jag mig för att gå emot strömmen så jag knallade ner till skivaffären & lyssnade på skivan. Efter den första låten visste jag att denna skiva skulle jag helt enkelt bara ha. Efter låt nummer två visste jag att det trots allt inte är ute med världen. Efter låt nummer tre kunde jag inte hålla mig längre, den här skivan var helt enkelt tvungen att bli min, jag ville äga på samma sätt som The Magic Numbers äger.

Sedan var sommaren räddad.

The Magic Numbers har sannerligen varit the soundtrack to my life & jag längtar så till kalla höstkvällar med en kopp te i handen & varm musik för själen. Just idag, på dagen 4 år sedan några religiösa galningar flög in med två plan i World Trade Center, behövs ingen annan musik i hela världen. The Magic Numbers är räddningen för hösttrötta själar.

// Patric

Popkommentar 8: Whitesnake med Crying in the Rain

För mig som inte är det minsta musikalisk eller begåvad på det området så har jag egentligen tre måttstockar att ta till när jag funderar på om jag tycker om musik eller inte. Det första är helt enkelt magkänslan. Vad upplever jag? Det andra är nynn-faktorn. Går det att nynna med? Det tredje är känslan. Inte min känsla utan känslan hos musikerna. Jag kan inte avgöra om en gitarrist är begåvad eller inte men jag kan avgöra om jag gillar det jag hör. Därför blir ofta mina preferenser väldigt annorlunda än de flesta av mina kompisar som själva är duktiga musiker. Men framförallt är det känslan hos sångaren som tilltalar mig. En sångare med känsla är definitivt David Coverdale.

Jag har redan skrivit om hans roll i Deep Purple. Men jag kan inte annat än återkomma till det
som mycket väl kan vara världens bästa hårdrockslåt. Crying in the rain. Den har en skön text, en härlig melodi och en grym sångare. Nu är jag svag för David Coverdale som faktiskt behållit det mesta av spänsten i rösten. Jag såg hans så kallade Whitesnake i Skandinavium, Göteborg i höstas. Det var en riktigt riktigt bra konsert. Jag och mina kompisar tyckte om Coverdale till den grad att vi firade hans födelsedag under gymnasietiden. Men låt inte denna fanatism hindra dig från en bra låt.

Böcker om musik 3: The sound of the City

Jag känner mig förpliktigad att med åldersmannens rätt lyfta fram en liten klassiker i böcker om musik. The sound of the city av Charlie Gilett kom 1971 ansågs av många vara den första seriösa skriften beträffande rockmusiken. Någonstans ibörjan på 1970-talet hade en musikindustri och kulturbransch etablerats och det var dags att ge lite samhällsperspektiv på musiken. Till en början i rockhistorien var det mest idolporträtt. Gilett gjorde ett mer musiksociologiskt försök och gav en bred bakgrund kring de sociomateriella livsvillkor som skapade grunder för möten melan färgade och vita i den amerikanska södern. Och i städerna. Såhär dryga 30 år senare kan man ändå se att boken ger en god överblick och att den frmförallt kom att inspirera flera författare till rockmusik inom svensk musikrörelse. Naturligtvis faller det på sin orimlighet att kunna ge heltäckande bilder av rockmusikens födelse och vid en hastig ombläddring kan jag se att materialet ändå blir anekdotiskt.

Böcker om musik 2: The Dirt

Givetvis.
Det går liksom inte att undvika. Den skrämmande, underhållande, tragiska, roliga och fantastiska berättelsen om Mötley Crüe.
Du har säkert redan läst den.
Har du inte det så är du bara att gratulera. Det här är läsning som inte går av för hackor. Jag överdriver inte när jag skriver att jag sträckläste den. Jag överdriver inte heller när jag skriver att jag aldrig mer kommer att läsa den igen. Fyra tragiska personer Vince Neil, Tommy Lee, Nikki Sixx och Mick Mars berättar på varsitt håll historien för journalisten Neil Strauss. Den är tragisk för man märker snart att världsbilden var och en av dessa fyra har skiljer sig enormt från varandra. Den är skrämmande när man läser om alla urartade fester och alla människospillror dessa fyra trampat på. Alla tjejer de satt på och alla de knarkat ner och tagit med sig i fallet. Underhållande av egentligen samma anledning men också för känslan av att få följa med dem backstage. Rolig, just för att den är rolig. Jag tror att det mesta är Neil Strauss förtjänst som ställer deras berättelser mot varandra på ett sätt som visar att de nog inte alltid har alla hästar hemma i hagen. Fantastisk just för att vi får följa dem ifrån att de var utfattiga unga män utan arbete som bodde i ett råtthål till hus, över de första spirande framgångarna och det världsherravälde de till slut uppnådde. Det som berättelserna visar är att trots alla pengar, alla tjejer, all framgång så blev ingen av de fyra ett uns lyckligare, snarare tvärtom.