Systerskivor

Den senaste tiden har jag lyssnat en hel del på boogierökaren Riot City Blues med Primal Scream. Något som jag också tidigare skrivit om här på bloggen. Så häromdagen kom jag att lyssna på en gammal favorit, Aerosmiths mest dansanta album Rocks. Wow, var första tanken vilket sväng. Sedan kom jag att tänka på en gammal intervju, i den excellenta tidningen POP, med Bobby Gillespie för ungefär 100 år sedan. I den artikeln så nämnde Bobby sin vana trogen de artister han just för tillfället helst lyssnade på. Frågan var nog vilka danskivor som gällde så där i spåren av Screamadelica. Svaret blev Rocks med Aerosmith.
Som den svänger.
Som Steven Tyler sjunger.
Låtarna innehåller textrader med orden Nitty Gritty.
Nu skulle jag säga att Bobby med sitt Primal Scream gjort systerskivan. Men måste man välja så är storasystern det självklara valet.
Men bättre Aerosmith är Primal Scream går det knappast att få 2006.

// Patric

Nätets välsignelse

http://www.pandora.com/

där har du det senaste att leka med. Det är en sajt som helt enkelt låter dig automatiskt sufra mellan radiostationerna som finns på nätet. Du skriver helt enkelt in en artist eller låt som du gillar, så söker smarta Pandora upp den åt dig på nätradion och skapar gratis en skräddarsydd webbradiostation åt dig.
Jag prövade givetvis med Woven Hands & sedan med Bruce Springsteen & båda bjöd på ett bra resultat med följden att jag fick likartad musk mig serverad.
Tjänsten är helt gratis.

Det är bara att börja...så är din arbetsdag räddad eller din hemmakväll.

// Patric

Granny K -nytt band!

Jag kan naturligtvis inte låta bli att puffa lite lagom bloggmedialt för ett nytt musikprojekt med rötter i 1970-talets svenska musikliv, Granny K . Vi har valt att kalla det för lyrisk progg...och plockat upp lite svenskt material från den tid det begav sig och undvikit den värsta plakatpolitiska korrektheten och mer fastnat för den "romantiska och naturnära " musiken som fanns som ett parallellt spår bredvid Hoola, Nynningen and you name them all....Så Granny K är Karin Forsling och Lasse Högberg (som inte tycks kunna låta bli musiklivet trots alla löften om att vara f d musiker....). Snart kommer en nyproducerad EP, det ulitimata musikformatet, nära dig(?) snart .......Jag ber att få återkomma kära bloggvänner!

// Lasse

Popkommentar 27: Ebba Forsberg: True Love

Jag borde ha lärt mig vid det här laget.
Jag borde ha förstått att jag skall lyssna på råd från rätt personer.
Lennart Persson har under några år tjatat om denna tjej. Själv känner jag henne mest som en i gänget kring Traste Lindéns Kvintett.
Lennart har tjatat om känslan & soulen & melodierna. Ja egentligen mest om känslan.
Jag har läst men aldrig riktigt trott på det han skrivit, varför det nu varit så.
Så stötte jag på Ebba Forsbergs True Love från 2001 & blev golvad.
Totalt!
Någon har jämfört henne med Aimee Mann & den jämförelsen är nog inte helt tokig även om den smickrar Aimee Mann.
Första låten på skivan Walk Alone är i det närmaste fullkomlig.

Stora ord om en olyckligt förbisedd dam. Mitt råd till dig, lyssna på Lennarts råd.'

// Patric

Tomas Denver Jonsson

Hur har jag kunnat missa detta?

I och för sig är det inte konstigt med tanke på hur mycket musik som görs nu för tiden. Varenda liten kotte med en gittar & en dator kan göra musik med ljudmässigt hög kvalitet.

Men jag menar så här, hur har jag kunnat missa detta.

Som jag skrev i bloggen några dagar innan Frizon så var Denver en av akterna som jag såg fram emot, i hans falla mest bara på andras rekommendationer. Men idag kan jag bara säga, tack för det. Tomas Denver Jonsson gjorde stort intryck på mig. Tafatt, fumlig & med en röst som en svensk Gram Parson. Intrycket man får av den lilla mannen med de stora glasögonen är ett högst osäkert intryck, ända till dess att han börjar att sjunga. Vilken röst, vilka låtar, vilken beröring i mitt hjärta.

Jag gick raka vägen fram till Tomas direkt efter konserten & sade att det var helt fantastiskt & att jag hörde Gram Parson i hans röst. Sedan raak vägen till shoppen för att köpa skivan. En skiva som jag när jag kommer hem ser att Lennart Persson gett 4 getingar i expressen & jämför honom med de största. Rätt så Lennart & nu skall jag gå & fördjupa mig i hans texter som blöand annat handlar om Grums biograf.

Bara en sån sak!

// Patric

Bloggen lever, hurra hurra

Bloggen lever, hurra hurra.

Nu är det ett år sedan jag skrev dessa ord & då var det dags för Frizon, denna mästerliga festival i mörkaste djupet av Örebrotrakterna. Där tusentals ungdomar samlas för att lyssna på bra musik & studera Bibeln & ragga & allt vad ungdomar gör. Själv skall jag medverka som predikant & tala på festivalens bibelstudier.

Bland de band jag skall se är givetvis Blindside högst upp på önskelistan. Sedan vill jag se Anna & Idde, som så mästerligt tolkar Perssons Packs Bröllopsdag. Givetvis skall jag se Lonley Dear & Namu. Förra året gjorde Tomas Andersson Wij en fin fin spelning & han repriserar kanske detta år. Mest nyfiken blir jag dock på Thomas Denver Jonsson som min bloggkompis käresta tipsade om. En Grumsgrabb som har gjort runt 200 spelningar i Europa och Usa, släppt en EP och två album och spelat in med bl.a. Rosie Thomas & Damien Jurado. Hans musik beskrivs som innerlig alternativcountry.


// Patric

Popkommentar 26: Dixie Chicks: Taking the Long

Jag kan inte låta bli att skriva om dem.
Tre skönsjungande damer ifrån den amerikanska södern.
De sjunger stämsång som om livet hängde på det. Det är i grunden rätt så mjäkig countrypop som säljer miljontals skivor världen runt. Och då är detta med miljontals ingen överdrift alls. Deras senaste skiva ”Home” hade sålt mer än 10 miljoner exemplar bara i USA när sångerskan Natalie Maines på scen i London sade några ord angående USA:s inblandning i kriget i Irak & hur hon skämdes över att George W Bush var från Texas. Över en natt så bannlystes tjejerna från alla radiotid, försäljningen dog fullständigt och hatbrev & hotbrev & personliga påhopp följde under några år.

Nu är det dags för revanschen, och vilken revansch sedan.

Som vanligt när artister som är uträknade behöver hjälp upp på fötterna igen så kallar man in Rick Rubin. Rick Rubin är en fullständigt fenomenal producent som inte minst hjälpte Johnny Cash tillbaka till en ny storhetstid. Rick Rubin ger plattan ett stuns som är helt fantastiskt. Tjejerna spelar & sjunger med en sådan känsla att alla belackare måste sitta i något trångt hörn & skämmas.

Det är mest hela tiden så grymt vackert men med texter som visar att man minsann inte är beredda att backa ifrån det faktum att George W Bush är en pajas & att hemlandets inblandning i Irak är något att skämmas för. Men än mer är opinionens reaktioner skrämmande. Texterna handlar om att få hatbrev av främlingar för en åsikts skull & detta ifrån det mest kyrkliga & kristna området i världen, bibelbältet i södra USA.

I texterna så reflekterar man över vad en kristen livsstil egentligen är. När prästen på söndagen predikar att man inte skall döda för en överfull kyrka & när samma människor skickar landets pojkar att döda i ett helt annat land.
Man undrar om de själva skall komma till himmelen trots det de sagt.

Det här är en skiva väl värd din tid & dina pengar. Om inte för något annat så för Natalie Maines perfekta röst.

// Patric

Popkommentar 25: The Beautiful South: Superbi

I England har man fattat. Varje nytt skivsläpp tar sig omedelbart in på första platsen på listorna. Deras "Carry On up the Charts: The Best of the Beautiful South" är faktiskt ett av de bäst säljande albumen genom tiderna på de brittiska öarna. Har du aldrig hört bandet förr så rekomenderar jag starkt att börja med den skivan, den är inget annat än totalt makalös.

I Sverige är det bara indiepubliken som hittat till dem.

Egentligen skulle vem som helst med god smak kunna älska bandet. Bandet växlar hela tiden (oftast i samma låt) mellan kvinnlig och manlig sång på ett fantastiskt sätt och perspektivet i texterna växlar genus det också. Det är sockersöta, underbara melodier. Det spelas med känsla och finess. Utan vidare jämförelser så tänker jag på The Cardigans, inte för att de låter som varandra men det finns en finess i mjukheten som överglänser alla andra som försöker.

Den stora skillnaden är texterna.

Ibland är de totalt makabra i all sin vackerhet. Cyniska och pessimistiska. Den första sångerskan lämnade bandet i protest ot de texter hon var tvungen att sjunga.

Sångaren, låtskrivaren & gruppens hjärna & hjärta Paul Heaton och trummisen David Hemmingvay bildade The Beautiful South när Housemartins lade av i slutet av 90-talet. Trots att Heaton skriver i stort sett allt både textmässigt & musikaliskt så delar alla i bandet intäkterna lika, Heaton har nämligen en strikt socialistisk övertygelse.

Har du missat The Beautiful South så är du att gratulera. Börja som sagt med Carry up...men med Superbi så har de än en gång gjort en skiva som levererar högklassig popmusik för massorna, men som bara ett fåtal av oss säkert kommer att upptäcka.

// Patric

Uppfyllda önskningar

Nästa vecka skall en av mina önskningar inför året 2006 bli uppfyllda. Jag skrev att jag önskade att få se Blindside live. På Frizons-festivalen skall denna önskan bli uppfylld. Så här skrev jag när jag försökte sammanfatta rock-året 2005.
"Jag vill först börja med att säga att ”The Great Depression” inte är riktigt lika bra som ”About a Burning Fire” men det säger inte så mycket i Blindsides egen fantastiska värld av kvalité. Det förra släppet är en av världens bästa hårdrocksskivor genom tiderna. Det finns inget annat band som kan blanda mjukt och hårt så effektfullt som Blindside. Det riffas fett i ena sekunden och primalskriks i den andra. I nästa stund viskar Christian Lindskog fram orden för att sekunden senare gapskrika fylld av skön energi. Det höjs och sänks tempo men allt görs med en slags konsekvens. Blindside är bandet som inte fått i närheten av all den uppmärksamhet de förtjänar här i Sverige. Det blir aldrig tråkigt i deras sällskap, det är en sak som är säker. Av alla nu levande band som jag inte sett live är det inget band jag så gärna vill se live som Blindside.

Kanske kommer den önskan att slå in 2006.

Bästa låt: Fell in Love with the Game"

// Patric